Olof Palme gör sig bäst som martyr

I kväll är det alltså 30 år sedan Olof Palme mördades.

Vid tiden var jag frilansskribent / stringer i riksdagen. Bilden här intill har jag själv tagit efter något hemligt, infekterat KU-förhör på 80-talet.

Sista gången jag mötte Palme var som hastigast i Rosenbad. Möjligen verkade han lite sliten. Men så var det ju under hela hans andra regeringsperiod. Det var någon eller ett par månader innan mordet.

Som politisk skribent befann jag mig på helt fel plats när Palme blev mördad. I Göteborg, över helgen. Min far väckte mig och berättade att Palme är skjuten. Sömndrucken, var min första reaktion att i så fall måste han nog vara väldigt arg. Att han var död tog en stund att ta in. Man får för fan inte döda människor. Speciellt inte demokratiskt valda ledare.

För den som inte var med på den tiden kan det vara svårt att förstå hur konfrontativ och provocerande Palme var. Vid flera tillfällen i debatter med moderatledaren Ulf Adelsohn balanserade Palme på gränsen till jude-referenser. Han drog sig inte för att blåljuga för att försvara makten, som under Geijer-affären. Och han försökte, på riktigt, införa socialism i Sverige.

Samtidigt var Palme en gåta. I sina yngre år var han placerad på Försvarsstabens underrättelseavdelning. Han höll koll på svensk och europeisk vänster (speciellt studentvänstern), helt enkelt. De kontakter han knöt på Försvarsstaben skulle i vissa fall hänga med långt in i IB-affären. Och när Palme började jobba åt Erlander, då var han under flera år samtidigt anställd av Försvarsstaben. Det är ingen hemlighet. Det har till och med gjorts en tv-dokumentär om saken.

Sedan slog det över åt andra hållet, när Palme tog parti för tredje världen mot västvärlden på ett sätt som kanske hade ett romantiskt skimmer över sig – men som ur andra perspektiv var kontraproduktivt för alla inblandade. I den säkerhetspolitiska debatten tycktes han alltid hamna på den sida som ansåg att det var viktigare att de västliga demokratierna rustade ned än att det icke-demokratiska, kommunistiska östblocket gjorde det. Det var rätt obehagligt.

Ironiskt nog var det mordet på Palme som en gång för alla slet masken av den Kafka-artade byråkrati (i detta fall personifierad av polisen) som sossarna ägnat årtionden åt att bygga upp. Hela det debakel som följde är i vissa delar lika intressant som frågan om vem som utförde mordet och varför.

Politiken var visserligen spännande (och ibland rätt underhållande) på Palmes tid. Men jag tror ändå att han gör sig bäst som martyr eller ikon, betraktad i historiens backspegel. Tiden var, som bekant, på väg att springa ifrån socialismen.

Politisk kåranda stoppar Palme-utredningen

Den borgerliga alliansregeringen belade i början av sin tid vid makten de så kallade tsunami-banden med sekretess. (Backup av regeringskansliets raderade e-posttrafik under debaklet efter tsunami-katastrofen.)

På så sätt hjälpte de sossarna att inte förlora ansiktet ytterligare – kan man anta. Den politiska striden i offentlighetens ljus är en sak. Men när det verkligen gäller då har även politiken en kollegialitet, en kåranda.

Och så, i slutet av alliansregeringens tid vid makten avslog förra justitieministern Beatrice Ask en begäran från två Säpo-anställda om att få bli befriade från sin tystnadsplikt. Vad det handlar om är att de vill kunna berätta för polisens Palme-grupp om olaglig avlyssning av en sovjetisk diplomat. Av innehållet i denna avlyssning sägs det framgå att Sovjetunionen i förväg kände till mordet på statsminister Olof Palme. [Länk»]

Oaktat vad man tror om uppgifterna som sådana – så är hemlighetsmakeriet märkligt. Det handlar om en teori som är allmänt känd. Det handlar om en olaglig avlyssning som alla redan känner till (av diplomater från ett land som inte längre existerar). Uppgifterna är inte tänkta att offentliggöras, utan bara överlämnas till polisen. Och det rör en polisutredning av ett mord som fortfarande är ett öppet sår i vårt land.

Men Beatrice Ask (M) har sagt nej. Man kan fråga sig vem hon vill skydda och vad det är som inte får komma fram.

För något skäl finns det. Det behöver inte nödvändigtvis ha med Palme-mordet att göra – utan kan lika gärna handla om att skydda sossarna från pinsamma avslöjanden om vad de låter Säpo syssla med. (Möjligen även på grund av att alla regeringar gör samma sak.) Politisk kåranda, åter igen.

Detta är helt åt helvete. Representativ demokrati kräver transparens för att vara meningsfull, eller ens kunna sägas existera.

Uppdatering: Även (S) deltog i mörkläggningen »

Lite modern historia...

I dag är det 40 år sedan den blodiga militärkuppen i Chile. Med anledning av detta tänkte jag skriva ett par rader om ett rätt okänt kapitel i den historien...

Den chilenske presidenten Salvador Allende (som störtades av militären) var på mycket god fot med de svenska socialdemokraterna och med Olof Palme. Detta ledde till samarbete mellan Chile och Sverige på många områden.

Så när den sista svenska kryssaren – Göta Lejon – skulle tas ur tjänst, då såldes den för ett förmånligt pris till Chile. Fartyget fylldes med allt upptänkbart överskottsmateriel och en del andra presenter. I december 1971 lämnade hon Sverige. Ute till havs fick hon dock motorproblem. (Hon hade främst använts i Östersjöns bräckvatten och kylsystemet visade sig vara känsligt för de större havens högre salthalter.) Enligt en marinofficer som var med när det begav sig fick fartyget helt enkelt bogseras en stor del av resan.

Väl framme i Chile fick fartyget – som nu döpts om till Almirante Latorre – mest ligga vid kaj. Än så länge var det hela mest ett smått misslyckat svenskt "biståndsprojekt".

Men den 11 september 1973 svängde Almirante Latorre sina sju snabbskjutande kanoner in mot Valparaiso – för att vara med och hålla staden i schack under militärkuppen. Vilket ju inte riktigt var vad den svenska regeringen hade tänkt sig att hon skulle användas till...

Historien förtäljer att Olof Palme blev ursinnig om denna affär någon gång kom på tal.

Nationella Palme-dagen

I dag högtidlighålls minnet av statsminister Olof Palme (s), som mördades för 25 år sedan.

Jag är faktiskt så gammal att jag kommer ihåg honom rätt väl. Han var statsminister under den tid som jag var stringer för GHT i riksdagen. Palme var en konfrontationspolitiker. Jag var där, i riksdagen, under ubåts-debatten - som kanske var det tydligaste exemplet på hur Palme kunde skapa konflikt och dålig stämning.

Sverige under Palme, Andersson, Pettersson, Dahl, Lidbom & Co var ett märkligt land. Det borgerliga regeringsinnehavet 1976-82 betraktades fortfarande som en kuriositet, ett administrativt misstag. Eller en "statskupp" som vissa uttryckte saken. Det var socialdemokraterna som var det Statsbärande Partiet, punkt. Sverige var ett rätt isolerat land. Alla tankar på reformer för maktdelning eller ökad reell demokrati viftades arrogant undan. LO:s medlemmar var kollektivanslutna till Partiet. Och det gjordes konkreta försök att förvandla Sverige till ett direkt socialistiskt land, till exempel med löntagarfonderna. Det var lågt till tak. Debattklimatet var kallt. Och media var underdåniga inför makten.

Samtal om Palme

I dag lanseras Claes Arvidssons bok "Olof Palme – Med verkligheten som fiende".

Med anledning av detta kan du höra honom och Mattias Bengtsson samtala om boken i en podcast som just nu ligger uppe på Timbros hemsida.

[Länk]

Med verkligheten som fiende

I morgon lanseras SvD-medarbetaren Claes Arvidssons 550-sidiga bok "Olof Palme – Med verkligheten som fiende".

Läs mer på Timbros hemsida...