Med anledning av den generella välfärdsstatens förestående sammanbrott

Almedalsveckan går mot sitt slut. Inget politiskt parti har ens närmat sig frågan om den generella välfärdsstatens övergripande problem. Man låtsas som om det regnar.

Men som redan Frédéric Bastiat påpekade "Staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad."

Man kan inte göra slut på mer pengar än man tar in. Man kan inte heller räkna med att en stor del av befolkningen mer eller mindre permanent skall kunna leva på andras bekostnad (annat än under kortare perioder och i undantagsfall som vid svår sjukdom). Det fungerar inte i längden.


För en tid sedan var det – med rätta – stort påställ i media om fattig-pensionärerna.

De har betalat in minst halva (ibland upp till två tredjedelar) sitt livs hela samlade produktionsvärde till staten och välfärdssystemen. För att få sin pension. För att kunna avsluta sina liv i trygghet.

Detta implicita löfte i samhällskontraktet visar sig nu vara något av en hägring. Staten levererar inte, i vart fall inte i proportion till de löften medborgarna trodde sig ha fått. Många känner sig lurade.

Men det blev snabbt tyst om den saken. Det passade kanske inte in i Sverigebilden. Vi tycks för övrigt inte klara att hålla mer än en samhällsfråga i huvudet samtidigt. Kanske handlar det även om nyhetslogikens rastlöshet. Eller något slags förträngningsmekanism.

Hur som helst. Fattig-pensionärerna sitter där de sitter – som en påminnelse om den generella välfärdsstatens bedräglighet och bräcklighet.

Men det är klart, för betongsossarna är pensionsfonderna mer ett sätt för staten att kontrollera näringslivet än ett trygghetssystem för människor av kött och blod. (Och nu överväger man dessutom att använda folkets pensionspengar för att finansiera ett vansinnigt järnvägsprojekt som saknar alla rimliga förutsättningar att bli en lönsam affär.) Detta är sossarnas verkliga ansikte.

Dessutom drabbas inte den politiska och byråkratiska klassen, som tillhör övre medelklassen. De har sina tjänstepensioner och sitt på det torra. De behöver inte oroa sig för hur hög grundpensionen är. De behöver inte bry sig.

Det är högst troligt att saker och ting hade varit bättre om folk hade fått betala till privata försäkringslösningar istället.

I vart fall hade man då kunnat sprida äggen på fler korgar. Och det hade funnits någon att stämma, om man inte får vad man betalat för.

Men i den generella välfärdsstaten står människor rättslösa i ett monopolsystem, utelämnade till politikens och byråkratins godtycke.

Jag är mycket tveksam till den generella välfärdsstaten.

Jag anser den vara principiellt vederstygglig. Den är omoralisk, den inger människor falska förhoppningar, den är ekonomiskt tvivelaktig och möjligen även bedräglig.

Men det är i detta träsk vi sitter fast.

Den generella välfärdsstaten byggde möjligen på något slags stolt vision om ett samhälle där alla skall kunna känna sig trygga, oberoende och fria. Men människor fungerar ju inte på det sättet. Det är inte så att vi nödvändigtvis är onda, lata eller giriga. Det är bara att... gratis pengar är trots allt gratis pengar. Beroende på omständigheter och belopp är detta något väldigt få kan stå emot.

Om vi alls skall ha gemensamma trygghetssystem, då måste de vara trovärdiga, pålitliga och rimliga. Grundsystemen måste då underställas matematikens lagar, ekonomiska realiteter och verkligheten. Man måste vara säker på att kunna hålla vad man lovar. Man måste vara klok, realistisk och långsiktig. Förhållningssättet skall vara konservativt.

Heliga kor skulle behöva slaktas. Är det till exempel rimligt att nyblivna föräldrar får 16 månaders betald ledighet på andra människors bekostnad, till en prislapp av 40 miljarder kronor varje år? Samtidigt som människor som betalt skatt hela sina liv inte får ordentlig mat när de blir gamla?

Det är kanske inte att undra på att våra politiker inte vill eller vågar ta tag i denna surdeg.

Det finns alternativ. Som en sjuhelvetes tillväxt – som skapar verkligt välstånd.

Det är enkelt ordnat. Det är bara för politiken, byråkratin och avundsjukan att dra sig tillbaka. Släpp marknaden fri. Sedan kommer Sverige att lysa upp som ett djävla tivoli. (Om staten försöker reda upp det där med polisen, då fixar vi andra resten.)

Men det kommer inte att hända. Vi har en fackpamp till statsminister. Det är tvärstopp. Allt skall vara som det är. Utrymmet för förnyelse är noll. Saker och ting kommer att fortsätta precis som vanligt, i full fart, rakt mot isberget.

Ironin i det hela är att det är den generella välfärdsstatens varmaste förespråkare som är på väg att ge densamma dödsstöten.

Det finns i dag inget realistiskt politiskt scenario som tyder på att någon kommer att göra något av betydelse för att ta tag i saken.

And by the way... Ni röstade på dem. (Själv röstade jag på Rick Falkvinge till riksdagen, vilket sett i bakspegeln faktiskt visade sig vara det minst omdömeslösa valet.)