Dödsmördarclownerna i Folkhemmet

Det rapporteras om ondsinta clowner som ett nytt inslag i samhällsbilden. De skrämmer folk. Någon av dem skall till och med ha gjort sig skyldig till en mindre knivhuggning. Intressant.

Man kan fundera kring vad de här clowngrejorna egentligen säger, vad de är tecken på – om något över huvud taget?

Är det måhända något slags järtecken? Bara en dumkul grej? Ett sociologiskt eller asocialt fenomen?

Vill man göra oss uppmärksamma på det skrämmande i det välkända och till synes harmlösa? Har de som alltid varit rädda för clowner hela tiden haft rätt?

Handlar det om det senaste modet i våldskriminella kretsar? Kan det vara fråga om Normbrytare? Är det något slags skämt eller en gigantisk trollning? Ett identitetspolitiskt ställningstagande?

Eller är det bara ett naturligt nästa steg i den allmänna begreppsupplösningen?

En tanke som slår mig är att det skulle kunna handla om ett viralt beteende som sprider sig bland autonoma kaos-agenter, som handlar utan varesig samordning eller uttalat syfte. För att de kan. Som en renodlad markering eller möjligen provokation. Lite som Jokern. Fast fler och lite överallt. Det vore i så fall synnerligen intressant. Och förmodligen stökigt.

Det kollektiva medvetandet förändras inför våra ögon. Ingen kommer längre att se på clowner på riktigt samma sätt. Tänk om han har en kniv? Skall han verkligen få vara i närheten av barnen? Skulle du sätta dig i samma tunnelbanevagn som en flinande clown? Kommer Säpo att tackla Ronald McDonald till marken om han kommer för nära statsministerns nästa torgmöte?

Inom kort kommer väl SVT Aktuellt att visa upp oskyldigt misstänkta clowner som nu måste skolas om. Samhällsinsatser kommer att efterfrågas. Stoppa clown-rasismen! Det hela skulle kunna följa ett känt mönster, fast på ett väldigt parodiskt sätt.

Men vad vet jag? Vi lever i absurda tider.