Svensk cyberkrigföring – mot vem, hur och varför?

Sedan några år tillbaka råder en justering av den övergripande internationella säkerhetspolitiska doktrinen. Den säger att cyberangrepp är att jämställa med militära angrepp – och att de kan komma att mötas med militära medel.

Med det som bakgrund vore det på sin plats med en ordentlig diskussion om Sveriges offensiva cyberkrigföring. Speciellt med tanke på att vi saknar ett fungerande och trovärdigt militärt försvar.

Edward Snowdens läckta NSA-dokument visar att Sverige, sedan länge ägnar sig åt offensiv cyberkrigföring, tillsammans med amerikanska NSA och brittiska GCHQ.

I veckan har dessa uppgifter fått ny uppmärksamhet i samband med publiceringen av The New York Review of Books artikel: The Swedish Kings of Cyberwar »

Där kan vi bland annat läsa följande:

Noting the Swedish spy agency’s unusual technical abilities and reputation for secrecy, NSA officials also viewed it as an ideal collaborator on its hacking and cyberwarfare project, called Quantum. One of the Quantum programs was an ambitious operation called WINTERLIGHT, which aimed at secretly hacking into high-value foreign computers and computer networks to obtain not only communications data but also any information stored on the hard drives or servers in question. Possible targets might be the administrators of foreign computer networks, government ministries, oil, defense, and other major corporations, as well as suspected terrorist groups or other designated individuals. Similar Quantum operations have targeted OPEC headquarters in Vienna, as well as Belgacom, a Belgian telecom company whose clients include the European Commission and the European Parliament.

Någonstans i samarbetet mellan svenska FRA, NSA och GCHQ finns operationer (inom Quantum-projektets ram) som även riktat sig mot rimligt vänligt sinnade parter som förbundskansler Merkel, franska regeringen, europeiska företag och EU.

Så det var kanske inte så konstigt att svenska FRA och brittiska GCHQ vägrade delta i Europaparlamentets utfrågningar om massövervakningen – eller att Sverige och Storbritannien stoppade EU:s utredning om NSA:s verksamhet i Europa.

I enlighet med rådande doktrin är Sverige således insyltat i något som är att jämställa med militära angrepp – bland annat mot våra »allierade« och andra vänligt sinnade parter.

Enligt de läckta NSA-dokumenten har detta pågått länge och Sverige / FRA har varit amerikanernas och britternas främsta samarbetspartner på området. Men det var först härom året som riksdagen ändrade lagen, så att detta blev tillåtet. Fram till dess ägnade FRA sig åt olaglig (eller i vart fall icke lagreglerad) verksamhet.

Allt detta utan någon som helst offentlig debatt om saken. Vilket är anmärkningsvärt, eftersom det ytterst handlar om Sveriges och svenska folkets säkerhet och frihet.


Att Sverige sedan måste kunna försvara sig och även slå tillbaka mot fientligt sinnade nationers och grupperingars cyberangrepp, desinformation och trollfabriker är uppenbart. Men även då skall man vara medveten om att offensiva cyberangrepp i fredstid är att jämställa med offensiva militära operationer i fredstid. Vilket kanske inte är helt lyckat när det svenska militära försvaret ligger i spillror. Vad som måste diskuteras är i vilken mån sådan verksamhet kan förväntas öka antalet ryska cyberangrepp mot oss och risken för rysk militär aggression – samt hur vi skall förhålla oss till dessa frågor. Jag är nämligen inte övertygad om att den svenska politiska ledningen har tänkt igenom saken.

(Därmed inte annat sagt än att Ryssland måste betraktas med största misstänksamhet i rådande läge.)