Det kommer politiska signaler om att det skall bli enklare för polisen att sätta upp övervakningskameror, där den så önskar.
Naturligtvis är detta en inskränkning i den enskilda individens rätt till privatliv. Speciellt nu för tiden, när kameraövervakning allt oftare kombineras med ansiktsigenkänning och beteendeanalys.
Tyvärr verkar folk i allmänhet inte bry sig. Vi får möjligen vänta tills integritetsintrånget blir överväldigande innan någon reagerar. Och då kommer det förmodligen redan att vara för sent.
Men det finns en omedelbar risk med ökad polisiär kameraövervakning: Vi kommer att få ännu färre poliser på våra gator och torg.
SR Studio Ett intervjuade i går en butiksägare i Järva-området i norra Stockholm. Han klagade över att den ökade kameraövervakning som redan sker i området har drivit buset och dess förehavanden från torget och de öppna ytorna – och istället in i hans affär.
Vilket naturligtvis är betydligt värre för honom. Det gör det dessutom ännu svårare att utreda de brott som då begås. Och några poliser ser han inte till, inte ens om han ringer efter dem.
Det där är rätt talande för utvecklingen. Fler övervakningskameror kommer inte nödvändigtvis att göra oss tryggare. Tvärt om kommer de att leda till färre poliser i det offentliga rummet.
Youtube »
Allltså för att problematisera lite. Personligen tycker jag privata övervakningskameror på privat mark (gallerior privat taxi, privatägda tunnelbanevagnar etc) (Och givet att det är tydligt aviserat förstås!) borde vara ok -en förlängning av äganderätten. Individen kan sedan välja om han vill utsätta sig för övervakning eller ej. Mer problematiskt blir det i fall där individen inte kan välja själv. Staten bör alltid vara minimal och framförallt upprätthållas för att äganderätt och frihet skall kunna upprättas.
SvaraRaderaHej.
SvaraRaderaAtt var och en ägare till modern telefon bär runt på övervakningskamera är alltså ett problem det också, om det är så att förekomsten av övervakningskameror är ett problem.
Bristen på polis löses av marknadskrafterna: när en brytpunkt nås kommer personer med resurser att ersätta statens våldsapparat även i svenska områden.
Med tiden kommer olika frivilliga (mer eller mindre) sammanslutningar av människor att leva med likasinnade, beredda att freda sina egna överenskomna rättigheter och friheter medelst våld mot upplevda hot.
Detta våldskapital i mikroformat kommer även att medföra att en avtals- och förhandlingsordning bortom statens godtycke etableras och upprätthålls via personliga förtroenden och betalningsmedel bortom statens valuta.
Till slut uppstår sedermera en ny stat, och karusellen börjar på nytt.
För de som råkar leva i brytningstiden mellan gammalt, tryggt och invant och nytt, fritt och individuellt kan det förstås kännas lite kinkigt när man som vi är vana med en trygg och pålitlig stat baserad på enhetliga folkgruppsgrundade värderingar kastas in i en värld med öppna gränser och fri rörlighet för allt möjligt.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare