Visar inlägg med etikett lag och ordning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lag och ordning. Visa alla inlägg

2024-09-07

En tes om allt


Bland det mest kontroversiella man kan säga är att saker och ting är som de är. Det kommer aldrig att bli som det var. 

Men det kan bli annorlunda mot hur det är just nu. Om det blir bättre eller sämre beror på våra handlingar. Och på vår attityd.

Först och främst behöver vi en strategi för fredlig och civiliserad mänsklig samexistens. Den sociala marknadsekonomin har visat sig vara en kompromiss som de flesta kan leva med.

Ekonomisk frihet, tillväxt, utveckling och social grundtrygghet. Systemet är inte perfekt men det har brett folkligt stöd.

En annan grundpelare är den demokratiska rättsstaten. Det vill säga det enda system som i rimlig mån löser konflikter utan våld.

Det bygger på likhet inför lagen, lika rättigheter och grundläggande mänskliga rättigheter som skyddar individen mot övergrepp från staten.

Detta är ett system som inte bedömer människor utifrån vilka de är, hur de ser ut, varifrån de kommer - utan vad de gör. Ett system där man tar ansvar för sina handlingar.

I detta system förutsätts människor respektera varandras frihet, säkerhet och egendom. Om inte får statens våldsmonopol gripa in.

Rasism, identitetspolitik, religiös fundamentalism och utopier som försöker tvinga in folk i ideologiska experiment står i konflikt med allt det ovanstående.

Samtidigt måste vi respektera människors frihet att leva sina liv efter eget huvud - så länge de inte skadar eller tvingar någon annan.

Staten bör vara liten men stark och fokusera på sin kärnverksamhet. Staten bör även vara tolerant, undvika morallagstiftning och att skapa brott utan offer.

Detta är principer som bygger på årtusenden av västerländsk idėutveckling, på erfarenhet och på respekt för den enskilda individen.

Och på logik, kontakt med verkligheten som den är och på sunt förnuft, vill jag tillägga. Det är principer som alla rimliga människor borde kunna förstå och acceptera.

Principer som kan göra vårt samhälle rimligt igen. För en bättre framtid.

Låt mig avsluta med att upprepa mitt mantra:

Människor bör ha så stor frihet som möjligt.

Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför staten.

Svårare behöver det inte vara.

2022-10-23

Problemen med visitations-zoner


Är visitations-zoner ett nödvändigt verktyg för brottsbekämpning eller ett hot mot rättsstat och sunt förnuft?

Även om det inte finns någon lagtext att ta ställning till ännu, så har vi Tidö-avtalet. Låt oss se exakt vad det säger:

»Inför ett system med tidsbegränsade visitationszoner för att söka efter illegala vapen och sprängmedel. Åklagare ska kunna besluta om utökade befogenheter för polis att på en viss geografisk plats söka efter vapen och handgranater på människor och i fordon. Besluten ska vara tidsbegränsade och ska även kunna vara begränsade till vissa tider på dygnet, t.ex. för att minska förekomsten av vapen vid uteställen. Åklagares beslut ska kunna överklagas till domstol. Systemet ska utvärderas efter tre år.« (sid 20)

Det första vi bör fråga oss är om det redan finns lagstiftning som täcker behovet. Svaret lär vara ja - när det finns anledning att misstänka något.

Den andra frågan är hur detta kan gå fel. Vi vet att denna typ av lagar med tiden tenderar att få utökat syfte och mandat. Kan systemet missbrukas?

En visitations-zon på en enskild plats i samband med ett konkret säkerhetshot kan möjligen rättfärdigas.

Men systemet kan lätt bli kontraproduktivt, till exempel om man trakasserar vissa grupper av människor. Svensk polis uppvisar inte alltid gott omdöme. Satsningar har förekommit där man punktmarkerat även unga som inte har någon känd koppling till kriminalitet. Sådant skapar bara försämrade relationer mellan medborgare och polis.

Rent allmänt känns en ökad polisnärvaro på aktuella platser som en rimligare lösning. Poliser som får visitera folk - men bara om det finns en anledning. Inte vem som helst, utan skäl.

Vilket är samma princip som bör gälla i övrigt: Övervaka gärna kriminella men inte alla andra.

2022-04-19

Frihet och ordning


Sverige behöver fler poliser. Landet har för närvarande 198 poliser per hundratusen invånare. I Tyskland är siffran 336.

Här i Berlin är taktiken uppenbart att vara fler poliser än bråkstakar. Så att man kan behärska situationen.

Skulle det vara något (sällsynt) bråk utanför den dygnetruntöppna baren tvärs över gatan - då är snabbt minst fyra, ofta sex poliser på plats. Behövs det kommer det fler. Vid de ständiga demonstrationståg som drar förbi kan antalet poliser vara nästan ofattbart stort.

Höj de svenska polislönerna med 50 procent och försök få in 50 procent fler rekryter. Jag är emot att staten slösar med folkets pengar. Men att upprätthålla ordningen människor emellan (givet att vi lever i ett system med statligt våldsmonopol) är statens grundläggande uppgift. Ger vi upp på den punkten, då är det kört.

Högre löner till polisen, sjukvården, blåljuspersonal och militären. Då kanske dessa yrken blir eftersträvansvärda. Fokusera på vad som är viktigt. Spar in på tramset.

Sverige kan lära mycket av Tyskland.

På söndagspromenaden rökte jag en jolle och drack en wegbier. Framför en polisbil, insåg jag plötsligt. Men sådant är faktiskt helt OK här. Så att polisen kan ägna sig åt viktigare saker. En stark, men snäll stat.

Sådant skapar i sig ett fredligare och mer harmoniskt samhälle. Grundregeln är att du är fri att göra rätt mycket som du vill, så länge du inte stör någon annan. Men sedan är det stopp.

Blandningen av olika slags människor och kulturer i min stadsdel är hög och alla inser att enklaste sättet att få saker och ting att fungera är att behandla varandra med respekt, våra olika egenheter till trots.

Jag upplever Berlin som tryggare än Stockholm. Vi har frihet och ordning. Sverige har krympande frihet och tilltagande oordning.

Men varken fler poliser eller förnuftigare regler snyter man ur näsan. Så vad gör vi nu?

Börja med att byta regering. Jag vet inte om M&Co har några patentlösningar, de heller. Men de ser i vart fall problemen. Det är en bra början.

Sossarna har misslyckats. Nu är det dags att pröva något annat.

2021-06-12

Krönika: Parallella verkligheter i Berlins klankvarter


Läs min senaste krönika i Bulletin: Parallella verkligheter i Berlins klankvarter »

"Konceptet här är ordning och frihet. Inte ordning eller frihet. Och inte varken ordning eller frihet, som i Sverige."

2020-09-14

Var den demokratiska rättsstaten bara en historisk parentes?


Jag noterar att mitt hus fladdrade förbi i ett reportage om tysk klanbrottslighet, i SVT Agenda.

Visst. Här i Berlin finns klanbrottslighet. En del gruvliga brott rapporteras i media.

Men polisen och andra myndigheter tycks ändå ha kopplat läget. Så vi andra märker inte så mycket av saken. Tack och lov.

Det har, som jag påpekat många gånger tidigare, en hel del att göra med att tysk polis sätter in den kraft som behövs. Ofta är insatserna uppseendeväckande stora. Polisen ser helt enkelt till att de är tillräckligt många redan från början.

Nu bor jag i en liten flik av det ökända Neukölln som är omgivet av Kreuzberg. Så gentrifieringen har trängt bort det mesta av det turkiska, utom på genomfartsgatan som bitvis känns som de modernare delarna av Istanbul.

Men går man in en tvärgata hamnar man i ett lummigt paradis med små barer och krogar, som känns så tryggt som man rimligen kan önska sig. Allt Södermalm skulle vilja vara, men aldrig kan bli.

Här samkör myndigheterna sina insatser mot den organiserade brottsligheten. Death by spoon, typ. Och mycket talar för att så kommer att bli fallet även i Sverige. Våra myndigheter kan ju vara rätt effektiva vad gäller att trakassera folk, när de sätter den sidan till.

Om man behandlar klanerna lika styvmoderligt som folket i övrigt - som till exempel korsförhörs om man vill sätta in kontanter på sitt eget bankkonto - då borde problemet snart vara löst.

När jag satt i finkan för att ha vägrat betala skatt till svenska staten träffade jag en hel del intressanta människor. Från första och andra generationens invandrare fick jag ofta höra att svenskar är flata, att de inte törs sätta gränser. Det ligger nog en del i den saken.

Senare i Agenda dök Marie Lind Thomsen, vice chefsåklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet upp. Det hon hade att säga gör mig lite bekymrad.

Dels menade hon att myndighetspersoner inte kan hantera den allt tyngre brottsligheten utan risk för sin egen säkerhet, på grund av hur öppet allt är i vårt samhälle. Vilket naturligtvis kan vara ett problem.

Samtidigt känns det tragiskt om invandringens mörkare sidor leder till att vi får ett mindre öppet samhälle. Det skulle även göra fullt legitim granskning av befattningshavare svårare.

Dessutom tog Lind Thomsen upp förslaget om att beslagta kriminellas egendom.

Sådant kan ske inom dagens lagstiftning redan idag om (1) någon på ett brottsligt sätt tillskansat sig egendomen eller (2) är föremål för indrivning hos Kronofogden. Men vice chefsåklagaren tycks vilja gå längre.

Hon säger uttryckligen att en domstol - efter påstått tysk förebild - skall kunna beslagta egendom som kan antas vara frukten av brottslig verksamhet - även om man inte lyckats åtala, än mindre döma någon för den brottsliga verksamheten i fråga.

Detta ställer flera av rättsstatens principer på huvudet. Det strider mot principen att envar skall betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Det strider mot principen om att den som inte fällts för ett brott inte heller skall kunna straffas för det. Och erfarenheterna av civil forfeiture i USA är i stora delar avskräckande.

Innan någon ändå tycker att detta är ett utmärkt sätt att klämma åt klaner och gäng - betänk att sådan lagstiftning kommer att kunna drabba alla. Ett sådant vapen i en överambitiös svensk skatteåklagares händer skulle vara livsfarligt.

Då kommer staten att kunna ta din egendom, även om du aldrig fällts för något brott. Är det verkligen så vi vill ha det?

Det börjar kännas som att det öppna samhället och den demokratiska rättsstaten bara var en parentes i historien.

2020-02-13

Förnedringsrån - Att pissa på värdegrunden


Rån riktade mot eller utförda av barn och ungdomar är upprörande nog i sig. Lägg till det inslag av förnedring och sadism - och vi får en extremt giftig blandning.

Rånad, avklädd, förnedrad, nerpissad och kallad svenne-hora. Att kanske få ett öra avskuret. Sådant ristar otäcka ärr i själen.

För att nämna ett extremfall, så framgår det av massmördaren Breiviks manifest att mycket av hans världsbild och hat formats av en snarlik händelse i hans ungdom - som ändå inte nådde samma grovhet som de övergrepp vi ser idag.

Slopad ungdomsrabatt och strängare straff i all ära. Men vad hjälper det om det varken finns poliser nog för att vara närvarande i vår vardag eller för att utreda begångna brott?

Brott måste förhindras. Och för att man överhuvudtaget skall kunna straffa någon när ett brott har begåtts - då måste det finnas poliser nog för att ta fast och lagföra de skyldiga.


Man skall inte dalta med brottslingar. Men det kan vara klokt att även försöka förstå underliggande psykologiska samband.

En möjlig teori är att unga människor som är förbittrade över att de själva slarvat bort sina möjligheter och är på väg att fucka upp sina liv riktar sin frustration utåt - mot andra och mot samhället. Vilket inte är ett försvar eller ursäkt för det som sker, men kanske i vart fall delvis en förklaring.

Lars Anders Johansson har beskrivit fenomenet så här:
»Ressentiment är en känsla av underlägsenhet som utmynnar i fientlighet gentemot den som upplevs som orsaken till den egna frustrationen. Känslan av underlägsenhet och mindervärdeskomplex och även avundsjuka utvecklar sig till ett värderingssystem som syftar till att framställa objekten för avundsjukan som lägre stående. Denna försvarsmekanism syftar till att svära individen fri från eget ansvar för att ta sig ur sin situation, och skapar en fiende som på samma gång framställs som övermäktig och underlägsen. Förnedring och avhumanisering av denna fiende är ett sätt för den som är fylld av ressentiment att på samma gång bekräfta sin världsbild och upprätta sig själv i en ny makthierarki.«

En annan faktor kan vara kulturell. (Innan någon nu spelar ut rasist-kortet vill jag påpeka att vi nu inte talar om »ras«, hudfärg eller genetik - utan om kulturell miljö.)

Per Brinkemo, som forskat mycket om klankultur skriver så här:
»Till att börja med bör man på djupet inse och förstå att den form av samhällskontrakt som gäller i Sverige på många sätt är unik. Särskilt i jämförelse med de länder varifrån dagens asylsökande kommer. I Sverige är det individen som sluter ett informellt kontrakt med staten genom att (generellt sett) acceptera den nationella lagen, och individen som på egen hand är ansvarig för såväl positiva som negativa handlingar. 
I de asylsökandes hemländer har den primära identiteten varit knuten till, inte nationen, men till den utvidgade familjen, en släktkonstellation som är långt mycket större än vad gemene svensk menar med familj. Kontraktet där gäller släkten, inte staten. I en sådan organisationsordning gäller dessutom andra principer vid konfliktlösning än hur svenskar fostrats att lösa konflikter. De flesta är vana vid traditionella lagar, det som kallas sedvanerätter, ett juridiskt system som inte dömer individer utan kompenserar kollektiv. Det är ett slags försoningsteknik, som inte går att jämföra med svensk straffrätt.« (...) 
»När både sedvanerätten och rättsstatens principer sätts ur spel finns det små möjligheter att hålla testosteronstinna unga män, ofta uppfostrade i hårda miljöer, i schack.«
Den danske psykologen Nicolai Sennels, som arbetar med unga förövare i fängelse, har uttryckt saken så här:
»I de flesta Västländer ser vi vrede som ett tecken på svaghet. ”Små hundar skäller mest”, som vi säger i Danmark. Att visa vrede är hos oss ett av de snabbaste sätten att tappa både ansiktet och sin sociala status. Därför övar vi oss automatiskt på att behärska denna känsla som annars, både i stort och smått, kan förstöra så mycket för oss själva. 
I muslimska kulturer är det precis tvärtom. Där ses vrede som en styrka. Man talar om ”helig vrede”, och man firar till och med vredesfyllda helgdagar (ibland med sårade och döda som följd). 
När en behärskad dansk möter en arg muslim uppfattar båda parter varandra som svaga. Dansken har kanske ordet och logiken i sin makt och försöker hjälpa muslimen att förstå – men muslimen slår i regel först. Och om inte dansken, eller det danska samhället, slår tillbaka med ännu större kraft, känner muslimen att han har vunnit och att hans strategi fungerar.«
Mycket talar alltså för att det handlar om såväl psykologi som tradition och kultur.


Om någon förändring över huvud taget skall komma till stånd, då behöver vi - utöver strängare straff och fler poliser - ett normbildande arbete som går ut på att man förväntas respektera andra människors frihet, säkerhet och egendom.

Eller, som vi frihetsvänner brukar uttrycka saken: Alla människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där någon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Vidare skall alla människor ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.

Med andra ord: Det är inte vem du är, det är vad du gör. Du har makt över och ansvar för dina handlingar. Du förväntas respektera andra människor, på det att andra människor även förväntas respektera dig.

Förmodligen skulle en sådan no-bullshit-approach fungera mycket bättre som samhällelig värdegrund än det flummiga talet om »allas lika värde« - som är lika poetiskt som vagt.

Men en värdegrund kan inte kommenderas fram uppifrån. Den måste växa ur folkligt engagemang. Så medan staten måste hantera saker som rättsskipning, straff och att få fram tillräckligt med poliser - så är normbildning enligt ovan en uppgift för oss alla.


Slutligen en kanske provocerande tanke: Om unga människor med annan kulturell bakgrund skall vilja bli en del av vårt samhälle - då kanske vi borde göra det mödan värt. Ett friare och roligare Sverige skulle därför möjligen även bli ett tryggare Sverige med mer ordning.

2019-11-20

Det behövs en haverikommission för gängbrottsligheten


Ett spår i debatten om gängbrottslighet, skjutningar och bomber är den upprörda diskussionen om hur det verkligen är.

Och visst kan det vara förvirrande. Enligt Folkhälsomyndigheten drabbas allt färre unga män av våldsrelaterade skador - samtidigt som allt fler skjuts ihjäl. (Även om SVT försöker trixa med statistiken över dödsskjutningarna genom att välja ett tidsfönster som bara återger en del av verkligheten.)

Den samlade brottsligheten kanske eller kanske inte minskar. Men uppenbart är att den i någon mening byter karaktär och tar sig former som vi inte sett tidigare. Detta samtidigt som anmälningsbenägenheten enligt uppgift går ner.

Det är som om någon medvetet försöker förvirra bilden och föra folket bakom ljuset. (Det finns gott om misstänkta, så jag tänker inte peka ut någon särskild.)

Vi skulle helt enkelt behöva något slags haverikommission som öppet och transparent granskar brottsstatistiken - och i förekommande fall tar fram ny statistik där sådan saknas. Naturligtvis måste allt vara open data, fri för alla att granska och använda.

I sammanhanget måste vi också göra det som våra grannländer gör - men vår regering inte vill gå med på - nämligen att granska de kriminellas kulturella (nationella) bakgrund. (Efter mina antropologiska studier på Pensionat Kolmården är jag övertygad om det finns en del intressant data att gräva fram.)

Detta är inte rasism. Rasism är att kollektivt stämpla och nedvärdera grupper av människor utifrån fysiska & metafysiska attribut och förutfattade meningar.

Istället handlar detta om samla fakta för att att förstå. Att väcka sin inre antropolog. Påverkar olika kulturer vissa individers förhållande till kriminalitet och rättsstaten? Finns det specifika föreställningar och traditioner som ligger bakom att vissa individer begår våld mot sina medmänniskors frihet och naturliga rättigheter? Hur skiljer sig detta mellan olika kulturella grupper? Och hur stor andel av olika grupper ägnar sig de facto åt kriminalitet? (Jag är säker på att det i så fall kommer att visa sig att den överväldigande majoriteten är hyggligt folk.)

Detta handlar inte om att vissa människor skulle vara genetiskt betingade att vara sämre människor - utan om hur individer möjligen påverkas och formas av sin kulturella miljö.

Märkligt nog är de främsta motståndarna till en sådan granskning de politiska krafter som i alla andra sammanhang hävdar att det inte är arv, utan just miljö som formar människor. Då borde man ju rimligen vilja granska så många av dessa kulturella miljöers parametrar som möjligt.

Ett annat exempel är att reda ut drogpolitikens betydelse i sammanhanget. Men den frågan säger regeringen - rakt ut - att den inte ens är bredd att diskutera. Vilket känns som ett kontraproduktivt förhållningssätt.

Och varför inte ta reda på vad unga människor med invandrarbakgrund anser är värdefullt med det svenska samhället - och se hur man kan jobba utifrån det?

Sammanfattningsvis är det viktigt att försöka förstå varför saker och ting är som de är. Även om verkligheten råkar vara jobbig eller motbjudande. Och för att förstå måste vi ha tillgång till tillförlitliga uppgifter och trovärdig fakta. Annars famlar vi i blindo.

Det finns idag motstridiga beskrivningar av verkligheten. Det finns de som vill sprida en felaktig bild av verkligheten. Och det finns de som fruktar vad som kan framkomma om verkligheten blottläggs. Men vi kan inte hålla på som nu - när ingen med säkerhet tycks kunna säga hur saker och ting egentligen står till.

Tills vi har trovärdig fakta kan vi bara spekulera och ha åsikter om vilka problemen och dess orsaker är. Och det har ju inte gått överdrivet bra hittills.

Lär av flyget: Varje incident och problem måste utredas längst möjligt - utifrån fakta - om man vill kunna undvika en upprepning.

2019-11-12

Våld, skjutningar och kriminalitet är resultatet av bristande sunt förnuft


Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Våld, skjutningar och kriminalitet är resultatet av bristande sunt förnuft »

Misstroendeförklaring mot justitieministern må vara en sak. Men vi måste ha fler poliser - och de måste ägna sig åt rätt saker. Det är de kriminellas olagliga vapen som är problemet - inte jägare och sportskyttar. Sekretess vad gäller enskilda människors privata information är viktig - men är den verkligen tänkt att förhindra utredning av hot mot människors liv, säkerhet och egendom? Drogpolitiken skapar incitament för gängbrottslighet. Och våra fängelser är ofta en del av problemet istället för lösningen. På något sätt känns det som om en stor del av de problem vi ser nu för tiden helt enkelt beror på bristande sunt förnuft.

2019-11-05

Terrorister på våra gator? Det är ett politiskt beslut.


Svensk politik är ofta ängsligt handlingsförlamad och inkompetent. Nu har den försatt oss i en till synes omöjlig situation med de så kallade terror-imamerna och den för terror-finansiering dömde David Idrisson - som skall utvisas eftersom de hotar rikets säkerhet, men som försatts på fri fot på grund av verkställighetshinder.

Verkställighetshinder är - som isolerad företeelse - en riktig princip. Vi är en civiliserad, demokratisk rättsstat som respekterar de mänskliga rättigheterna. Därför skall vi inte utvisa människor till länder där de riskerar dödsstraff eller tortyr. (Även om det inte hindrat en tidigare S-regering från att sända människor till skenrätt och tortyr i Egypten, med första bästa lediga CIA-plan, utan att ens informera deras advokater i tid.)

Sedan har vi frågan om att hålla utländska medborgare som är ett hot mot rikets säkerhet i förvar. Detta kan ske i upp till ett år, om jag förstår det hela rätt. Vilket väcker frågan varför de nu aktuella personerna försatts på fri fot tidigare än så - när man från början varit mycket väl medvetna om att verkställighetshinder för utvisning föreligger. Detta är direkt obegripligt.

Tar man sedan ett steg tillbaka och betraktar helheten är det uppenbart att lagarna fungerar dåligt när de möter verkligheten. Vilket är resultatet av en politisk underlåtenhets-synd. Att inte fatta något beslut är också ett val - som får konsekvenser.

Även om avvisningsärenden av utländska medborgare som anses utgöra ett hot mot rikets säkerhet är ett specialfall, med speciella regler, så kan man konstatera att rättssäkerheten här har sina fläckar. Till exempel är det vanskligt att inleda ett rättsligt förfarande mot någon - vem det än vara må - utan att personen ifråga får veta vad han anklagas för, vilket gör det omöjligt att försvara sig. Dessutom är det en viktig princip att människor inte får hållas fängslade utan rättslig prövning.

Rätten till en rättvis rättslig prövning är en princip som vi måste stå upp för. Det är vad som skiljer oss från många av vårt fria samhälles fiender.

Så hur skall man då hantera sådant här? Den enda rimliga möjligheten verkar vara att göra det möjligt att internera utländska medborgare - som utgör ett hot mot vår säkerhet men som inte kan utvisas - i längre tid än ett år. Vilket i så fall måste ske under rättssäkra former, med en rättvis och oberoende rättslig prövning.

Men sådan är inte lagen idag. Vilket är våra politikers fel. Så det är där ansvaret ligger för den nu uppkomna, helt orimliga situationen.

Vill man ha det på något annat sätt får man rösta fram andra politiker. Men urholka inte den demokratiska rättsstatens grundläggande principer - för det kan sluta hur illa som helst.

2019-10-29

Om vi skall ha ett statligt våldsmonopol, då måste det med nödvändighet fungera


Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Om vi skall ha ett statligt våldsmonopol, då måste det med nödvändighet fungera »

"Om människor inte kan känna sig trygga, då kan man aldrig skapa ett samhälle med tillit. Då kommer man inte heller att kunna integrera människor från andra länder i den demokratiska rättsstaten. Och då har det så kallade samhällskontraktet slutligen upphört att gälla (oavsett om det verkligen existerat eller ej)."