Människor skall få bo var de vill. Men inte på andras bekostnad.

Så var det dags för ett nytt EU-toppmöte. Som vanligt är migrationsfrågorna ett av huvudnumren.

Det borde vara uppenbart för alla: Att ha en gemensam flyktingpolitik utan vare sig innehåll eller kontroll över den yttre gränsen är ohållbart.

Fattiga människor i fattiga länder har uppenbara och starka incitament för att ta sig in i EU. Vissa tror de skall få jobb, andra är bara lycksökare i största allmänhet - och de flesta av dem kommer att hamna i någon form av utanförskap och bidragsberoende. Vilket är ohållbart i längden.

Med risk för att vara tjatig, vill jag peka på den enkla och frihetliga princip som borde gällt från början: Människor skall ha frihet att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går, som för all annan frihet, där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Boven i dramat är den generella välfärdsstaten och de europeiska välfärdssystemen. Eller i vart fall att vem som helst kan kvala in i många av dessa utan föregående krav på motprestation. Det är som om ett försäkringsbolag skulle betala ut ersättning om huset brinner upp, även till folk som aldrig tecknat eller betalt för en försäkring.

Det borde bara finnas ett rimligt förhållningssätt: Vill man bo i Sverige eller EU, då måste man visa att man kan försörja sig själv. (Till exempel genom arbete, förmögenhet eller att någon annan ikläder sig det totala ekonomiska ansvaret.) Och då får man finna sig i att leva i en västerländsk sekulär demokrati, där individens frihet skall respekteras och där reglerna gäller lika för alla.

Svårare än så behöver det inte vara. Och snabbaste vägen dit vore att skrota den generella välfärdsstat som idag fungerar som en magnet för folk som vill kunna leva på andra människors pengar.

Men det är knappast vad som kommer att ske. Istället kommer allt att fortsätta som vanligt. Och då kommer det också att gå som det har gått...