Långbänken åter i svensk politik

På sätt och vis gör det detsamma vilken regering vi har.

Problemet är att alla regeringar är odugliga. (Fast möjligen på olika sätt.)

Det har dels att göra med att regeringar alltid samlar på sig makt. Mer än de kan hantera. Långt över deras (in)kompetensnivå. Och så går det som det går när man inte förmår sköta om sin trädgård.

Dels handlar det om folkets valda representanter. Det måste finnas mer kompetenta, mer ansvarsfulla och rimligare människor i vårt land än de 349.

Jag menar, titta bara på regeringsledamöternas CV:n. Att sköta ett land bör ändå kräva något slags kvalifikationer.

Det behöver inte alls handla om att införa teknokratstyre - men politiken skulle behöva ett snabbt tillskott av kompetent och rimligt folk.

Men där är vi inte idag. Vi har de politiker vi valt och regeringsfrågan har gått i långbänk.

Så länge den kan avhålla sig från att göra något politiskt, så har jag inga större problem med att övergångsregeringen sitter där den sitter.

Allt som kan hända är att makten tillfälligt flyttar tillbaka till riksdagen. Där den hör hemma. Och där det är dags för ledamöterna att ta lite ansvar för sakfrågorna. Att göra upp om några surdegar, nu när tillfälle finns.

Sedan får vi väl se vad som händer i regeringsfrågan. Det minst orimliga vore att göra Ulf Kristersson till statsminister. Men om positionerna fortsätter att vara låsta, då går vi istället mot ett extraval.

Och ett extraval lagom till dess att medborgarna har tröttnat på allt vad tjafsande, maktlystna politiker heter - det kan ju bli intressant. På flera sätt.