Så räddar ni Sverige i en knapptryckning

Illustration: Riksdagsförvaltningen

Det finns en mycket enkel lösning på kaoset i svensk politik.

Gör så här: Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna skriver en DN-debattare. De säger sig vara beredda till uppgörelser med sossarna - som alla parter kan acceptera - vad gäller energin, migrationen och brottsligheten.

Och så levererar man på det. Do the math.

Uteslut ytterkantspartierna. Och Miljöpartiet. Och Annie Lööf.

100+70+22+20=212 - en bred majoritet för sossarna och borgarna. Vilket är ett sätt att betrakta valresultatet - att det finns mandat för de vuxna att ta över.

Utan mästerförhandlaren och Miljöpartiet är allt plötsligt möjligt.

Uppgörelser på tre områden, inget mer. Inget samarbetsavtal. Inget DÖ2.

Så får Andersson regera i minoritet fram till valet. Det ovanstående borde ligga i hennes intresse. Och nationens.

Det finns en viss poäng med minoritetsregeringar.

Sedan går var och en till val för sig. Solande sig i glansen av att ha räddat landet. Så får vi se vad som händer sedan.

Vore inte det en skojig idé?

Lördagsvideos: Jönsson, Funcke, Flam och lite kärnkraft

Youtube: Regeringsfiaskot - Kön, makt och politik »

Youtube: Nils Funcke Vs Morgan Johansson »

Youtube: The Next Generation of Nuclear Power Is Here »

Youtube: Rolls-Royce | Small modular reactors »

Youtube: The Canadian Reactors that can BURN Nuclear Waste »

Cementkrisen är en konsekvens av medvetna politiska beslut

Grundproblemet med cementkrisen är att regeringen skapade ett naturskyddsområde i Cementas närområde på Gotland. Vilket känns som en medveten symbolhandling. Som nu får konsekvenser.

Ställd inför resultatet av sin egen politik måste regeringen fatta extraordinära, möjligen grundlagsvidriga beslut. Utan cement kan man varken bygga kollektivtrafik eller vindkraftverk. Vilket ingen riktigt verkar ha tänkt på innan.

Lagrådet har en del relevanta invändningar. Som att lagar skall vara generella och inte avsedda för till exempel ett specifikt företag. Och att regeringen inte skall sätta sig över domstolarna. Även om vissa av de senare möjligen kan misstänkas vara en smula aktivistiska.

Ändå tvingas Löfven och Bolund lägga fram lagen - för att undvika en allvarlig ekonomisk kris, som de själva skapat. Näringsministern har redan aviserat sin avgång. Och statsministern drar sig tillbaka i november. Kvar står alla vi andra, med en kris på halsen.

Det är inte som att cementkrisen kommer som någon överraskning. Rapporter som regeringen själv beställt varnade för just detta. Rapporter som man sedan försökt mörka.

Det hela kan snabbt komma att utvecklas till en kris som är värre än vad systemet tål. Och detta är som sagt en konsekvens av medvetet fattade politiska beslut.

Well, det är så här det blir när man ger människor med utopiska visioner makt. För dem gäller kartan, inte verkligheten. Och då fattas katastrofala beslut.

Youtube »

Lördagsvideos: Jönsson om socialdemokratins kris + Georgien + Greenwald om media

Youtube: Löfven avgår - Socialdemokratins kris »

Youtube: John Stossel - Lessons From Georgia »

Youtube: Triggernometry - Glenn Greenwald: Why Journalism is Broken »

Lördagsvideos: Jönsson om regeringskrisen + GBNews

Youtube: Makt-musikalen »

Youtube: Woke Watch: Is maths racist?

Youtube: Andrew Neil challenges Extinction Rebellion co-founder: 'Why don't you ever mention China?' »

Sic transit gloria mundi

Det känns när ett folk har tröttnat på sin statsminister, president eller främsta potentat. Tänk John Major. Inte för att det gick dåligt för Storbritannien, men regeringen var yesterdays news.

Till och med Göran Persson fick till sist kliva av scenen, bitter och dryg. Det var som om att man nästan kände hur hans pansartåg dundrade österut.

Stefan Löfven är den ofrivillige statsministern. Han förlorade när man lekte hela havet stormar i Verkställande Utskottet, efter Juholts fall.

Han ville inte ens bli partiledare. Men som den trägne arbetare i det socialistiska kollektivjordbrukets vingård han är, så håller han sitt ämbete ändå - av plikt, för Partiet.

När Löfven utnämndes till partiledare skrev jag »Med en fackpamp som (s)-ledare tyder det mesta på att det inte kommer att bli någon förändring eller utveckling av partiet. Alls.«

Socialdemokratin är ett parti som är fortsatt fientligt inställt till det näringsliv och de entreprenörer som i slutändan skapar det välstånd som annars inte skulle finnas att fördela. Vilket känns väldigt negativt, omodernt och destruktivt.

Ger du makten till en sosse, då klänger han sig kvar. Även till priset av sin egen värdighet, allmänintresset och den demokratiska processen. Tvingas sossarna någon gång ändå lämna ifrån sig makten - då känns det som »en statskupp«.

Hela det nuvarande spektaklet är ovärdigt. Men om politiken inte accepterar 2018 års valresultat, då blir det ju så här. Väljarna röstade fel. Så intressant. Då är det ändå detta som är utfallet av den demokratiska processen, vilket är vad man har att förhålla sig till.

Förnekelse. Ilska. Förhandling. Depression. Acceptans.

Som en vän påpekade är det värsta som skulle kunna hända om SD får någon form av inflytande att de visar sig vara i stort sett harmlösa. Det skulle störa den rödgröna världsbilden. Så tonläget är som det är.

Om alla partier istället kunde frigöra sig från det låsta maktspelet - då finns det redan breda majoriteter i riksdagen för konstruktiva och realistiska uppgörelser om allt från kärnkraft till migration.

Vilket idag blockeras på grund av att sossarnas makt är beroende av småpartier med extrem politik.

Att sätta sin egen makt framför nationens bästa känns inte speciellt statsmannamässigt.

När såg man för övrigt en glad sosse senast?

Lördagsvideos: Jönsson om centern och regeringskrisen + Mill om frihet

Youtube: REGERINGSKRIS: Den centerpartistiska centrifugen »

Youtube: John Stuart Mill - On Liberty »

Byt regering redan nu!

Har vi otur, då kommer den aktuella politiska situationen att spelas ut med en veckas betänketid för Löfven, fyra talmansrundor plus tre månader tills extraval.

Om sedan det parlamentariska läget blir i stort sett oförändrat - då utbryter nya utdragna förhandlingar. I så fall skall vi vara glada om vi kan få en ny regering innan jul.

Det ligger i Socialdemokraternas intresse att dra ut på processen så länge som möjligt. Speciellt som de inte längre är bundna av JÖken. Talmannen kan förvisso besluta att riksdagen inte skall sammanträda i väntan på nyval - men även en expeditionsregering har mycket makt på egen hand.

Visserligen är det god ton att en sådan regering inte skall fatta några kontroversiella beslut. Men med tanke på hur ogenerat skamlösa sossarna är, blir detta mest en naiv förhoppning.

Inte heller Centern lär ha någon brådska - då de tycks leva i illusionen att Annie Lööf kan bli statsminister, genom förhandlingar istället för nyval. Vilket knappast kommer att ske.

Samtidigt skulle C kunna släppa fram en M+KD-regering redan idag, om de skulle vilja. (Det borde väl räcka med att de lägger ner sina röster.)

Riksdagen har en förkrossande icke-socialistisk majoritet. Men eftersom C inte accepterar utfallet av förra riksdagsvalet och dess realiteter tycks den vägen vara stängd.

En fråga är när C tror att SD får störst inflytande. I en hypotetisk situation där en M+KD-regering blir helt beroende av SD? Eller redan idag, där en sådan regering skulle vara beroende av stöd från såväl C som L och SD?

Tro inte att ni kan bli av med Löfven

Den klassiska förmaningen lyder: Maktspela aldrig med sossarna, för de vinner alltid.

Och så är det ju. Socialdemokraternas starkaste kort är deras skamlöshet. De skyr inga medel. Ingen princip är så helig att den inte kan dribblas bort i den överordnade kampen om makten.

Riksdagen har en icke-socialistisk majoritet med vad som borde vara betryggande siffror - 204-143. Ändå har Socialdemokraterna makten, tillsammans med Miljöpartiet som trots sitt blygsamma väljarstöd tillåts blockera allt från migrationspolitiken till landets elförsörjning.

Detta handlar inte om Sveriges bästa - utan om att sossarna ser det som sin av naturen givna rätt att regera.

Uteslut inte att den uppkomna situationen i slutändan kan komma att gynna sossarna. Allt de ogillar i januari-överenskommelsen kan gå rakt i papperskorgen, om detta går till nyval. Sedan säkrar de på något sätt makten ändå. Som vanligt.

Skulle det gå till nyval - och skulle vi då trots allt få en M+KD-regering stödd av SD - då kommer den inte att hinna uträtta något av vikt under det knappa år som återstår till ordinarie val. Ett år under vilket en sådan regering kommer att vara utsatt för konstant eldgivning från sossarna, facket, rörelsen, Aftonbladet, allehanda kulturradikaler och public service.

Lägg till det att kravallvänstern kommer att få utlopp för alla sina lustar om vi får en högerregering stödd av SD.

Maktinnehav bör liksom kalsonger bytas lite då och då. Och av ungefär samma skäl. Sossarna måste avlägsnas från makten. Men min magkänsla säger mig att om det sker nu - då kommer en eventuell M+KD-regering att bli en kort parentes. Då känns det bättre att satsa allt på nästa ordinarie val, om drygt ett år - och ge Ulf Kristersson en hel mandatperiod som statsminister.

Min killgissning är att ministären Löfven faller på måndag, men är tillbaka igen redan inom ett par veckor.

Eller så kommer Hyresgästföreningen att ge Löfven sin välsignelse i sista stund - vilket i så fall kan tvinga Vänsterpartiet att räta in sig i ledet.

Axess TV: Ny regering klar – vad händer nu!?

Axess TV:

"Hur kommer uppgörelsen mellan S, MP, C och L att tåla mötet med verkligheten? Hur hållfast kan den bli? Folkbladets chefredaktör Widar Andersson och PM Nilsson, politisk redaktör i Dagens industri, analyserar det nya läget i svensk politik."

Youtube »

Jönssons lördagsvideo: Regeringsmissbildningen

Youtube »

Samtyckesregeringen

Så tycks vi alltså få ännu en S+MP-regering. Med stöd av mindre än en tredjedel av väljarna.

En rödgrön regering som lovar att på vissa områden driva mittenpartiernas politik. Med ett löfte om att hålla V borta från makten. Fast med ett hemligt avtal mellan S och V, som verkar gå ut på att inte driva borgerlig politik. Vilket är en ekvation som helt enkelt inte går ihop.

Allt uppbackat av V, som inte själva har mandat nog för att ens kunna begära misstroendevotering.

Dessutom - hela Maktapparaten stannar kvar i sossarnas händer. Detta trots partiets sämsta valresultat någonsin. Och trots att partiet visat att det inte är kompetent nog att hantera landets utmaningar.

Som om inte det räcker: MP - denna olycka i svensk politik - kvar i regeringen.

Allt detta i ett läge där vi faktiskt skulle kunna ha en borgerlig regering.

Cirkulera, här finns inget att se!

Ett politiskt Sverige på gränsen till sammanbrott

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Ett politiskt Sverige på gränsen till sammanbrott »

"Politiker, skärp er! Ni har ytterst ansvar för sådant som svenska folkets säkerhet. Hur bekväma tror ni att vi är med det, nu när ni irrar planlöst? Ni förväntas förvalta våra skattemedel på ett klokt och kostnadseffektivt sätt – men ni bryr er bara om makt. Polis, militär, sjukvård och sådant som folk faktiskt upplever att de betalar för, det vansköter ni. Det ser illa ut."

Januariöverenskommelsen

Genom att presentera en regeringsöverenskommelse mitt under fredagens after work hoppas Centerns Annie Lööf kunna ställa de splittrade Liberalerna inför fullbordat faktum. Det kommer förmodligen att lyckas.

Och i SR Ekots lördagsintervju meddelar en misstänkt munter LO-ordförande (som kom direkt från ett möte med den inre kretsen och Löfven) att facket i stort sett kan tänka sig att ge Januariöverenskommelsen sin välsignelse. Landets mäktigaste särintresse har talat.

Någon större intern opposition mot JÖ kommer Socialdemokraterna knappast att uppleva. De har kvar greppet om Maktapparaten. Det är allt som verkligen betyder något. Sossarna hade kunnat sälja sin mormor för att få behålla makten, om det hade behövts. Och partifolket vet att JÖ:s mer liberala inslag kan förhalas, begravas i utredningar och kompromissas bort. (Förhandla aldrig med sossar. De vinner alltid.)

Däremot skall det bli intressant att se hur Vänsterpartiet kommer att göra. Kanske fegar de ur och lägger ner sina röster. Vilket också är ett sätt att komma runt vallöftet att »aldrig stödja« en regering som driver någon form av borgerlig politik. Fast Sjöstedt måste vara bra förbannad över att hans parti nu är på väg att bli helt marginaliserat, i reella makttermer. (Även om det på sikt kan vara en möjlighet att plocka väljare från S, genom en mer vildsint vänsterradikal linje.)

JÖ i sak är ömsom vin, ömsom vatten. Det stora mysteriet är hur C & L tror att de skall kunna förmå och hålla koll på att en S+MP-regering verkligen driver och förverkligar JÖ:s »borgerliga« inslag. Vilka statsministern ju i grund och botten avskyr. Detta är hela JÖ:s brännpunkt. Här kan all den goodwill som Annie Lööf anser sig ha vunnit gå rakt ner i avloppet.

Att Alliansen nu är död innebär att Moderaterna och Kådisarna får större frihet att utforma sin egen politik. Vilket nog, givet situationen, kan vara en bra sak. Speciellt M kan behöva tid för eftertanke - när det gäller att reda ut vad partiet egentligen skall stå för och varför. Vilket inte är det lättaste efter drygt 15 års av-ideologisering.

Mumintrollet dödade Moderaterna

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Mumintrollet dödade Moderaterna »

"Och nu vet de nygamla Moderaterna inte längre vad de skall tycka och varför – eftersom de ideologiska liberala och konservativa idealen i partiet rensades ut. Medvetet. Av Fredrik Reinfeldt. Han använde till och med termer som att »vädra ut« i partiet. Allt som återstår är ett planlöst och idélöst utövande av det politiska hantverket, med oklart syfte."

Regeringsfrågan: I väntan på... vadå?

Någonstans sägs det pågå någon form av regeringsförhandlingar mellan några politiska partier. Mer än så får allmänheten inte veta.

Visst, förhandlingar sker som regel bakom stängda dörrar. Men det vilar trots det något slags demokratiskt underskott över att svenska folket hålls i total ovisshet om vad som sker i regeringsfrågan.

Detta speciellt som de leds (i makligt tempo) av en talman som tidigare bland annat varit en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen. Det går inte att bortse från möjligheten att det är något liknande i görningen, igen.

Man behöver inte ens spekulera. Det är uppenbart att syftet är att gå runt - det förvisso problematiska - valresultatet.

Att något är i görningen märks inte minst på Centerpartiets krumbukter. Det är obegripligt hur någon kan tro att en S+MP-regering skulle vara bättre på att föra borgerlig politik än en M+KD-regering.

Vad gäller politik i sak, så sker... ingenting. Vilket är lite tråkigt - eftersom rådande maktvakuum vore ett gyllene tillfälle för S och M att göra upp om frågor som migrationen och energipolitiken. Här missar man en möjlighet att bli av med en del surdegar i frågor som annars kommer att vara blockerade under överskådlig framtid.

Nedräkning mot extraval

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Nedräkning mot extraval »

"Det måste rimligen vara bättre med en borgerlig regering som driver borgerlig politik än en rödgrön regering som ställer i utsikt att göra det. Hur man ens kan tro att S verkligen skulle ge upp – och göra helt om i – ett antal av sina hjärtefrågor är obegripligt. Ett sådant avtal skulle inte vara värt något. Sossarna är tillräckligt skamlösa för att kunna lova precis vad som helst, som de sedan kan begrava i utredningar och förhala i evighet."

Ingen samtyckesregering i sikte

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Ingen samtyckesregering i sikte »

"I mitt drömsamhälle behöver man inte bry sig speciellt mycket om politiken. Istället hanteras statens verksamhet av rimliga, kompetenta människor som sätter allmänintresset främst och som inte har några planer på ideologisk omstöpning av landet. En regering som lämnar folk ifred, som låter marknaden och civilsamhället bygga stabila och decentraliserade strukturer – och som minskar sin egen makt. Naturligtvis skall en sådan regering kunna ställas till ansvar eller avsättas under demokratiska former. Den skall vara en verkställande makt, skild från, men underställd riksdagens lagstiftande makt."

#Decemberregeringen

Som i ett Shakespeare-drama råkade statliga SVT igår lansera Fredrik Reinfeldt som statsmannen som kan leda den stora #Decemberregeringen. Han som känner den börda han delar med det folk vid vars sida han går, som han en gång uttryckte saken. Han, som säger sig känna ödmjukhet inför maktens ansvar.

Det är sista avsnittet av Statsministrarna. Misstänkt god timing. Men programmet är uppenbarligen inspelat ett tag i förväg och tablålagt sedan länge. Även om det råkade bli en smula högtravande och ödesmättat vid precis rätt tidpunkt.

Vilket sammanträffande att han dyker upp som den ansvarsfulle och ödmjuke statsmannen just när alla tittar sig omkring efter en sådan. Precis när vi går mot ännu en till synes meningslös statsministervotering.

Och hur skall man egentligen tolka det här som Annie Lööf håller på med? Hon kan acceptera Stefan Löfven, men bara om han sviker hela sitt politiska program. Som visserligen inte är så mycket värt, men... ändå. Sossar fungerar inte på det viset.

Enda sättet att få rätsida på centerledarens uttalanden är om allt som nu sker är tänkt att dölja något annat eller har något lurigt syfte. Min gissning är i så fall DÖ i nya kläder. Den blocköverskridande #Decemberregeringen, under Fredrik Reinfeldts ledning.

Vilket i så fall är den största förolämpning systemet kan leverera till SD. Möjligen även till folket.

Sedan kan de »etablerade« partierna sluta rang och gripa makten för alltid - i blocköverskridande överenskommelser som kväver såväl förnuftet som den demokratiska processen.

Var rädd. Var mycket rädd.

Maktvakuum i den moraliska stormakten

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Maktvakuum i den moraliska stormakten »

"Visst. Alla länder framhäver sin nationalkaraktär. Som industrination. Eller fotbollsnation. Eller matnation. Eller som turistmål... eller något. Sverige? Moralisk stormakt! Vilket naturligtvis väcker en del förbryllade och förnärmade frågor i vår omvärld. Ett moraliskt herrefolk! Says who?"