Svensk migrationsdebatt behöver nyktra till

Sverige är på många sätt lyckligt lottat. Vi lyckades hålla oss utanför 1900-talets krig och överlevde det kalla kriget. Vi har inte drabbats av någon apokalyptisk naturkatastrof i modern tid. Hur vidriga och tragiska de få terrorangrepp vi utsatts för än är, så är deras omfattning ändå relativt begränsad. Vi har sluppit att ställas inför det storskaligt Ofattbara.

Vilket är bra, på så många sätt. (Möjligen beror det på ren tur.) Men på något sätt tycks vi ha tappat insikten om att saker och ting faktiskt kan vara på allvar.

Vi odlar en konflikträdd konsensuskultur - som undviker ansvar, uppriktighet och djupare respekt människor emellan.

Vi har släppt kontrollen över våra egna liv, lagt dem i överhetens händer och vant oss till med att även om man fuckar upp, så kan man leva på andra människors skattepengar.

Detta leder till att vi står handfallna inför många verkliga problem. Vi stannar hellre kvar i vår bekvämlighetszon än konfronterar problem och kavlar upp ärmarna. Vilket, över tid, skapar en del problem.

Bland annat en absurd och icke-konstruktiv debatt i migrationsfrågorna, där väldigt många beter sig väldigt orimligt.

Vi har de allmänfarligt godtrogna - som betraktar sig själva som de snälla och goda. De som avfärdar varje form av problematisering (ekonomi, välfärdssystemen, pensionerna, bostäderna, klantraditioner, kvinnosyn, en urusel integration...) av inflödet av människor till vårt land som rasism. Vilket är både enfaldigt och oförskämt. I själva verket gör det dessa människor till den generella välfärdsstatens (vilken de som regel omhuldar) värsta fiender. Dessutom bidrar de med sin godtrogenhet till ökad rasism, främlingsfientlighet och en fördummad debatt.

På andra sidan står något slags apokalyptisk gnällhöger - som förvisso helt korrekt identifierar ett antal problem med dagens migration. Men som så ofta överdriver eller extrapolerar att de förlorar sin trovärdighet och många människors intresse. Som har ett språkbruk som gör att man kan misstänka att de inte bryr sig så mycket om verkliga problem som om att få ösa galla över andra människor. En gnällhöger som ägnar sig åt att predika undergång, hellre än att komma med sansade och konstruktiva förslag till lösningar.

Lägg till detta att en generell välfärdsstat och öppna gränser är en omöjlig ekvation. Att erbjuda sig att försörja alla som kommer hit samtidigt som man låter alla som vill komma hit är helt enkelt inte hållbart.

Man måste välja. Även om man inte vill.

Själv anser jag att människor skall få bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Samt att samma regelverk skall gälla lika för alla i vårt land.

Med risk för att upprepa mig skulle jag vilja utöka detta resonemang: Generell välfärdsstat, öppna gränser och demokrati - välj två. Vilket innebär att om man både har en generell välfärdsstat och öppna gränser, då skapas en situation där det uppstår en förtroendeklyfta mellan de styrande och det skattebetalande folket. Ett läge som kräver att den politiska överheten tänjer på demokratins principer och arbetsformer. Som Decemberöverenskommelsen och Januariregeringen. Vilket är att ge sig in på en väg som kan leda till platser som vi gör bäst i att undvika.

Den svenska migrationspolitiken behöver nyktra till:

• Alla människor skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen. Detta även om det kan vara både obekvämt och besvärligt att upprätthålla respekten för människors frihet, säkerhet och egendom mot dem som vill något annat. Inte desto mindre är detta absolut nödvändigt.
• Det är inte realistiskt eller möjligt med något »massåtervändande«, av så många skäl. Oavsett vad man tycker är det bara att acceptera att de flesta människor av utländsk härkomst som befinner sig i Sverige kommer att bli kvar här. Därför måste fokus flyttas från en känslodebatt till det konstruktiva. Det enda som verkligen betyder något är att vi får ordning på integrationen, öppnar den riktiga arbetsmarknaden för migranter och löser bostadskrisen.
• Så länge nyanlända slussas in i åratal (ibland årtionden) av bidragsberoende och utanförskap, så måste vi räkna ut hur notan för detta skall betalas. Kraftigt höjda skatter är ett dåligt alternativ. Egentligen finns det bara en väg ut ur detta. Det är en sjuhelvetes tillväxt i den produktiva sektorn - för att skapa de resurser som krävs. (I detta perspektiv är det knappast konstruktivt att de människor som är de största anhängarna av öppna gränser ofta också är den fria ekonomins värsta fiender.)

Svensk migrationsdebatt behöver rimlighet, verklighetskontakt, logik, konkret handling och en sammanhållen strategi - inte fler känsloutbrott och tillmälen.

För att låna en formulering ur populärpsykologin: Att göra vad som krävs för att nå dit man vill är egentligen rätt enkelt - men inte lätt.