Svensk migrationsdebatt behöver nyktra till

Sverige är på många sätt lyckligt lottat. Vi lyckades hålla oss utanför 1900-talets krig och överlevde det kalla kriget. Vi har inte drabbats av någon apokalyptisk naturkatastrof i modern tid. Hur vidriga och tragiska de få terrorangrepp vi utsatts för än är, så är deras omfattning ändå relativt begränsad. Vi har sluppit att ställas inför det storskaligt Ofattbara.

Vilket är bra, på så många sätt. (Möjligen beror det på ren tur.) Men på något sätt tycks vi ha tappat insikten om att saker och ting faktiskt kan vara på allvar.

Vi odlar en konflikträdd konsensuskultur - som undviker ansvar, uppriktighet och djupare respekt människor emellan.

Vi har släppt kontrollen över våra egna liv, lagt dem i överhetens händer och vant oss till med att även om man fuckar upp, så kan man leva på andra människors skattepengar.

Detta leder till att vi står handfallna inför många verkliga problem. Vi stannar hellre kvar i vår bekvämlighetszon än konfronterar problem och kavlar upp ärmarna. Vilket, över tid, skapar en del problem.

Bland annat en absurd och icke-konstruktiv debatt i migrationsfrågorna, där väldigt många beter sig väldigt orimligt.

Vi har de allmänfarligt godtrogna - som betraktar sig själva som de snälla och goda. De som avfärdar varje form av problematisering (ekonomi, välfärdssystemen, pensionerna, bostäderna, klantraditioner, kvinnosyn, en urusel integration...) av inflödet av människor till vårt land som rasism. Vilket är både enfaldigt och oförskämt. I själva verket gör det dessa människor till den generella välfärdsstatens (vilken de som regel omhuldar) värsta fiender. Dessutom bidrar de med sin godtrogenhet till ökad rasism, främlingsfientlighet och en fördummad debatt.

På andra sidan står något slags apokalyptisk gnällhöger - som förvisso helt korrekt identifierar ett antal problem med dagens migration. Men som så ofta överdriver eller extrapolerar att de förlorar sin trovärdighet och många människors intresse. Som har ett språkbruk som gör att man kan misstänka att de inte bryr sig så mycket om verkliga problem som om att få ösa galla över andra människor. En gnällhöger som ägnar sig åt att predika undergång, hellre än att komma med sansade och konstruktiva förslag till lösningar.

Lägg till detta att en generell välfärdsstat och öppna gränser är en omöjlig ekvation. Att erbjuda sig att försörja alla som kommer hit samtidigt som man låter alla som vill komma hit är helt enkelt inte hållbart.

Man måste välja. Även om man inte vill.

Själv anser jag att människor skall få bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Samt att samma regelverk skall gälla lika för alla i vårt land.

Med risk för att upprepa mig skulle jag vilja utöka detta resonemang: Generell välfärdsstat, öppna gränser och demokrati - välj två. Vilket innebär att om man både har en generell välfärdsstat och öppna gränser, då skapas en situation där det uppstår en förtroendeklyfta mellan de styrande och det skattebetalande folket. Ett läge som kräver att den politiska överheten tänjer på demokratins principer och arbetsformer. Som Decemberöverenskommelsen och Januariregeringen. Vilket är att ge sig in på en väg som kan leda till platser som vi gör bäst i att undvika.

Den svenska migrationspolitiken behöver nyktra till:

• Alla människor skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen. Detta även om det kan vara både obekvämt och besvärligt att upprätthålla respekten för människors frihet, säkerhet och egendom mot dem som vill något annat. Inte desto mindre är detta absolut nödvändigt.
• Det är inte realistiskt eller möjligt med något »massåtervändande«, av så många skäl. Oavsett vad man tycker är det bara att acceptera att de flesta människor av utländsk härkomst som befinner sig i Sverige kommer att bli kvar här. Därför måste fokus flyttas från en känslodebatt till det konstruktiva. Det enda som verkligen betyder något är att vi får ordning på integrationen, öppnar den riktiga arbetsmarknaden för migranter och löser bostadskrisen.
• Så länge nyanlända slussas in i åratal (ibland årtionden) av bidragsberoende och utanförskap, så måste vi räkna ut hur notan för detta skall betalas. Kraftigt höjda skatter är ett dåligt alternativ. Egentligen finns det bara en väg ut ur detta. Det är en sjuhelvetes tillväxt i den produktiva sektorn - för att skapa de resurser som krävs. (I detta perspektiv är det knappast konstruktivt att de människor som är de största anhängarna av öppna gränser ofta också är den fria ekonomins värsta fiender.)

Svensk migrationsdebatt behöver rimlighet, verklighetskontakt, logik, konkret handling och en sammanhållen strategi - inte fler känsloutbrott och tillmälen.

För att låna en formulering ur populärpsykologin: Att göra vad som krävs för att nå dit man vill är egentligen rätt enkelt - men inte lätt.

Ett rationellt förslag i flyktingdebatten

Roten till asylkrisen är den generella välfärdsstaten. Bilden av Sverige som ett land som är alla goda gåvors givande är den direkta orsaken till att så många migranter sökt sig till just Sverige. (De tog sig knappast genom hela Europa för det fina vädrets skull.)

Hade den frihetliga principen gällt från början, då hade det inte blivit någon flyktingkris över huvud taget: Människor skall få bo var de vill, men inte på andra människors bekostnad (och inte inkräkta på andras egendom).

Jobb eller annan hederlig försörjning skall vara grundprincipen.

Personligen skulle jag gärna se ett alternativ till, nämligen att fysiska och juridiska personer frivilligt skall kunna ta på sig det ekonomiska ansvaret för en immigrants uppehälle, sjukvårdsförsäkring och alla övriga kostnader – fram till dess att rimlig egen försörjning är etablerad på ett trovärdigt sätt. Det vill säga utan att ligga andra till last. Då skapas också ett mycket starkt incitament för integration in i produktiv verksamhet.

Detta alternativ skulle kunna tillämpas redan i dag, inom dagens (förvisso orimliga) system – när det uppstår situationer där humanitära intressen kolliderar med ett fyrkantigt regelverk.

Låt då dem som kampanjar för ett eller annat ömmande fall eller en grupp flyktingar ta på sig det ekonomiska ansvaret, istället för att kräva att skattebetalarna skall plocka upp notan. Det är en rimlig princip som kan förstås av alla. Den skulle tjäna det humanitära intresset – och manifestera äkta solidaritet enskilda människor emellan. Svårare behöver det inte vara.

Då skulle vi dessutom få se hur djupt engagemanget egentligen går hos dem som idag solar sig i sin egen godhet så länge den bekostas med andra människors pengar.

---

P.S. Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

En rimligare flykting- och migrationspolitik

Den svenska flykting- och migrationsdebatten gör mig deprimerad.

Ett skäl är att debatten inte rymmer någon som helst logik eller stringens. Ett annat att vänstern inte vill se de praktiska och ekonomiska problem som följer med dagens politik. Ett tredje att vänstern brännmärker alla som försöker problematisera frågan som rasister. Ett fjärde att många som vill ha en annan politik uttrycker sig obalanserat, dumdrygt och inhumant. Ett femte att vi utvisar folk som har jobb och kan försörja sig själva medan det daltas med återvändande terrorkrigare och kriminella lycksökare som tagit sig in i landet. Ett sjätte att hela den förda politiken leder oss allt längre in i den generella välfärdsstatens återvändsgränd.

Dessutom råder begreppsförvirring. Att tycka att principen om öppna gränser är bra är inte det samma som att låta Sverige fungera som något slags ymnighetshorn eller bankomat för all världens fattiga människor.

Jag gör inte anspråk på att vara uttolkare av någon ren, sann libertariansk lära. Jag kan bara stå för hur jag ser på saken, ur mitt frihetliga perspektiv.

Här kommer, för vad det är värt, mina fem cent om flykting- och migrationspolitiken...

• Människor skall ha rätt att bo var de vill, men inte på andras bekostnad.
• Liksom för all annan frihet går gränsen för denna där man kränker andras frihet, rättigheter, säkerhet eller egendom.
• Därför måste bidragsinvandringen stoppas.
• Om vi ändå vill vara snälla, präktiga och humana (förvisso fortfarande med andra människors pengar) är det bättre att vi tar emot kvotflyktingar – som verkligen flyr undan krig och förföljelse.
• Flyktingar och migranter som skaffar ett riktigt jobb och som kan försörja sig och de sina skall utan krångel kunna få permanent uppehållstillstånd.
• Människor som på ett trovärdigt sätt kan visa att de fått jobb i Sverige skall få permanent uppehållstillstånd – oavsett varifrån de kommer.
• Reglerna för EU:s fria rörlighet måste upprätthållas. Den som inte har ordnat egen försörjning inom tre månader får åka tillbaka till sitt hemland.

Detta är, som jag ser det, ett betydligt mer rättvist och rimligt system än det vi har i dag. Det är inte den perfekta, frihetliga lösningen – utan utgår från den situation vi har byggt fast oss i och befinner oss i.

I sammanhanget skall påpekas att det är den generella välfärdsstaten som är det främsta hindret för människors fria rörlighet. Den är ohållbar, orättvis och orimlig nog som den är – utan ytterligare påfrestningar.

En generell välfärdsstat och öppna gränser är två oförenliga koncept. Tyvärr har svenska folket röstat för det förra. Då får man ta konsekvenserna av detta.

Slutligen måste det fria, västerländska, sekulära, demokratiska samhällets principer upprätthållas.

Krångligare än så behöver det inte vara.

Pragmatisk libertarianism?

Nu vill ju vi libertarianer inte styra och ställa över folk – utan låta människor bestämma mer själva.

Men man kan göra ett tankeexperiment: Hur skulle libertarianer kunna tänkas styra upp Sverige som det är och ser ut just nu – även i frågor som folk faktiskt bryr sig om?

En första punkt vore att röja upp i byråkratin. Vi kan börja med att se till att de lagar följs som säger att man bara får anställa dugligt och kompetent folk i den offentliga sektorn, speciellt som chefer. Därefter gäller det att se till att man fokuserar på kärnverksamheten och inte ägnar sig åt en massa trams.

Nästa punkt är att ge sig ut på kostnadsjakt. Skatterna är det enskilt viktigaste verktyg som används för att föra över makt från individen till staten. Därför måste skatterna sänkas. Men för att kunna göra det måste man först dra ner på utgifterna. Varje skattekrona skall användas med omsorg.

Socialförsäkringssystemen måste göras om. Det är ohållbart och oansvarigt att fortsätta med en modell som i allt väsentligt är ett pyramidspel.

Vin och sprit skulle få säljas i vanliga butiker. Restauranger, klubbar och barer skulle få ha fria öppettider under förutsättning att de inte stör kringboende efter kl 22 på kvällen. Innehav av droger för personligt bruk skulle avkriminaliseras. Sexköpslagen skulle avskaffas. (Däremot skall naturligtvis våldtäkt, sexuellt utnyttjande, olaga tvång, olaga frihetsberövande och människohandel vara synnerligen förbjudet.) I princip alla morallagar och lagar som skapar brott utan offer skulle avskaffas.

Polisen skulle styras upp av människor som är experter på polisiär verksamhet. Det militära försvaret skulle återupprättas, med en frivillig yrkesarmé och trimmad organisation. Sjukvården skulle avbyråkratiseras så att läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal kan fokusera på att göra sjuka människor friska. Skolorna skulle få klara mål och stor frihet att välja vägen dit. Skattebetalarna skulle bara betala skolorna för de elever som går ut med godkända betyg. Infrastrukturen skulle vara välhållen. Persondataskyddet skulle vara starkt. Övervakningsstaten skulle rullas tillbaka så att bara de som kan misstänkas för brott övervakas.

Människor skulle få bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Det skulle innebära att man stoppar strömmen av migranter vars motiv är skiftande – så att vi istället kan ta oss an en kontrollerad mängd kvotflyktingar som vi vet verkligen flyr från krig (så att vi fortfarande kan känna oss präktiga). Den fria rörligheten av människor inom EU skulle fortsätta – men myndigheterna skulle åläggas att se till att tremånadersgränsen för egen försörjning verkligen respekteras. Den som på ett trovärdigt sätt kan visa att den har ett jobb eller tillräckliga medel för egen försörjning får flytta in i landet, var han eller hon än kommer ifrån.

Sverige skall vara en liberal demokrati med starka rättigheter och stor personlig frihet. Denna demokrati måste stå helt fri från alla former av religion. De medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheterna skall upprätthållas och försvaras mot vem som än hotar dem.

Individen skulle ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där hon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga.

Samhällets skyddsnät skulle vara förbehållet dem som verkligen behöver det.

Vi skulle ha få, tydliga och begripliga lagar – men mycket ordning.

Det vore i vart fall en bra början...

Stöd denna blogg »

Den humanitära stormakten är kall, omänsklig och främlingsfientlig

Sverige är ett synnerligen olämpligt land vad gäller att ta emot flyktingar.

Till att börja med – det är kallt. Ofta väldigt kallt. Så alla måste tas om hand bums. Även när systemet inte klarar de värsta topparna.

Speciellt i akuta situationer måste myndigheterna placera ut de i systemet nyinskrivna på de mest gudsförgätna platser omgivna av tyst, tät granskog. Kulturchocken måste vara ohygglig.

Och så är det lång väg hit, i vart fall för de flyktingar som tar sig genom hela Europa. Alla människor har rätt att söka asyl – men inte nödvändigtvis i Sverige. Speciellt inte om de passerar ett antal säkra, rimliga, fredliga och demokratiska länder på vägen.

Allt i Sverige bygger på personnummer. Så medan byråkratins kvarnar mal kan inte ens en fiktiv flykting som talar svenska, har en efterfrågad utbildning och entusiastisk arbetsmoral skaffa ett bankkonto, ta ett jobb eller skriva ett eget lägenhetskontrakt. Istället får många vänta i själsdödande ovisshet. Det är ovärdigt, på så många sätt.

Sverige är dessutom ett land som förlorat en stor del av sitt civilsamhälle. Visst, det finns idrottsföreningar och många andra som fyller en viktig funktion. Men mycket av det där kittet människor emellan har vittrat bort när staten har lagt sig i eller tagit över.

Jag drar mig till minnes en röst ur Erik Gandinis film »The Swedish theory of love«. Budskapet var, fritt ur minnet att man kan inte få en kram i Sverige. Istället måste man ansöka om något.

Man kan inte bara kasta in människor som i många fall levt under teokratiskt förtryck och klanvälde i ett sådant kallt och sterilt system.

Här tror jag att myndigheterna inte kan göra speciellt mycket. Vad som däremot kan fungera är breda kontaktytor mot återstoderna av det civila samhället. För att visa hur allt funkar och varför. För att skapa sammanhang. För att bygga relationer. Men det tycks vara lättare sagt än gjort.

Ett annat problem är att skattemyndigheterna är nazister. Nu har de tydligen någon satsning på gång mot typiska invandrarföretag i förorterna. Och där stängdes en bakdörr till den svenska arbetsmarknaden för många, många tusen nya svenskar. Jag vill till och med påstå att en livskraftig svart ekonomi är nödvändig för väldigt många människors integration i samhället.

Och invandrare som etablerat sig, jobbar, betalar skatt och byggt ett liv – dem kastar vi ut om någon avtalsförsäkring någon gång råkat bli felbetald. Det är sinnessjukt. Och det sänder absurda signaler så väl till migranter som till svenska folket.

Sedan har vi den svenska rasismen. Som för mig symboliseras av identitetspolitiken. Den åstadkommer förvirring. Plus en samhällelig signal om att människor skall struktureras in i olika fack beroende på faktorer som etnicitet, kön, sexuell läggning etcetera. Det vill säga att sätta icke påverkbara attribut framför individen och hennes kompetens. Hur kan det vara något annat än rasism?

Jag kan som sagt inte tänka mig ett mer olämpligt land för flyktingmottagande än Sverige. Det ironiska är att mycket av allt detta beror på missriktad välvilja toppad med inkompetens. Man kan tycka att det väl ändå borde finnas expertis och rationella människor att ta in för att styra upp det här... eller?

Det är alltså inte bara flyktingarna det kan vara »fel« på. Sverigekoden håller på att spinna iväg bortom all kontroll och vansinnet eskalerar. Så sluta tramsa – och försök istället att hantera verkligheten som den är.

Slutligen – hur mycket statsminister Löfven än försöker få resten av EU att dela bördan, så kommer det inte att ske. Vi sitter med den hand vi fått. Sverige borde därför hålla inne med sin medlemsavgift i EU till dess den gemensamma flyktingpolitiken drabbar alla som varit med om att skapa den lika.

SD och den svenska politiska scenen

Jag är liberal. Jag tycker att människor skall få bo var de vill.

Men inte på andras bekostnad. Och på samma sätt som för all annan frihet går gränsen för denna där någon inkräktar på någon annans säkerhet eller egendom.

Svårare än så behöver det inte vara.


Jag tänker inte rösta på Sverigedemokraterna. Jag tänker inte uppmana folk att rösta på dem. Men jag förstår precis hur deras väljare tänker och känner.


Detta sagt, har jag kommit fram till att jag på sätt och vis trivs med den rådande politiska situationen, med SD som blockerar riksdagens båda traditionella block.

Varken Alliansen eller de Rödgröna kan regera på egen hand eller göra hur de vill. SD ger maktbalansen mellan höger och vänster något slags tröghet. Med ett 15-20% stort SD i riksdagen, så vet folk i vart fall att bidragsinvandringen kommer att hållas på en rimlig nivå, annars blir det ingen riksdagsmajoritet.

Detta kan möjligen vara dynamisk demokrati in action. Och ju mer oberörbara den politiska eliten anser SD vara – ju större blir de senares verkliga makt.

Samtidigt kan de inte få makten på egen hand, i vart fall inte på demokratisk väg. Och de kommer inte att få sitta i någon regering.

Dessutom tror jag att en treblocks-riksdag kan bromsa upp vansinnet en smula. Och återföra makt till riksdagen.

Då kan regeringen (vilken den än är) inte lägga fram vilka förslag som helst. Då måste makten hejda sig och tänka efter, i vart fall en smula. Då kan inga stolliga utopier tvingas på folket. Då bestäms det mindre. Vilket i sig är en bra sak.

Alla utvecklar som bekant psykopatiska drag om de får makt på riktigt. En egen riksdagsmajoritet. Härskarringen.

Men med SD som riksdagens kungamakare kan ingen av tronpretendenterna känna sig riktigt säker. Då blir de mer alerta. Då kanske de rent av lyssnar lite på folket. Vilket bara är bra för demokratin.

Så, mig gör det ingenting om »det parlamentariska dödläget« eller »det politiska kaoset« fortsätter många val till. Och ju mer etablissemanget fortsätter att stigmatisera SD – ju längre kommer rådande situation att bestå.

När politikerna inte kan ta makten för given. När partiledare tjurar för att de inte kan få total makt. Den känslan.


Naturligtvis hade det varit roligare om det varit jag och mina libertarianska polare som varit riksdagens tredje block. Men vi har inte lyckats, eller riktigt velat ta oss samman. Vi vill ju inte styra och ställa över folk, utan låta människor bestämma det mest själva. Och det är tveksamt om vägen dit går genom den politiska parlamentarismen eller yttre tryck.

Det var ju för väl...

Västvärlden kan andas ut.

Våra nysvenskar i affärslivet (de är fler än folk kanske tror) är inte längre portade från USA. Ehsan Fadakar får åka och träffa Facebook.

Och exakt just där försvann frågan från medias och allmänhetens radar.

Är detta en säkerhetsfråga? Till 99% – icke. Vad det handlar om är att få till ett migrationsstopp. Folk från vissa jobbiga länder får inte längre stiga på planet till USA. Så enkelt är det.

(Men tro för den sakens skull inte annat än att säkerhetsteatern kommer att biffas upp. Ge oss dina inloggningsuppgifter på Facebook, annars släpper vi inte in dig.)

En och annan människorättsaktivist kommer kanske att fortsätta protestera. Men ingen annan kommer längre att bry sig på riktigt.

Trumpen må ha överrumplat the State Department och Department of Justice – men de återfick snabbt kontrollen, får man ändå säga.

Kvar i skitländerna får folk fortsätta att drömma den amerikanska drömmen.

Det hela har en viss – mörk och cynisk – logik.


Rekommenderad läsning: Scott Adams - The Persuasion Filter and Immigration »

Migration och fri rörlighet i morgondagens EU

Läs min senaste text hos Mårtensson:

Migration och fri rörlighet i morgondagens EU »

En dystopisk spaning.

Det verkliga problemet...

Har Sverige ett flyktingproblem eller ett sosseproblem?

Mannen som fick frågan om att bli partiledare innan bollen landade hos Löfven

Sossesverige (oavsett regering):

Flyktingar lockas att ta sig genom hela Europa för att få del av ett av världens mest generösa välfärdssystem. De hålls i förvar i åratal, ofta långt från det svenska samhället och jobben. De skolas till inlärd hjälplöshet, bidragsberoende och utanförskap. Individer som trots detta lyckas integreras och försörja sig själva utvisas inte sällan på grund av teknikaliteter.

Random relativt rimligt land:

Flyktingar får en liten dagpenning men omfattas inte av alla sociala förmåner förrän de kan försörja sig och börjat betala in till systemen. Landets lagar, regler, system, principer och sociala koder förklaras mycket tydligt direkt vid ankomst. Direktkontakt med arbetsmarknaden. Den som kan försörja sig får permanent uppehållstillstånd.

Ett frihetligt utopia:

Människor får bo var de vill, men inte på andras bekostnad. De får ta ansvar för sina egna liv. Liksom all annan frihet går gränsen för denna frihet där man inkräktar på någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Harry Browne, en gång i tiden libertariansk presidentkandidat i USA formulerade saken så här...

"Libertarians know that a free country has nothing to fear from anyone coming in or going out - while a welfare state is scared to death of poor people coming in and rich people getting out."

Stöd denna blogg »

Behöver vi verkligen EU för fri handel?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Behöver vi verkligen EU för fri handel? »

Är det verkligen otänkbart med fri handel i Europa utan EU:s byråkrati, regelverk och klåfingrighet?

EU: Det finns ingen plan – bara mer av samma

Kommer Brexit att bli en väckarklocka? Eller kommer EU och dess ledare att fortsätta gå i sömnen – mot en ständigt allt tätare union, mer överstatlighet, mer kommandoekonomi och ett ständigt ökande demokratiskt underskott?

Den kritik mot EU som förekommer, den kommer främst från ytterkantspartier till höger och vänster – som råkat ha hamnat rätt i sak av fel skäl och som ofta är skvatt galna i övrigt.

Från EU, dess ledare och dess etablissemang kommer bara en signal: Mer av samma.

Vad man istället borde göra är att rulla tillbaka EU till ett mellanstatligt samarbete med ett enda syfte: Fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital.


Men hur gör man det när man är förenade vid höften av den gemensamma valutan, euron? Den kräver snarare hård centralstyrning, en fiskal union och upphävt nationellt ekonomiskt självstyre för att fungera.

Hur rullar man tillbaka ett EU som gör anspråk på att ha en gemensam flyktingpolitik – som man till råga på allt inte har någon egentlig kontroll över?

Därför ser det snarare ut som om vi kommer att få mer EU och mer överstatlighet. Nästa punkt på dagordningen lär för övrigt bli gemensam militär kapacitet.

Vad kan väl möjligen gå fel?


I slutet av sommaren kommer nästa akt i det grekiska dramat. Under tiden späder den Europeiska Centralbanken (ECB) ut valutan med minst 60-100 miljarder euro varje månad. Folkets pengar minskar i värde samtidigt som euro-ländernas skuldsättning ökar och därmed även notan till skattebetalarna. (Notera hur folket pungslås i båda ändar av denna scam.)

Utan britterna i EU och utan ett formellt undantag kommer Sverige förr eller senare att tvingas med i det vansinniga euro-samarbetet. Våra ledare kommer att hävda att situationen har förändrats – och de kommer noga att undvika en ny folkomröstning.

Man kan tycka att historien borde ha lärt oss att kommandoekonomi är en dålig idé. Man kan tycka att i vart fall borgerliga politiker borde ha något att invända mot en centralstyrning vars motstycke vi inte sett sedan Sovjetunionens sammanbrott. Men icke.


Det finns ingen plan. Det finns ingen sjukdomsinsikt. Allt som gäller är: Mer av samma.

Men om saker och ting får fortsätta att "fungera" som de har fungerat – då kommer det också att gå som det har gått. Då kommer problemen att bli värre och vansinnet att eskalera.

Till råga på eländet håller EU-motståndet i länder som Frankrike och Tyskland på att mutas in av partier som är främlingsfientliga, protektionistiska, småskurna och motståndare till allt som är bra med ett fritt och öppet Europa.

Och de etablerade partierna lämnar walk over... De är väl allt för förblindade av sin närhet till makten och köttgrytorna i Bryssel, kan man anta. De driver med strömmen. Mer av samma.


I längden kan överstatlighet, centralstyrning, kommandoekonomi och korporativism bara upprätthållas med ett stort mått av tvång och kontroll. Fast det kommer att kallas "harmonisering".

You have been warned.

Stöd denna blogg »

EU håller på att bli sin egen värsta fiende

Läs min senaste text hos Mårtensson:

EU håller på att bli sin egen värsta fiende »

EU är överambitiöst samtidigt som dess ledare överskattar unionens verkliga förmåga. Detta leder till att även de saker som är bra med EU, som den fria rörligheten, nu hotas.

Tänk om det inte är flyktingarna som är problemet, utan staten?

Föreställ dig att Sverige hade haft en annan politik: Människor får gärna flytta hit, men de måste kunna försörja sig själva och de sina.

Utöver det skulle vi kunna ta emot ett visst antal kvotflyktingar från EU och FN, människor som flyr för sitt liv på riktigt – utifrån vad vi anser oss ha råd med, kunna absorbera och hantera under ordnade former.

Då hade vi inte haft någon flyktingkris. Folk kommer ju liksom inte till Sverige för det goda klimatet och den uppsluppna stämningen.

Men istället har vi en generell välfärdsstat – öppen för alla utan att de behöver kvalificera sig. Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut hur det kommer att sluta.


Även i den just nu rådande situationen beter sig staten problematiskt. Människor som inget hellre vill än att jobba, skapa välstånd och komma igång med sina liv fastnar i åratal på flyktingförläggningar, passiviseras, görs bidragsberoende och formas för ofta livslångt utanförskap.

Staten trycker ner människor istället för att lyfta dem. Vilket inte på något sätt är förvånande. Det är så staten fungerar. Den formar inte människor till fria, starka individer – utan till passiva undersåtar som är beroende av överheten.


Enda vägen ur flyktingkrisen är att gå över till arbetskraftsinvandring, toppad med ett visst humanitärt flyktingmottagande under ordnade former. Det skall inte gå att bara dyka upp och vänta sig att bli försörjd.

Människor skall ha frihet att bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går – liksom för all annan frihet – där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Det är (den ofta baktalade och vantolkade) nyliberalismen som står för lösningarna. Svenska staten, dess ledare och funktionärer är en del av problemet.

Stöd denna blogg »

Skulle inte alla kunna ta och skärpa till sig?

Jag stör mig på tonen i den svenska debatten. Något rent oerhört.

Människor kan vara rationella och sansade om de vill. Men många tycks inte vilja. Vilket är olycksbådande. Sverige står nämligen inför stora utmaningar, på flera olika områden.

Väldigt lite blir bättre av att man gapar och vevar. Tvärt om. Sådant skapar ett klimat som inte är det minsta konstruktivt. Det blockerar logiskt tänkande och får oss att göra ogenomtänkta saker som inte sällan är kontraproduktiva. Det skapar onödiga låsningar och prestigeladdade skyttegravskrig.

Vill man hantera problematiska situationer, då krävs till att börja med att man identifierar de stora utmaningarna. Vilket i sin tur kräver att man har ett gott förhållande till verkligheten. Det behövs positiva målbilder. Och man måste vara beredd att handla. Ju förr ju bättre. Saker och ting blir som regel bara värre om man skjuter dem framför sig.

Låt oss gå direkt på elefanten i rummet: Situationen vad gäller flyktingar och migranter.

Man kan mycket väl bara för både fri rörlighet och medmänsklighet – och samtidigt inse att ett mer eller mindre oreglerat inflöde av nya människor i världens kanske mest allomfattande välfärdsstat skapar stora problem. Det fungerar inte att dyka upp i landet och få samma välfärdsförmåner som de som sedan länge bidrar till systemen. Hela tanken på en generell välfärdsstat står och faller med finansieringen – på att fler människor bidrar till systemet så tidigt som möjligt, jobbar så många år som möjligt och helst kostar pengar så sent i livet som möjligt.

Går detta över styr, då kommer det att drabba alla. Både gamla och nya svenskar.

Dessutom: Det byråkratiska och genomreglerade Sverige kan uppenbart inte hantera den logistik flyktingkrisen kräver. Ibland blir det dessutom stökigt, vilket leder till att den ordningsmakt som redan tidigare har problem med att sköta sitt jobb nu tvingas prioritera bort andra saker som är viktiga. Och den närmast obefintliga integrationen skapar sociala problem helt i onödan.

Det är som det är. Så intressant. Vad kan vi göra åt saken?

För även om man stoppar eller pausar inflödet vid gränsen, så måste den redan nu existerande situationen hanteras. Nyanlända måste lära sig språket, integreras och bli produktiva – illa kvickt. Och det måste på något mirakulöst sätt trollas fram bostäder.

De gamla maktpartierna famlar. De vet inte hur de skall hantera situationen. Och det vet inte gapvänstern eller järnrörs-SD heller. Inte en susning. Man kan tycka att allt borde vara på något annat sätt*. Men nu är saker och ting alltså som de är.

Inget blir bättre av att vänstern skriker "rasist" så fort någon påpekar att det finns praktiska problem att hantera. Eller av att SD sår oro, skapar hat och misstänksamhet mot människor som – realistiskt sett – lär bli kvar i landet under överskådlig framtid, förmodligen resten av sina liv.

(För övrigt skulle även delar av den bredare svenska borgerligheten behöva hitta tillbaka till sitt gamla coola, logiska, konstruktiva, bildade och väluppfostrade jag. Ni är bättre än SD. Bete er därefter.)

Nu är det dags att spotta i nävarna och göra det bästa möjliga av situationen, som den är.

För vad är alternativet?


* Fotnot: Om jag fick bestämma skulle människor ha rätt att bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Men det är inte där vi är i dag. Den verklighet som nu måste hanteras är en helt annan, snarast den rakt motsatta.

Varför inte gränskontroller mot Tyskland och fri rörlighet i Norden istället?

Det är en märklig form av transportöransvar som nu införs för tågen över Öresundsbron.

I andra sammanhang innebär transportöransvaret att den resande skall ha alla de dokument som krävs för att resa in i ett land. Men i det här fallet handlar det bara om att kunna uppvisa något slags identitetshandlingar. Vilket i många fall inte säger något om huruvida en person har rätt att resa in i Sverige.

Man kanske stoppar vissa flyktingar och migranter på detta sätt. Men på det hela taget kommer man ändå att behöva sålla ut dessa människor från övriga resande när tågen kommer till Sverige. Vad man gör är alltså att sätta upp dubbla kontroller. Vilket drabbar pendlare och regionen på ett orimligt sätt.

De redan överfulla och ofta försenade Öresundstågen kommer att bli kortare, trafiken kommer att bli glesare och resan kommer att ta längre tid. Dessutom kommer trycket att öka när andra tåg, som X2000, helt ställs in. Det kommer att bli kaotiskt.

Vad man ställer till med står inte i proportion till vad man eventuellt anser sig kunna vinna.

Politikerna borde nöja sig med gränspolisens kontroller när tågen väl kommer till Sverige. De är störande nog som de är.

En alternativ lösning vore att de nordiska länderna börjar tala med varandra och tillsammans tar kontroll över gränsen mellan Danmark och Tyskland. (Det handlar trots allt bara om en fem mil lång landgräns, följd av en tre mil lång fjord. Och det är något som danskarna ändå överväger att göra.) Även det kan bli stökigt, störande och kaotiskt. Men inte alls på samma sätt som om man hugger en storstadsregion som Malmö-Köpenhamn mitt i tu.

Gränsen stängs för alla?

Regeringen vill kunna stänga Öresundsbron.

Syftet är att ha en snabb nödbroms för flyktingströmmen. Vilket man i sak och som isolerad företeelse möjligen kan förstå.

Men det kommer i så fall att få många oönskade konsekvenser.

På ett praktiskt plan kommer det att orsaka stora problem i den allt mer integrerade Öresundsregionen: Uppemot 20.000 pendlare använder bron varje dygn. 55.000 lastbilar passerar varje månad. Kastrup är hela Sydsveriges internationella flygplats. Sysselsättning, handel och tillväxt kommer att drabbas.

Och det kommer att kännas väldigt märkligt att inte kunna åka till eller från Danmark på ett rimligt sätt.

Öppna gränser – man förmår inte riktigt uppskatta dem förrän man blir av med dem.

Länk: Regeringen redo stänga Öresundsbron »

Gränskontroller och EU:s fria rörlighet

Det är bara att inse: Terrorattackerna och flyktingkrisen riskerar att medföra att Europa återinför sina nationella gränskontroller. Schengensamarbetets gränslösa Europa kan snart vara ett minne blott.

Detta är nedslående. Det finns ett stort symbolvärde i att Europas folk kan röra sig helt fritt på sin kontinent. Vilket våra politiska ledare knappast kommer att ta hänsyn till just nu.

Men när eller om nationella gränskontroller återinförs – då behöver det inte vara slutet för EU:s fria rörlighet i ett större perspektiv.

Kärnan i den fria rörligheten för människor i EU är att unionens medborgare skall ha rätt att arbeta, studera och bo (med egen försörjning) i vilken medlemsstat de vill.

Det är denna kärna som till varje pris måste försvaras. Nu gäller det att hålla ögonen på bollen.

Gränsen är stängd: Välfärdsstaten vinner över friheten

Gränskontroller införs, som förr i världen. Det känns tungt.

Den fria rörligheten i Europa är på väg att bli den generella välfärdsstatens senaste offer.

Men det är väl nödvändigt. Myndigheterna är helt enkelt på väg att tappa kontrollen över situationen. Givet att vi lever i det samhälle vi lever i, så är regeringen tvingad att göra... något.

Detta är inget att vara förvånad över. Många har varnat för vad som skulle kunna ske ske. (Och då menar jag inte SD.) Färre har lyssnat.

Och det grundläggande problemet – den generella välfärdsstaten – är det inte någon som vill närma sig. Den bygger förvisso på en väldigt rar tanke. Men den är (i vart fall i sin nuvarande utformning) ohållbar i långa loppet. Och den får oförutsedda, oönskade konsekvenser.

Den generella välfärdsstaten fungerar helt enkelt inte ihop med en fri och öppen värld. Och då är det friheten och öppenheten våra ledare väljer att offra.

Detta är deprimerande. (Inte minst är det tråkigt för alla unga svenskar som gjort kontinenten till sitt stora gemensamma vardagsrum. Visst, ingen kommer att hindra dem från att resa som de vill. Men det är inte länge ett öppet Europa, som man kan ströva obehindrat i. Symbolvärdet skall inte underskattas.)

Tillfälligt? Det sa de om momsen också.

Jag böjer mig för att verkligheten är som den är. Men jag tycker – i ett vidare perspektiv – inte om situationen.

Brexit: Cameron säger tydligt nej till Europas Förenta Stater

Den brittiske premiärministern, David Cameron, har i dag lagt fram de punkter han vill se förverkligade innan Storbritannien går till folkomröstning om landets medlemskap i EU.

• Icke-euro-länder, såsom Storbritannien och Sverige, ska slippa betala för eurons problem och garanteras fortsatt fullt tillträde till den inre marknaden.
• EU:s konkurrenskraft ska stärkas och regelverk förenklas.
• Makt ska flyttas tillbaka från Bryssel till de nationella parlamenten, det brittiska domstolsväsandet ska stärkas och Storbritannien ska garanteras undantag från Lissabonfördragets mål om ständigt tätare samarbete (eller ”allt fastare sammanslutning” som det heter på EU-språk).
• Medborgare från andra EU-länder ska få begränsad tillgång till det brittiska välfärdssystemet.

Vilket i de flesta punkter förefaller helt rimligt. (Man kan möjligen argumentera kring att regler för tillgång till välfärdssystemen för dem som använder sig av EU:s fria rörlighet skall vara lika för alla EU-medborgare och gälla lika i alla medlemsstater.)

Viktigast är den tredje punkten, som helt enkelt går ut på mindre överstatlighet och mer decentralisering – i ett EU som främst handlar om en öppen, gemensam marknad.

Sverige bör ge Storbritannien stöd i denna ambition.

SvD: Camerons fyra krav för att stanna i EU »
Europaportalen: Cameron om nya EU-regler: Ingen omöjlig uppgift »