Icke-debatten, Morgan och debatthyfs

Så konstigt det blev.

När statstelevisionens morgon-tv skulle ha ett segment om migrations-förhandlingarnas öde ville justitieminister Morgan Johansson (S) inte debattera.

Skulle han debattera - då skulle det vara mot moderatledaren Ulf Kristersson. Vilket ju inte kommer att ske. Det är etablerad praxis att man debatterar på sin nivå. (Men dom är ju nästan lika långa!) Partiledare mot partiledare. Ministrar mot partiernas talesmän. Men - nej, då blir det ingen debatt.

Oavsett om detta är en efterhandskonstruktion eller ej, så stod han där. Morgan. Öga mot öga med den moderata talespersonen Maria Malmer Stenegard. Utan att debattera.

MMS började. Sedan var det Morgans tur. Att han gick till angrepp mot moderaterna, det må vara hans jobb. Men att göra det utan att moderaten får replik för att svara på alla Morgans stundtals vilda anklagelser? Som därmed får stå obesvarade! För att detta är ingen debatt.

Scenen sätter Socialdemokratins arrogans i blixtbelysning.

Det är som någotslags dystopiskt DDR-samhälle där folk som har avvikande åsikt förvisso ibland syns i statstelevisionen. Den avvikande först. Partiet sedan. Så över till något helt annat. Partiet får alltid sista ordet. Partiet kan påstå vad fan som helst utan bli motsagt. För detta skall inte vara någon debatt.

Det är allmän hyfs att inte gå till angrepp med helt nya påståenden, mot en debattmotståndare i ett läge där denne inte har möjlighet att försvara sig. Det vill säga avslutningsrundan i en debatt. (Varför inte istället ägna den tiden åt att berätta vad man själv vill?)

Jag vill till och med ta det ett steg längre. I ungdomen, när jag var ute på alla de där valdebatterna i skolornas aulor - då fanns det ett gentlemens agreement.

Man må kalla sina motdebattörer allmänfarliga idioter - men man framlägger inte helt nya sakpåståenden eller anklagelser (som kan vara hur galna som helst) mot sin motdebattör i sitt avslutningsanförande. Därför att då är det slut. Då kan du kasta fram vilken lögn som helst och stå obemött.

Förvånansvärt nog höll sig oftast nästan alla till denna sunda princip. Utom möjligen VPK. Men vi fick en hederligare debatt.

Sådant fick vi lära oss om på MUF-kurserna på Hotell Marstrand, i min ungdom. På vinterhelger, då vi satt på ett ombonat och trevligt badhotell som visade sig även vara ett utmärkt konferenshotell - mitt i ett av vinterstormar piskat Marstrand. Man kunde gå upp till fästningen mitt i natten. Västerhavets skummande vågor. Styv kuling. En doft av testosteron och tång. En gång fick vi en räkning på en säng - som efter vi rest hittats på klipporna. Förvånansvärt bra kök, som konferenshotell betraktat. Man åkte över till Marstrandsön på en jätteliten färja. Som var en spårvagn. Men ändå inte. Jag tror hotellet är condos nu. Men det var en parentes.

Jag minns en tid när folk faktiskt blev upprörda över att Palme kastade in ett wild card i sitt slutanförande i någon partiledardebatt. Bohman ursinnig. Ahlmark upprörd. Krigsrubriker på Expressens löp. Indignerade insändare. Klagomuren nerringd.

Vore allt detta ett Shakespeare-drama skulle det sluta med att Morgan griper makten i ett av elbrist och pest lamslaget vintersverige. Eller Reinfeldt. (So this is...)

Välkommen till det nya normala. Vilket av en händelse även råkar vara en aldrig tidigare skådad övervakningsstat. Som av en händelse råkar stå under Morgans kontroll.

Visste ni för övrigt att Morgans öknamn i SSU Skåne var den lille onde?