Vi kan inte elektrifiera samhället utan el

Låt oss göra antagandet att alla larm om klimatförändringar är korrekta och att något måste göras åt saken genast.

I så fall räcker varken Paris-avtal eller andra vackra målsättningar. Speciellt inte som man i vissa delar av världen ändå kommer att öka sina CO2-utsläpp under överskådlig tid.

Så vad kan vi göra? Till exempel kan vi skifta från fossila bränslen till klimatneutral energi, som fossilfri el.

I Sverige har vi förvisso ett visst elöverskott och kan ofta sälja el till våra grannländer. Men vi importerar även el från dem. Och i samtliga fall utom Norge är den el vi importerar sämre ur ett CO2-perspektiv än den vi producerar själva.

Till allmänna applåder har LKAB meddelat att man tänker ställa om till CO2-fri produktion av järnmalm. Detta kommer att kräva groteska mängder stabilt tillförd el. Enligt uppgift ungefär dubbelt så mycket som idag produceras i hela landet från så kallade förnybara energikällor.

Även SSAB tänker ställa om sin stålproduktion till att bli CO2-fri, vilket också kräver gigantiskt mycket el.

Tanken är att vi så småningom skall åka elbilar, ha fler elektriska tåg och till och med elektriska flygplan. Vilket naturligtvis kräver el.

EU satsar på vätgas, vilket Sverige också kommer att behöva göra. Vätgasen lämpar sig bäst för bussar, lastbilar, tåg och andra transportslag som kan ordna logistiken för detta i egna depåer. Men även vanliga bilar kan drivas med vätgasceller. Och av vätgas och CO2 ur luften kan man göra drivmedel för all slags fordon, som kan utnyttja nuvarande infrastruktur för distribution och som i slutändan bara släpper ut vatten och en mängd CO2 som motsvarar vad man använt vid produktionen.

För att producera denna vätgas på ett miljövänligt sätt krävs gigantiska mängder el.

Så även om vi lyckas producera den el vi behöver idag, så lär det knappast vara fallet i morgon. Speciellt inte i de delar av landet där den behövs. Redan idag ser vi hur företagsetableringar, satsningar på kollektivtrafik och annat hindras i södra Sverige på grund av överföringsproblem från norr. Dessa problem kommer bara att bli större när järn- och stålindustrin i norr kommer att behöva all den el som produceras där och mer därtill.

Samtidigt stänger vi fungerande kärnkraftsreaktorer. Vilket är bakvänt, eftersom en kärnkraftsreaktor kräver stora initiala investeringar och en relativt lång avbetalningstid - men sedan blir verkligt lönsam. I Sverige går vi igenom de två första stegen, men hoppar av under det tredje.

Förnybara energikällor behövs. Problemet är att de inte alltid är tillgängliga när behovet finns. Därför lämpar sig dessa bäst för överskottsproduktion - som till exempel kan lagras genom vätgasproduktion eller andra metoder för lagring av energi.

Men en stabil basproduktion av el kräver vattenkraft och kärnkraft. Vattenkraften kan inte byggas ut mer utan stora konsekvenser för miljö och naturvärden. Då återstår kärnkraften.

Modern kärnkraft är extremt säker då den är konstruerad för att kärnreaktionen skall avstanna av sig själv om något går fel. Den är mycket bättre på att utvinna energi ur sitt bränsle än äldre reaktorer. Och vi kommer inom kort att få se reaktorer som kan drivas med gammalt kärnavfall, vilket i huvudsak löser problemet med hur detta skall förvaras. (En mindre mängd avfall kommer visserligen att behöva hanteras, men bara i perspektivet av ett par hundra år i stället för hundratusentals år.)

Extremt säker och stabil CO2-fri elproduktion som dessutom käkar gammalt kärnavfall. Det borde vara ett självklart val. Så självklart att man kan undra om de som motarbetar kärnkraftens utveckling verkligen är intresserade av att minska klimatutsläppen - eller om de har någon annan agenda.

Ett elektrifierat samhälle är - rätt utformat - miljövänligt och modernt. Dessutom skulle det minska vårt beroende av andra länder. Vi skulle till och med kunna bli en stor elexportör till våra grannländer. Men det är inte möjligt utan en stabil elproduktion.

Förlåt om jag tjatar, men jag tycker att detta är viktigt.

Stöd denna blogg »