Arbetarrörelsen har ett demokratiskt problem

Byggnadsarbetareförbundets styrelse

Socialdemokraterna kommer att få 50 miljoner kronor i valstöd av LO. Den fackliga kampanjapparaten därtill. I utbyte mot inflytande. Valpåverkan, hade det kallats i något annat land.

Detta sker trots att en bred majoritet av medlemmarna röstar på andra partier än sossarna. Vilket får det hela att framstå som de sista resterna av kollektivanslutningen.

Fram till 1990 anslöt LO automatiskt sina medlemmar till det Socialdemokratiska partiet. Nu är det dags för nästa steg bort från detta omoderna och odemokratiska förhållningssätt.

Skilj på politisk makt och facklig makt. De skall vara olika aktörer i samhället, då de rimligen företräder olika intressen. I politikens fall, folket och allmänintresset. I fackets fall, medlemmarna.

Blandar man ihop de två i ett politiskt väsen slutar det med att en grupp i samhället (medlemmarna) får större inflytande över den politiska makten än andra. Vilket känns som att glida på principen om en man, en röst. Eller, för all del, allas lika värde.

Enkelt uttryckt: Varför skall en av arbetsmarknadens parter ha en direktkanal in i Partiet - och därmed den exekutiva politiska makten i landet?

Vad var det nu det brukade kallas, när politiska aktörer tilldelar särintressen förmåner och inflytande mot kontant eller annan ersättning?

Hur kan detta inte vara korruption? Inför öppen ridå.

Socialdemokraterna är en del av det demokratiska politiska systemet. LO är ett särintresse. När särintressen smälter samman med det system vilket vi till exempel betror med statens våldsmonopol - då är vi på väg in i något slags kuslig modern korporativism.

Man kan lätt föreställa sig vad som hade hänt om Svenskt Näringsliv hade givit 50 miljoner till Moderaterna. Då hade vänstern vrålat av ursinne. Aftonbladet hade kommit i byxan av upphetsning.

På goda grunder. Särintressen skall inte kunna köpa sig politisk makt. Oavsett vem det handlar om.