Den missriktade välviljans och utopiernas förbannelse

Välvilja lider av en förbannelse. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Inte sällan raka motsatsen.

Eftersom vårt samhälle är oerhört komplext är det i princip omöjligt att veta vilka konsekvenser ett visst politiskt beslut kommer att få.

Speciellt om man inte noga tänkt igenom saken innan. Och om man inte är i kontakt med verkligheten, som den ser ut på riktigt.

Miljöpartiet sätter miljön före människan. En bra miljö är förvisso viktig för människan, så låt oss dela en god miljö som ett lämpligt mål. Men det är sedan det blir konstigt.

För att förbättra vår miljö kan man gå två vägar. En praktiskt möjlig. Och en teoretisk, med vissa logiska brister.

Den praktiskt möjliga lösningen är att främja forskning och utveckling för att få fram mer miljövänliga produkter, processer och tjänster. Vilket i sin tur kräver ekonomisk tillväxt och framåtskridande.

Den teoretiska lösningen är att vi slutar konsumera. Problemet är att ett sådant samhälle kommer att göra oss alla fattigare. Mycket fattigare. Och när vi faller nedåt i Maslows behovspyramid, då kommer miljön att bli det sista vi bryr oss om.

Miljöpartiet är i själva verket ett hot mot miljön.

Nu står vi där, med sex kärnreaktorer istället för tolv. Och ett växande el-behov, inte minst på grund av att man vill minska CO2-utsläppen.

Miljöpartiets resonemang tycks vara: Om vi avvecklar kärnkraften, då kommer vi att skapa behov av en utbyggd av vindkraft. Problemet är dock att denna vindkraft inte klarar av att leverera.

Vindkraften kommer aldrig att räcka. Speciellt när det inte blåser. Detta kommer att sluta med att vi får täcka med CO2-intensiv gas eller olja till dess en stabil och god el-försörjning är återställd. The irony.

Att bygga ett komplicerat system för infrastruktur i ett dynamiskt samhälle är svårt och tar lång tid. Att riva ner är enkelt och går väldigt snabbt.

Utopier är farliga. De utgår från hur vissa personer anser att verkligheten borde vara, inte hur den i faktiskt är. I det avseendet är miljöpartiets vision om en värld med lyckliga enhörningar som bajsar regnbågar lika farlig som kommunismen.

Ett annat problem med utopier är att de inte kan acceptera att en del av befolkningen inte vill vara med ombord. Alla skall med. Alla måste med.

Därför kräver utopier ett stort mått av tvång och förtryck. It's not a bug, it's a feature.

Tendenserna till åsiktskontroll finns redan där.