EU - Festen är över

EU är på väg mot en existentiell kris som kan göra oss fattiga på riktigt. Lösningen på detta är inte mer politik, utan mindre.

Katastrofer börjar ofta långsamt, utan att folk tar någon större notis om vad som sker. Sedan går plötsligt allt väldigt snabbt och innan man vet ordet av ställs man inför fullbordat faktum. EU befinner sig nu vid en sådan tipping point.

Plötsligt talas det öppet om att årtionden av överreglering, byråkrati och höga skatter fått EU att halka efter. Det sägs rent av vara en existentiell fråga. Vilket kan stämma.

Frågan är vad man ska göra åt saken. Det ropas efter politisk handlingskraft.

Man vill investera genom att ta upp lån i en skala som får den gigantiska Corona-fonden att framstå som kaffepengar. Dessutom propageras för fler offentliga satsningar - som i slutändan måste finansieras av oss skattebetalare.

Men problemet är inte för lite politik, utan för mycket.

Nya EU-regler driver IT- och AI-företag bort från EU. Viss ny AI-teknik (till exempel i iPhone) erbjuds inte på den europeiska marknaden, på grund av politiska beslut. Vilket drabbar användare som annars skulle kunna öka sin produktivitet och kreativitet.

Den tekniska infrastrukturen i många medlemsstater är under all kritik, även i länder som Tyskland. Det gäller såväl ny som traditionell infrastruktur - från bredband till järnvägar och broar.

Styvmoderlig behandling av nya rön inom till exempel växtförädling, nanoteknik, stamcellsforskning och ny kärnkraftsteknologi gör att EU hamnar på efterkälken.

Klimatomställningen leder till högre energipriser, förlorade jobb, dyrare transporter, högre priser och nedlagda jordbruk. Detta ofta utan uppenbar nytta för klimatet.

Miljarder av skattebetalarnas och pensionsfondernas pengar pumpas in i förnybar energi, men som inte klarar att ge oss en stabil och säker elförsörjning. Som dessutom ägs av företag i skatteparadis och av kinesiska staten.

En klimatpolitik som bygger på känslor snarare än fakta, tekniska realiteter och sunt förnuft har sitt grepp om politiken. Med påtagligt negativa konsekvenser.

Företagare som borde få vara produktiva dränks i blanketter och förföljs av politisk micro management. Höga skatter och ett jämförelsevis fientligt företagsklimat gör andra delar av världen mer attraktiva för entreprenörer.

Som Mario Draghi nyligen påpekade, har vi under en tid kunnat leva med att halka efter. Men plötsligt blir problemen påtagliga och akuta. Plötsligt kan det börja gå snabbt utför.

Lägg till detta att själva fundamentet för en fri ekonomi och fredlig mänsklig samexistens - den demokratiska rättsstaten - hotas inifrån.

Ständigt ser vi politiker som motiverar inskränkningar i de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Nu senast med förslaget om Chat Control 2, som strider mot rätten till privatliv och privat korrespondens. Ny EU-lagstiftning är samtidigt på väg att begränsa yttrandefriheten.

EU håller alltså inte bara på att tappa sin tekniska och ekonomiska ställning. Vi är även på väg att förlora det som i någon mening varit det moraliska fundament som människor i andra delar av världen beundrat oss för.

Om saker och ting får fortsätta som hitintills, då kan det mycket snabbt gå utför. Då kan vi bli fattiga, på riktigt. Med katastrofala samhälleliga effekter. Vilket är konsekvensen av medvetet fattade politiska beslut.

(Ursprungligen publicerad i Bulletin den 5 oktober.)

I väntan på Swexit

Swexit, kräver internet. Jag kan i stora delar instämma. EU som det utvecklas är direkt farligt.

Men EU-valet har inte något med en Swexit att göra. Det är en fråga för riksdagen och riksdagsvalet.

EU-valet står mellan mer politisk makt och att göra motstånd.

EU går mot ständigt allt mer överstatlighet, centralstyrning, kommandoekonomi, korporativism och politisk klåfingrighet.

Nästan alla Europaparlamentets ledamöter flyter med strömmen, utan att ifrågasätta den grundläggande premissen.

2009-14 hade jag ansvar för Piratpartiets första kontor i Europaparlamentet. Då lärde jag mig att man kan påverka genom att göra motstånd.

Genom att tillföra kritiskt tänkande, ifrågasätta och käfta emot kan en enda ledamot göra skillnad.

Den gången handlade det om fildelning, internets frihet och den ständigt expanderande övervakningsstaten.

Jag brinner fortfarande för ett fritt och öppet internet samt för grundläggande mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och rätten till privatliv och privat korrespondens.

Jag brinner även för decentraliserat beslutsfattande, sunt förnuft och kritiskt tänkande. Jag vill minska EU:s makt och återföra den till nationell och lokal nivå - ytterst till den enskilda individen.

Mer frihet, mindre EU. Mer makt till medborgarna och mindre till politiken. Mer sunt förnuft istället för ideologiska och utopiska experiment.

Jag har också lärt mig att det sociala priset för att göra motstånd i EU är högt. Det är inte populärt att ifrågasätta och att ställa de jobbiga frågorna. Men det skiter jag i. Jag har inget anseende att förlora.

Under åren i Europaparlamentet lärde jag mig att stålsätta mig mot den mörka sidans frestelser, förmåner och fördelar. Sådant som de genomsnittliga kindpussande gratisätarna i Europaparlamentet brukar falla för. Jag tillhör inte politikens inre kotteri och jag vill inte vara en del av det.

Att göra motstånd från insidan i EU har som sagt ett pris. Jag är beredd att betala det.

Att ta sitt uppdrag i Europaparlamentet på allvar är en monumental uppgift.

Man måste plöja tusentals och åter tusentals sidor med Eurogibberish i en aldrig sinande störtflod - för att hitta de undangömda nyckelformuleringar som avgör vilken väg vi skall gå.

Man måste sitta av ändlösa möten och vara beredd på att bli avskydd för att alltid ifrågasätta och käfta emot.

Man måste stå fast mot särintressen som vill ha särlagstiftning som gynnar dem själva istället för fri konkurrens.

Man kommer att behöva utstå EU-kommissionens vrede när man ställer de jobbiga frågorna.

Att kräva en Swexit i ett val som inte har med en Swexit att göra kan vilken idiot som helst göra. Men för att bekämpa vansinnet i EU krävs målmedvetenhet, uthållighet och ett visst mått av mild autism.

I can do this. Om det blir så eller inte beror på om folk röstar på mig.

Jag kandiderat för Medborgerlig Samling i valet till Europaparlamentet den 22 maj till 9 juni. Om det inte finns valsedlar för MED i din vallokal har Valmyndigheten följande råd:

»Om du inte har en namnvalsedel för partiet du vill rösta på kan du skriva partiets namn och namnet på kandidaten på en blank valsedel.«

EU:s coronafond var bara början

EU:s coronafond består i att EU:s medlemsstater tog upp ett gemensamt lån på 750 miljarder euro.

Man skulle kunna kalla det inflationschockens ground zero. Mycket annat skulle tillkomma, men detta var tillfället när EU tillförde ekonomin en gigantisk mängd pengar man inte hade.

Coronafonden skulle gå till »grön omställning, digitalisering och social sammanhållning« i pandemins spår. Strandpromenader längs Medelhavet är bara ett exempel på felaktig användning av dessa medel.

Fonden har lett till fusk och korruption. Flera länder smusslar undan delar av tillskottet i den vanliga budgeten. Och bidragsberoende länder i södra och östra Europa har fått än mer bidrag, vilket bara försenar en reformering av deras ekonomier.

Priset för de svenska skattebetalarna blir 150 miljarder kronor. Vilket är dubbelt så mycket som det årliga anslaget till vårt militära försvar.

Ändå är coronafonden en västanfläkt jämfört med vad som kan vara på väg. Så här:

Frankrikes president Macron har hållit tal. Han varnar för att Europa håller på att dö.

Möjligen har han en poäng. Byråkrati, överreglering, höga skatter, centralstyrning, kommandoekonomi och politisk klåfingrighet har gjort att Europa halkat efter.

En ogenomtänkt klimatomställning och en närmast suicidal energipolitik har också gjort sitt till. EU är på dekis - och sämst går det för Sverige och Tyskland.

Men det är inte vad Macron avser. Han vill ha massiva investeringar i försvar, klimatomställning och teknologi. I sitt tal hyllar han coronafonden som en lyckad satsning.

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att ana vartåt det här börjar luta. Europaportalen rapporterar:

»– Vi behöver gemensam kapacitet. Än en gång behöver vi en gemensam investeringschock, en stor investeringsplan med kollektiv budget. Vi behöver subventioner, sade Macron som tillade att EU:s finansiella kapacitet åtminstone bör fördubblas jämfört med i dag.«

Det handlar om någonstans mellan 600 och 1.000 miljarder euro. Per år.

Rapporterna gör gällande att detta är tänkt att finansieras med klimattullar, handel med utsläppsrätter, skatt på finansiella transaktioner och höjda skatter för multinationella företag.

Vilket är förslag vars pris i slutändan kommer att få betalas av oss konsumenter och skattebetalare.

Det är även förslag som gör att företag hellre etablerar sig utanför EU.

De negativa konsekvenserna är uppenbara och förutsägbara. Viket man kommer att upptäcka tids nog, om man inte redan gjort det.

Därför måste det vara oerhört lockande för EU att göra det enkelt för sig - det vill säga ta upp nya gemensamma lån.

Nu stämmer det förvisso att vi behöver rusta upp det europeiska försvaret illa kvickt. Men det är en av de få saker jag faktiskt kan tänka mig att frivilligt betala skatt för. Samhällelig kärnverksamhet, typ.

Att investera i klimatomställningen är ofta att kasta pengar in i ett svart hål. Antalet meningslösa eller i värsta fall kontraproduktiva projekt inom området är betydande.

Det krävs en grundlig reality check innan man satsar mer pengar i den gröna omställningen - oavsett om de kommer från skattebetalarna eller är upplånade.

Vad gäller investeringar i teknologi är det bästa om politiken håller tassarna borta. En fri marknad, färre regler, mindre byråkrati, lägre skatter och ett allmänt förbättrat företagsklimat är vägen framåt. Inte ökade offentliga utgifter och politisk styrning.

Europa behöver mer frihet - och mindre politik.

I de rödgrönas spår kommer magrare år

Klimatomställning, centralstyrning, kommandoekonomi och utopiska idéer leder till fattigdom och social oro.

Sverige och Tyskland har lägst tillväxt i EU. Det är två länder som försatt sig själva i en knepig sits.

Dels genom att lägga ner fungerande och säker kärnkraft. Vilket lett till svängande elpriser och en kommande elbrist.

Dels genom att köpa en känslodriven klimatalarmism. Till priset av att begränsa den produktiva sektorns möjlighet att skapa tillväxt och välstånd.

Tillväxt gör att vi kan bygga sjukhus och få en rimlig pension. Tillväxt låter oss leva i trygghet och en vardagslyx som vore otänkbar även för de rikaste förr i världen. Och tillväxt skapar de resurser som krävs för att möta potentiella klimatförändringar.

Med tillväxt lyfts fler ur fattigdom. Med tillväxt kan vi bota fler sjukdomar. Med tillväxt följer teknisk utveckling och framåtskridande. Med tillväxt växer kakan. Med tillväxt får vi det bättre.

Men det kan vara slut med den saken. Vi befinner oss i en recession som i värsta fall kan gå över i en riktig lågkonjunktur. Med en krympande ekonomi blir vi fattigare.

Detta som en konsekvens av medvetet fattade beslut. Man fipplade med sådant man inte begrep. Man ödelade världens renaste, säkraste, mest stabila och CO2-fria el-system.

Inte nog med att de rödgröna ödelagt en trygg elförsörjning. De har dessutom skapat en enorm energi-skuld inför framtiden.

Vår elproduktion måste mer än fördubblas de närmaste 20 åren - för att klara industrins behov och elektrifieringen av samhället. Det måste ske även när det inte blåser och solen inte skiner.

Och det handlar om mer än elen. EU:s klimatpolitik slår mot skogsbruket. Den riskerar att leda till ökade boendekostnader. Och den gör europeisk industri mindre konkurrenskraftig mot omvärlden.

Förbudet mot nya bilar med förbränningsmotorer från 2035 står i kontrast mot en sviktande elbilsförsäljning och batteritillverkningens inverkan på människor och miljö. Har man verkligen tänkt igenom det här?

Nu utvecklas i och för sig tekniken. Men om ingen revolutionerande sker snart saknar vår planet råvaror för mer än en, på sin höjd två generationer elbilar. Och sedan?

Klimataktivisterna målar upp en dyster framtid om vi inte gör som de vill. Men framtiden kan bli ännu värre om de får sin vilja igenom.

Energibrist, försämrad konkurrensförmåga, arbetslöshet, fattigdom, ett kontrollsamhälle och social oro är några av den rödgröna politikens konsekvenser.

Politisk klåfingrighet gör allt sämre. Även om vi står inför klimatförändringar är det inget som säger att de lösningar politiken driver nödvändigtvis är de rätta, bästa eller ens lämpliga. Speciellt inte om de drivs av känslor.

Om målet är att minska CO2-utsläppen gör varje krona betydligt mer nytta i Afrika eller Asien. Om syftet är att rädda människoliv finns det en mängd åtgärder som ger större utdelning till lägre kostnad.

Men det handlar inte bara om energi och klimat. Politiker har rent allmänt en förmåga att driva en politik som saknar verklighetskontakt, konsekvensanalys och logik.

Fattar man beslut utifrån hur man tycker att saker och ting bör vara istället för hur de faktiskt är, då är risken uppenbar att man gör fel.

Oavsett de bakomliggande skälen får dålig politik konsekvenser. Om man skapar energibrist, stryper den produktiva sektorn, sätter utopi före verklighet och ägnar sig åt ideologiska experiment istället för att se till att samhällelig kärnverksamhet faktiskt fungerar - då blir det garanterat trubbel.

Problemen kommer ofta med viss fördröjning. Kriser utvecklas som regel långsamt till en början. Men sedan kan allt gå väldigt fort.

Centralstyrning, kommandoekonomi och utopiska dogmer dömde sovjetkommunismen till ett stegvis förfall som mot slutet eskalerade till ett snabbare och mer brutalt sammanbrott än någon hade väntat sig.

Det borde vara en varning till andra som visar liknande tendenser.

Det kan kanske verka fånigt att jämföra till exempel EU med Sovjetunionen. Men ändå finns samma oroväckande ansats till centralstyrning, kommandoekonomi och utopi framför fakta och logik - här och nu precis som där och då.

Att upprepa historiens misstag och samtidigt hoppas på ett annat utfall är en vansklig plan.

Priset får folket betala.

För att undvika en dystopisk framtid behöver politiken mer kritiskt tänkande, mer faktabaserat beslutsfattande och mer respekt för den evolutionära samhällsutveckling som bygger på erfarenhet och spontant samarbete - utan fixerade utopiska mål.

- o -

Få mina längre texter direkt i din e-post »

Detta är inte det europeiska samarbete vi röstade ja till

Det EU vi har idag är inte det EG svenska folket kände till och en gång röstade ja till.

Vi ville ha vin på ICA, frihandel och mellanstatligt samarbete. Istället fick vi en överstatlig koloss som lägger sig i, reglerar och kontrollerar allt mer av mänsklig verksamhet.

EU har inte bara givit oss ett omfattande regelvansinne. Reglerna ifråga tar ofta inte hänsyn till lokala förutsättningar, utan kräver att allt skall vara likadant överallt även när det inte är optimalt eller ens praktiskt möjligt.

Sedan överimplementeras detta av den svenska byråkratin.

Till exempel fram till den punkt där man inte ens får sätta in en slant på sitt eget bankkonto utan att korsförhöras som om man vore terrorist. (Bankerna har idag fler compliance-tjänstemän än kundhandläggare.)

På senare år har EU även blivit en massövervaknings-union. På EU-nivå beslutas om övervakning som medlemsstaternas ledare inte vill eller kan driva igenom på hemmaplan.

Europol har fått ökade befogenheter, rätt att lagra information även om icke misstänkta och rätt att bereda sig tillgång till data hos privata aktörer.

I EU:s AI Act görs undantag från de regler som i övrigt satts upp till skydd för privatlivet när det kommer till rätts- och ordningsväsende.

Med Chat Control 2 vill EU-kommissionen låta AI inspektera innehållet i folks elektroniska konversationer.

Med EU:s Digital Services Act kommer nya möjligheter till censur. Till exempel statligt godkända nätcensorer (»betrodda anmälare«) som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort - utan föregående rättslig prövning.

EU-byråkratin glider på formuleringarna om »lagligt men olämpligt« innehåll på nätet - syftande till att på något sätt blockera oönskad information trots att den inte är olaglig.

Nästa legislatur (2024-29) kommer att bli avgörande för det fria ordet i Europa.

Det kommer att krävas vaksamhet och motstånd från ruta ett, för att undvika att medborgarna ställs inför fullbordat faktum.

Men det handlar inte bara om internets frihet och yttrandefriheten. Det krävs modiga och besvärliga politiker som ständigt ifrågasätter i princip allt EU lagstiftar om.

EU:s ökande centralstyrning är direkt farlig. Den är verklighetsfrånvänd, skapar single points of failure och omöjliggör institutionell konkurrens.

I ett samhälle som utvecklas måste det finnas maximalt med möjligheter för tillfälligheter, spontant samarbete och nytänkande. Istället för att allt skall planeras centralt och vara likadant överallt.

EU måste rensas upp i grunden. Bäst vore om allt rullades tillbaka till att bara gälla frihandel.

Sedan kan resten vara ett smörgåsbord där de medlemsstater som vill kan ansluta sig till projekt som fri rörlighet för människor eller en gemensam valuta.

Alternativt skulle EU kunna vara en verklig federation där varje beslut förs ner till lägsta möjliga nivå, i bästa fall ända ner till individnivå. Till skillnad från den maktkoncentration som idag pågår i unionen.

Men ett renodlat eller decentralicerat EU finns inte på den politiska kartan idag. Inte heller en Swexit.

Därför gäller det att försöka stoppa den klåfingrighet, likriktning och byråkrati som väller fram ur de europeiska institutionernas inre.

Vi behöver tuffa EU-parlamentariker som går till jobbet varje dag för att bekämpa vansinnet. Som gamla Junilistan. Besvärliga människor som inte låter makten komma undan med sina finter.

I EU-valet blir det därför Medborgerlig Samling för min del. De är för ett fritt och öppet internet och mot övervakning som strider mot de mänskliga rättigheterna. Partiet står upp för yttrandefriheten. MED vill minska EU:s makt. Och dess företrädare är i kontakt med verkligheten.

Vilket känns som en utmärkt kombination.

- o -

Numera publicerar jag även mina längre texter på Substack. Där kan man prenumerera för att få dem direkt med e-post, även kostnadsfritt. Klicka här »

Lördagsvideos: Hybrit-hybris, svekdebatt och framgång

Youtube: HYBRIT-HYBRIS - Norrlands stålmän och den gröna kryptonit-bubblan »

Youtube: Brutna vallöften – Ebba Busch och energipriserna »

Youtube: You Must Pay The Price For Success | Earl Nightingale »

Jag avskyr valrörelser

Valrörelser lyfter fram det sämsta hos de politiska partierna. Men, som någon påpekade, är det kanske lika bra att vi får se deras rätta ansikte emellanåt.

Ju mer politiken bestämmer över våra liv och i vårt samhälle - ju viktigare blir det vem som styr. Ju högre blir insatserna. Ju större blir polariseringen.

I en sådan miljö frodas Platons demagoger. De som kan förleda folket genom att lova förmåner. Som om resurserna för dessa uppstår ur tomma intet.

Allt måste betalas av någon. Vilket kanske fungerar fram till en viss punkt. Men som Bastiat påpekade är staten den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Ju mer politikerna lovar, ju större blir bördan på dem som skall producera vårt välstånd, det vill säga entreprenörer och företag.

Problemet med fördelningspolitik är att förr eller senare får man slut på andra människors pengar. Och att man måste ta till allt mer drakoniska åtgärder för att tvinga den produktiva delen av befolkningen att betala mer i skatt.

Lika utfall kräver förr eller senare ett stort mått av kontroll och tvång. Det slår aldrig fel. Historien är fylld av varnande exempel. Men inte för att det låter stoppa den ständigt expanderande politiska makten...

Många partier drivs av något slags utopisk vision. Vissa mer än andra. De har en uppfattning om hur samhället skall vara när det når sitt slutmål. Som om ett bestämt slutmål vore önskvärt.

Vårt samhälle är en ständigt pågående dynamisk, evolutionär process utan bestämt slutmål. Det är hela poängen. Allt kan alltid bli bättre.

Genom frivilligt samarbete, vår kollektiva önskan om framåtskridande och spontan ordning utvecklas sådant som är stabilt, fungerande och bra. Medan sådant som inte fungerar hamnar på historiens skräphög.

Detta sker bäst utan politisk styrning. I ett levande civilsamhälle med fria människor och en fri marknad. Utveckling bygger, som Hayek påpekar, på att det finns utrymme för tillfälligheter att inträffa.

Vilket är så långt från politisk klåfingrighet, centralstyrning och politisering man kan komma.

Det ligger något djupt arrogant i att tro att man som politiker äger all den kunskap och den oväldiga resning som krävs för att kunna bestämma hur allt skall vara och hur alla skall leva sina liv. Att man vet bättre än alla andra.

Dogmer och utopier blockerar sina anhängares förmåga att ta till sig ny och bättre information samt att handla i enlighet med denna. Att politisk styrning ofta går fel är en förutsägbar konsekvens av detta.

På söndag skall vi välja vilka som - med smal majoritet - skall bestämma över alla andra. Vilka som skall styra och ställa över stort och smått.

Vi skall välja vilka som skall fatta tvingande beslut som medborgare, konsumenter, marknaden och civilsamhället vore bättre skaffade att fatta själva - utifrån sina skiftande behov, önskemål och preferenser.

Jag har röstat på det riksdagsparti som jag bedömer vill styra och ställa minst över folk. Vilket i dagens politik mest är en gradskillnad.

I politiken har du ett val vart fjärde år, på marknaden tusentals varje dag.

Utopin som kom av sig

I bygget av Folkhemmet ville sossarna ge folket bättre bostäder.

Vilket resulterade i att städerna inte längre växte organiskt.

Istället byggde man betongförorter, präglade av ideologi snarare än av en levande stadsmiljö.

Politikerna fick leka dockskåp och skapade sina idealsamhällen i förorterna utanför storstäderna.

Brutal och enhetlig arkitektur i enlighet med utopin. Lika för alla.

Till en början såg en del av dessa förorter ändå ut att fungera.

Men folk tycks hellre vilja bo i 1910-talshus med fina innergårdar, med affärer och serveringar på gatan. Så centralt som möjligt.

Så med tiden tog nyanlända människor med utländsk anknytning över i förorten. Vilken, med sina öar av utspridda bostadsområden visade sig ha optimala förutsättningar för gängkrig.

Allt har slutat i massiv segregation.

Se där ett exempel på oförutsedda eller i vart fall oönskade konsekvenser av missriktad välvilja, utopiska visioner och centralstyrning.

Hur mycket mer integrerade hade våra städer inte kunnat vara - om de fått växa spontant och naturligt istället?

Våra problem är konsekvenser av medvetet fattade beslut

I Nederländerna har man ett bondeuppror, vars rötter kan spåras till en ogenomtänkt klimatomställning. Sri Lanka har i stort sett kollapsat som nation, vilket bland annat utlösts av en verklighetsfrånvänd uppifrån styrd omställning av jordbruket.

Det som förvånar mig är att folk är förvånade. Detta är konsekvensen av medvetet fattade beslut.

Spåren finns överallt. I FN:s Agenda 2030. I World Economic Forums egna dokument. I nationella politiska planer och lagstiftning. Allt finns i öppna källor.

Man har fattat beslut som låter bra - men som är ogenomtänkta, som saknar konsekvensanalys och som är verklighetsfrånvända.

Vilket möjligen är ett tecken på att den härskande politiska klassen lever i en bubbla.

I Sverige kan vi se något liknande. Vi förväntas enligt EU-kommissionens beräkningar få EU:s lägsta tillväxt. Vilket också är konsekvensen av medvetet fattade beslut. Fattade av de partier folk har röstat på.

En företagsfientlig politik, en onödig energikris och absurda miljökrav gör oss alla fattigare. Det borde inte komma som en överraskning för någon.

Ett betydande problem med allt politiskt korrekt men verklighetsfrånvänt lullull är att det utgår från ett fåtal centrala noder. Alla i hela världen skall göra likadant.

Vilket innebär dramatiska och förödande konsekvenser för alla, när man fattar felaktiga beslut.

Samtidigt dödar denna centrala styrning naturligt framåtskridande, kreativitet och entreprenörskap.

Politiken av idag förnekar en evolutionär utveckling av samhället - byggd på spontan ordning, erfarenhet, frivilligt samarbete, sammanträffanden, rationellt egenintresse, en fri marknad och ett livskraftigt civilsamhälle - till förmån för sina fixa idéer.

Som F.A. Hayek uttryckte saken: Hur förödmjukande det än kan vara för den mänskliga stoltheten, måste vi erkänna att civilisationens framsteg och även dess bevarande är beroende av att det ges maximala möjligheter för tillfälligheter att inträffa.

Den missriktade välviljans och utopiernas förbannelse

Välvilja lider av en förbannelse. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Inte sällan raka motsatsen.

Eftersom vårt samhälle är oerhört komplext är det i princip omöjligt att veta vilka konsekvenser ett visst politiskt beslut kommer att få.

Speciellt om man inte noga tänkt igenom saken innan. Och om man inte är i kontakt med verkligheten, som den ser ut på riktigt.

Miljöpartiet sätter miljön före människan. En bra miljö är förvisso viktig för människan, så låt oss dela en god miljö som ett lämpligt mål. Men det är sedan det blir konstigt.

För att förbättra vår miljö kan man gå två vägar. En praktiskt möjlig. Och en teoretisk, med vissa logiska brister.

Den praktiskt möjliga lösningen är att främja forskning och utveckling för att få fram mer miljövänliga produkter, processer och tjänster. Vilket i sin tur kräver ekonomisk tillväxt och framåtskridande.

Den teoretiska lösningen är att vi slutar konsumera. Problemet är att ett sådant samhälle kommer att göra oss alla fattigare. Mycket fattigare. Och när vi faller nedåt i Maslows behovspyramid, då kommer miljön att bli det sista vi bryr oss om.

Miljöpartiet är i själva verket ett hot mot miljön.

Nu står vi där, med sex kärnreaktorer istället för tolv. Och ett växande el-behov, inte minst på grund av att man vill minska CO2-utsläppen.

Miljöpartiets resonemang tycks vara: Om vi avvecklar kärnkraften, då kommer vi att skapa behov av en utbyggd av vindkraft. Problemet är dock att denna vindkraft inte klarar av att leverera.

Vindkraften kommer aldrig att räcka. Speciellt när det inte blåser. Detta kommer att sluta med att vi får täcka med CO2-intensiv gas eller olja till dess en stabil och god el-försörjning är återställd. The irony.

Att bygga ett komplicerat system för infrastruktur i ett dynamiskt samhälle är svårt och tar lång tid. Att riva ner är enkelt och går väldigt snabbt.

Utopier är farliga. De utgår från hur vissa personer anser att verkligheten borde vara, inte hur den i faktiskt är. I det avseendet är miljöpartiets vision om en värld med lyckliga enhörningar som bajsar regnbågar lika farlig som kommunismen.

Ett annat problem med utopier är att de inte kan acceptera att en del av befolkningen inte vill vara med ombord. Alla skall med. Alla måste med.

Därför kräver utopier ett stort mått av tvång och förtryck. It's not a bug, it's a feature.

Tendenserna till åsiktskontroll finns redan där.

Våra problem är konsekvensen av medvetet fattade politiska beslut

Läs min senaste krönika i Bulletin innan den hamnar bakom betalvägg:

Våra problem är konsekvensen av medvetet fattade politiska beslut »

"Energibristen, polisens oförmåga att upprätthålla ordning, vacklande skolresultat, dålig integration och vårdköer är konsekvenser av medvetet fattade politiska beslut. En politisk majoritet har drivit en linje som ger dåligt utfall. Förvisso av oförstånd, missriktad välvilja och i god demokratisk ordning - vilket dock inte gör något bättre om man gör fel."

Decentalisering vs. centralstyrning

Vad är vitsen med fri rörlighet om allt är likadant överallt?

Läs min text om EU i Bulletin: Vad är vitsen med fri rörlighet om allt är likadant överallt? »

»Det som en gång gjorde Europa framgångsrikt var dess mångfald. Man gjorde på olika sätt i olika länder, lärde sig av varandra och det fanns en institutionell konkurrens. Beslut fattades närmare verkligheten. Nu förväntas vi istället ha enhetliga regler och göra på samma sätt i hela EU. Man kan fråga sig vad som överhuvudtaget är vitsen med fri rörlighet om allt skall vara likadant överallt.«

Sossepolitik är sjukvårdens verkliga problem

Det är obegripligt att Socialdemokraterna har så höga förtroendesiffror vad gäller sjukvård.

Varje gång S kommer till makten växer vårdköerna. När andra styr krymper de. Det slår i princip aldrig fel.

Dessutom är det S som omskapat svensk sjukvård så att det blivit svårare att komma i kontakt med primärvården - i deras försök att utrota privata husläkare och ersätta dem med vårdcentraler.

Det är också S som fått för sig att sjukvård sköts bäst av offentliganställda byråkrater, snarare än av människor som är experter på sjukvård. I många länder i Europa är sjukhusen (bortsett från vissa universitetssjukhus) inte offentligägda, även om finansieringen är gemensam - vilket fungerar för alla parter.

Förändring är det enda som är konstant

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Förändring är det enda som är konstant »

"Beslut som fattas i politiken kan inte ändras i första taget, om över huvud taget. Inte ens om de är uppenbart felaktiga, kontraproduktiva eller verklighetsfrånvända."

Hur skall vi ha det med framtiden?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Hur skall vi ha det med framtiden? »

Politisk toppstyrning eller spontan ordning? Vilken är vägen till utveckling, stabilitet och välstånd?

Socialism fungerar inte

Socialism och kommunism lider av en felsyn. Det är fattigdom de borde bekämpa, inte rikedom.

Som av en händelse råkar det vara dessa lärors motsats - den liberala marknadsekonomin - som visat sig vara överlägsen vad gäller att skapa välstånd och utveckling.

Socialistiska och kommunistiska regimer misslyckas alltid. Vilket beror på att de varken tar hänsyn till den mänskliga naturen eller verkligheten.

Varje gång har det visat sig att sådant inte fungerar i praktiken. Ofta till ett ohyggligt pris för människor, samhälle och miljö.

Att ta från de rika och ge till de fattiga låter kanske som en skojig idé. Den fråga som vänstern dock aldrig besvarar är med vilken rätt.

Med vilken rätt berövar man - utan samtycke - enskilda individer frukterna av deras arbete? Vilken princip rättfärdigar att man tar andra människors egendom?

Svaret är att det inte verkar finnas någon sådan princip. Istället handlar det om flertalets överlägsna våldskapital och makt över individen - som därmed reduceras till undersåte och skatteboskap.

Till skillnad från liberalismen tycks vänstern inte ens ha något i sin ideologi som tillerkänner individen rätt till liv eller säkerhet.

Så lämnar rödskäggen också ett spår av död, förtryck och våld efter sig. Läser man det Kommunistiska Manifestet kan det rent av ses som en direkt instruktionsbok för folkmord, som i Kambodja. It's not a bug, it's a feature.

Att folket eller arbetarna skall äga företagen är en tanke med fallgropar. (Därmed inte sagt att det skulle vara något fel om ett företag drivs av sina anställda, i en fri ekonomi.)

För det första måste detta rimligen ske genom ett representativt system. Bums uppstår då en härskande klass - apparatchiks - naturligtvis knuten till Partiet. Men inte nödvändigtvis kompetent.

En annan invändning är att man då berövar företagandet dess entreprenörer, incitament och dess främsta drivkraft, vinstintresset. Och då är det som regel kört.

Detta är inte bara lösa påståenden - utan historiska erfarenheter av storskaliga ideologiska experiment med hela folk som försökskaniner. Det är så det går när man ersätter samhällets spontana utveckling med dogmer och centralstyrning.

Den anarkistiska vänstern tycks å sin sida ha något slags mer diffus bild av ett samhälle där alla samarbetar och hjälper varandra. Vilket ju är precis vad en fri marknad går ut på - minus vänsterns tvång, våld och misshushållning.

Men kärnan är densamma. Därför är det inget att bli förvånad över när våldsvänstern ägnar sig åt kravaller och åt att tysta och de-plattformera meningsmotståndare. Det ligger i vänsterns natur att försöka få alla att dansa efter dess pipa - varesig de vill eller ej.

Som jag brukar påpeka, så tror jag att de flesta som är vänster snarare är eller börjar som livsstilsvänster än dogmatiskt politisk vänster. Därpå förstärks deras vänsteridentitet av confirmation bias. Sedan kommer de att rösta på och kidnappas av den politiska vänster som är mer hard core.

Genom att försöka förändra samhället med våld ställer den moderna ytterkantsvänstern sig utanför det demokratiska systemet. Vilket är att förneka rättsstaten, principen en man en röst och det enda någorlunda fungerande system som faktiskt tillhandahåller folkvälde.

Kommunism är bara förenlig med demokrati så länge den senare passar dess syften.

Till råga på allt marknadsför sig vänstern som god och snäll. Vilket är att ha stora anspråk - för ett system som varken tillerkänner individen frihet, egendom eller ens rätten till liv.

I ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle finns inget utrymme för avvikande åsikter - eftersom man är fullt och fast övertygade om att man har rätt, historien till trots. Alla skall med.

Däremot är ett sådant samhälle fyllt av medlöpare, angivare, småpåvar, byråkrater och politiska ordningsmän - för att hålla folket på plats. Plus en omfattande övervakningsapparat.

Socialism i allmänhet och kommunism i synnerhet bygger på tvång - eftersom den inte kan acceptera att människor är olika. I dess spår följer förtryck, armod och död.

Vilket säkert är svårt att föreställa sig för dagens unga, som aldrig fick tillfälle att se och uppleva öststatskommunismen. Därför finns en risk för att dess misstag kan komma att upprepas.

Alla politiker är olämpliga

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Alla politiker är olämpliga »

"Ett stabilt samhälle skapas spontant ur erfarenhet, best practice och mångfald. Vad politiken som regel gör är att störa denna närmast evolutionära process. Vilket leder till ett sämre utfall."

Politiken är en parasit

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Politiken är en parasit »

"Det räcker med ett grundläggande regelverk och att offentlig samhällelig kärnverksamhet sköts på ett kompetent och kostnadseffektivt sätt. Allt annat löser sig av sig självt."

Det är inte alls konstigt att allt går åt helvete

Man avskaffade beredskapslagren med sjukvårdsmateriel - utan att någon riktigt vet hur det gick till eller varför. Man misslyckades med att hindra corona-smittan att ta sig in på landets äldreboenden, trots att man visste vad som var på gång. Man misslyckas med att testa för smitta i den omfattning som är önskvärd - eftersom ingen vet hur det skall gå till och ingen är bredd att ta ansvar.

Inget av detta kommer som någon direkt överraskning.

Sverige har varit så upptaget med att odla bilden av vårt land som den goda socialismens lyckorike - den humanistiska stormakten med en feministisk regering - att man glömt bort vad som är viktigt när det gäller att sköta ett land.

Detta har även drabbat försvaret, polisen, skolan och en massa andra funktioner som utgör central samhällelig kärnverksamhet.

Istället har vi fått kommunala kamelfarmer, identitetspolitik, politiserat bistånd, statlig ideologiproduktion, bidragsberoende media och micro management av sådant som staten och dess funktionärer varken har kompetens eller anledning att hantera.

Verksamhet som kan fungera utmärkt spontant, under frivilliga former och byggd på erfarenhet i civilsamhället och på marknaden - den har inordnats under ovan nämnda micro management, där den istället styrs utifrån politiska överväganden utan kontakt med verkligheten.

När man tillsatt myndighetschefer har det varit partibok, inte kompetens som varit vägledande. Vilket skapat en osund kultur som sedan smittat ner stora delar av förvaltningen. Och som förvärrats och delvis möjliggjorts genom att man i praktiken har avskaffat tjänstemannaansvaret.

Svenska folket måste börja inse att detta är resultatet av en medvetet förd politik - understödd av nämnda folks röster.

Vill man ha det på annat sätt måste man rösta på andra politiker - som vill rulla tillbaka politikens makt till förmån för civilsamhället, marknaden och individen. Innan det är för sent.