Kristdemokraterna, knarket & krishanteringen

Kristdemokraterna har drabbats av något slags informationshaveri.

Först avgår partisekreterare Ingerö. Partiledare Busch säger då att hans competence stack var lämplig i valrörelsen, men inte nu längre när det gäller att stärka det inre arbetet.

Strax därefter meddelar Ingerö på Facebook att han avgått efter att ha blivit polisanmäld för tafsande (för nio år sedan), men säger att han är oskyldig.

Sedan går Skyttedal ut och meddelar att hon anmält en partikamrat (Ingerö) för tafsande - och att detta skedde efter en yrkesmässig / politisk konflikt som inte är direkt relaterad till tafsandet.

Idag meddelar media att konflikten handlar om Skyttedals publika brott mot partilinjen i cannabisfrågan. Vilket kanske inte är förvånande, då partisekreterarens jobb är att "hålla ordning" i partiet - och KD:s drogpolitik är svårt föråldrad och kunskapsresistent.

Först skall jag säga att jag tycker det är tråkigt att det är just Ingerö och Skyttedal som bråkar, då de är de enda ledande kristdemokrater som jag har något förtroende för.

Att Bush trodde att hon kunde komma undan med att sätta en helt egen ram för frågan känns i sammanhanget amatörmässigt.

Och att Skyttedal öppet medger att hennes anmälan skett efter en politisk konflikt känns mer som hämnd än som att hon upplever sig vara kränkt.

(Dessutom har jag en stark känsla av att Ingerö personligen är för en legalisering av cannabis.)

Det är väl så här det blir när dogmer blockerar ett partis förmåga till varseblivning, dess verklighetskontakt och förmåga till politisk utveckling.

Än så länge känns det som att Ingerö kommer ut on top. Busch är avslöjad med att ha försökt lägga dimridåer. Och Skyttedal framstår mer som politiskt hämndlysten än som ett offer.

Samtidigt biter KD sig fast vid sargen och vägrar att ens låta utreda om den svenska förbudspolitiken fungerar. Hellre offrar man sina egna.

What goes around, comes around.

Tragiskt, onödigt och dumt.