Tyskt självskadebeteende

• TLDR: Om opinionssiffrorna håller i sig kommer Tyskland att bli omöjligt att regera efter valet i februari. Detta samtidigt som landet står inför systemhotande utmaningar. •

När jag flyttade till Berlin var det främst stadens personliga frihet under ansvar som lockade. Men jag var också nyfiken på de krafter som släppte lös nazismen. Och som engagerad för de östeuropeiska folkens frihet under kalla kriget fascinerar Berlin mig djupt.

Men nu börjar den samtida tyska samhällsdynamiken bli onödigt intressant.

Åter är det fixa, dogmatiska projekt som spökar. En klimatomställning och en energikris som blivit ett akut hot mot tyskt välstånd. Missriktad välvilja vad gäller asylinvandringen. Samtidigt som det rasar ett krig 150 mil bort.

I februari blir det nyval, efter att den röd-gul-gröna regeringen brutit samman.

Borgerliga CDU är störst i opinionen med drygt 30 procent. De senaste mätningarna ger högerpopulistiska AfD och Socialdemokratiska SPD strax under 20 procent var. De Gröna knappt 15. Nybildade vänsterpopulistiska Bündnis Sahra Wagenknecht verkar klara fem-procentspärren. Liberala FDP och Die Linke ser däremot ut att få lämna Förbundsdagen. Men än kan mycket hända.

Om dagens siffror skulle hålla sig kommer Tyskland att bli omöjligt att regera. CDU och SPD har i skrivande stund inte någon egen majoritet. Och efter Merkel-åren är intresset för en sådan regering begränsat.

Konstellationen CDU, SPD och De Gröna kan bara fungera om någon av dem säljer sin själ.

Häromveckan undslapp sig CDU-ledaren Friedrich Merz att han möjligen kan tänka sig att regera tillsammans med De Gröna. Vilket gjorde många upprörda, inte minst det bayerska systerpartiet CSU. Vad man än röstar på, så får man gröningar i regeringen. Utom om man väljer AfD, då…

I båda scenarierna ovan kan AfD positionera sig som den enda verkliga oppositionen. Vilket naturligtvis kommer att stärka dem.

CDU och AfD har visserligen i skrivande stund 48 procent av opinionen bakom sig. De kan få en egen majoritet tillsammans. Men beröringsskräcken mot AfD är total.

CDU vill inte ens bilda regering på egen hand, om AfD röstar för en sådan. Vilket i så fall är en garanti för att Tyskland inte kommer att få någon tydligt borgerlig regering under överskådlig tid.

För övrigt skulle den tyska vänstern bli fullständigt skogstokig om CDU tog makten med AfD:s stöd. Det skulle leda till allvarliga oroligheter.

Man kan verkligen inte klaga på dramaturgin.

I mitt sökande efter det kollektiva förtryckets underliggande mekanismer slås jag av att något tycks hända när befolkningen uppnår en kritisk massa.

I ett land med 83 miljoner invånare (70+10 miljoner år 1939) på drygt halva Sveriges yta sätts stora krafter i rörelse när det gäller. Det skapar moment och saker får ett eget liv.

Nyligen såg vi omfattande bondeprotester. Och massdemonstrationer mot högern, arrangerade av de rödgröna.

Med höger avsågs i sammanhanget det folkliga missnöje med regeringens politik som driver väljare att rösta på AfD. Ett missnöje som bokstavligen talat lett till att företrädare för regeringspartierna periodvis inte kunnat visa sig ute i offentligheten.

Samtidigt fortsätter klimatomställningen och energikrisen att driva industrin ut ur Tyskland. Infrastrukturen är usel. Byråkratin är förlamande. Digitaliseringen ser inte ut att komma någonstans alls. De problem som kan kopplas till invandringen gör sig ständigt påminda. Försvaret är eftersatt och kriget i Ukraina leder till ständiga politiska konvulsioner.

Över allt detta hänger nazismens och kommunismens vålnader. Det finns något slags insikt om att vad som helst faktiskt kan hända. Precis vad som helst. Inget kan tas för givet. Tyskarna vet, för de har varit med förr.

Trots denna medvetenhet kan det gå överstyr igen. Man kan dock inte utgå från att hoten mot friheten och demokratin ska komma i samma skepnad som tidigare.

Ett samhälle kan mycket väl glida in i förtryckets dystopi med de bästa föresatser. För att hålla populismen borta. För klimatet. För att säkra makt och kontroll i oroliga tider. För den allmänna säkerheten. Till och med i namn av att man vill rädda demokratin.

Övergrepp mot de mänskliga rättigheterna sker i princip alltid med hänvisning till det allmännas bästa.

I sammanhanget klingar den socialdemokratiska inrikesministern Nancy Fazers ord oroväckande. »Den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.« Vilket för tanken till den östtyska åsiktspolisen, Stasi. Och Gestapo.

Tyskland befinner sig i ett slags metastabilt tillstånd. Små förändringar av input kan få stora konsekvenser. Det känns som att vi kommer att få vara med om något historiskt. Frågan är bara vad.

Min gissning är att borgerliga CDU/CSU, socialdemokratiska SPD och De Gröna trots allt kommer att bilda regering efter valet.

Det blir i så fall en regering som inte kommer att kunna ta tag i Tysklands utmaningar, utan snarare fortsätter med den politik som orsakat dagens problem.

I så fall kommer som sagt AfD att utgöra den enda verkliga oppositionen. Vilket de sedan kan hämta hem i nästa val, när krisen är ännu djupare.

Detta ska bli intressant att följa.