Den tyska regeringens politik har fått det att jäsa bland väljarna. Rödgrön politik ger bruna röster. Vilket regeringen nu försöker göra till ett hot mot demokratin. Detta har skapat en situation som kan gå överstyr, på riktigt.
Att betrakta tysk politik på plats är onödigt spännande. När saker och ting sätts i rörelse här frigörs stora krafter och häpnadsväckande mycket folk. Krafter med stor inneboende energi, vilket lätt kan leda till att man går för långt eller fel. Tänk en supertanker som fått upp farten.
Den röd-grön-gula regeringens klimatpolitik är oerhört impopulär, nu när väljarna sett vad den ställer till med i praktiken.
Ett lagförslag om uppvärmning av bostäder hotade att driva folk från hus och hem. Bönder och transportföretag är i uppror över olika klimatskatter, vilket lett till stora demonstrationer.
Att lägga ner fullt fungerande, säker och CO2-fri kärnkraft mitt i en energikris har inte heller gått hem väl. Tillväxten krymper och företag flyttar utomlands. Tysken börjar inse att välståndet är hotat. Vilket inte mottas väl.
Enligt senaste INSA-mätningen (15-19 januari) är nu opinionsläget som följer: CDU/CSU 30%, AfD 22%, SPD 13%, Grüne 13%, Bündnis Sahra Wagenknecht 7%, FDP 5%, Freie Wähler och Die Linke 3% var. Spärren till Bundestag är 5%.
(Trivia: Sahra Wagenknecht som lämnat Die Linke gick med i Östtyska Kommunistpartiet bara ett par månader innan murens fall. Men hon är emot identitetspolitik och woke trams.)
Här i Berlin har vi snart omval till förbundsdagen i många valkretsar, efter att det förekommit valfusk i förra valet. Vid förra årets lokala omval (på grund av samma valfusk) blev CDU de stora vinnarna och det röd-röd-gröna styret fick lämna ifrån sig makten.
Och i Bundestag har regeringen bara några enstaka procents majoritet. Vilken möjligen kan gå förlorad redan den 11 februari. Spänningen stiger.
Mitt i allt detta åkte några AfD-politiker på konferens i Potsdam med högerextremister från olika delar av landet. En av deltagarna var Martin Sellner, tidigare ledare för den Identitären Bewegung i Österrike. Bland annat skall de ha diskuterat hur man kan kasta ut invandrare från Tyskland.
Precis där tog allt hus i helvete. Det hela återges i media som en ny Wannsee Konferenz.
Nu skall vi komma ihåg Tysklands förflutna. Det kan i någon mening förklara den våldsamma motreaktionen.
I veckan som gått har det hållits massdemonstrationer mot extremhögern. Gigantiska tillställningar med hundratusentals människor. En av parollerna är »Aldrig mer är nu!« vilket förvisso är rätt fyndigt.
Hela vänstern har mobiliserat och fått med sig en massa vanliga, välmenande medborgare. Det har rått en »alla skall med«-stämning.
Jag har bland annat sett Instagram-poster i ämnet från statliga järnvägsföretaget Bahn och från Berlins sophantering. Chefen för tyska författningsskyddet Haldenwang har enligt tv-nyheterna välkomnat demonstrationerna.
På många platser sägs dock CDU fått veta att de inte är välkomna - och i vissa fall har partiet fördömts av talare. I München var tyska flaggor förbjudna i demonstrationen. I Münster skall judiska företrädare ha hindrats från att medverka, vilket känns som något slags mörk ironi.
Nietzsches varning om att den som bekämpar monster måste akta sig så att inte också han blir ett monster känns plötsligt väldigt aktuell.
Stämningen är uppskruvad. Från alla håll hörs nu krav om att AfD bör förbjudas. Vilket jag tror vore ett gigantiskt misstag.
Anta att tyskarna förbjuder AfD. Det kommer inte att ta lång tid innan något annat poppar upp i dess ställe. Sannolikt ännu starkare än dagens parti.
Die Grüne går på om hur de tillsammans med föreningslivet och lokala myndigheter (inklusive polisen) skall hålla koll på vad som sker ute i samhället och tillrättavisa dem som tycker fel. DDR-vibbar.
Det enda som inte diskuteras är den politik i olika sakfrågor som drivit väljarna i AfD:s armar. Många menar att det inte finns något annat att rösta på. (60% av de som säger sig vilja rösta på AfD uppger för övrigt att de inte delar partiets värderingar.)
Speciellt som CDU haft något slags »Nya Moderaterna«-ögonblick efter Merkels avgång. Vilket straffade sig i förbundsdagsvalet 2021 och som man nu diskret försöker distansera sig ifrån.
I fonden mullrar samtidigt ett växande bondeuppror.
Givet det höga tonläget kan nästan vad som helst hända om regeringen förlorar sin majoritet i Bundestag efter nyvalet i Berlin den 11 februari.
En sak känns dock rätt säker. Vänstern kommer inte att acceptera att CDU bildar regering med passivt stöd av AfD. Inte ens om folkflertalet så önskar. Beröringsskräcken är total. Inte ens CDU själva vågar tänka tanken.
En konsekvens av detta är i så fall att det i princip aldrig kommer att gå att bilda en borgerlig tysk regering. Vilket passar vänstern väl.
Vi har nu den absurda situationen att tyska regeringsföreträdare demonstrerar i sällskap med extremvänstern mot reaktionerna mot deras egen politik. Väldigt meta.
Slutligen har vänstern helt tappat sinnet för proportioner. Det är inte 1933. Extremhöger som åker på konferens för att drömma om sin utopi är inte Wannsee-konferensen. AfD är förvisso obehagliga och i delar en smula tölpaktiga men jag tror faktiskt inte att de är nazister. (Utom några.)
Vad vi ser är vänsterns trotsiga ursinne när den upptäcker att verkligheten inte är kompatibel med dess utopi och att den håller på att förlora makten.
En meta-analys skulle kunna ge vid handen att om det är någon som just nu frammanar en ny tysk masspsykos, då är det vänstern.
Som Hannah Arendt påpekade bör man inte förvänta sig att hotet mot friheten kommer i samma skepnad som förra gången.
 |
| Klicka på bilden för en större variant. |
- o -
Du kan även få mina texter i din mail, genom Substack »
