Ett tyskt dilemma

»Det finns ju ingen annan än AfD att rösta på om man inte vill ha Die Grünes energipolitik och vänsterns identitetspolitik« sa en intervjuad kvinna i ett tyskt tv-reportage härförleden.

I sammanhanget meddelades även att en undersökning visar att ungefär 60% av de som säger sig välja Alternative für Deutschland - AfD - inte anser sig dela partiets underliggande värderingar. Vilket är intressant om det stämmer.

Men de menar som sagt att det ändå inte finns något annat att rösta på.

Nu närmar sig ett nyval till Förbundsdagen samtidigt som den industriella kris som en ogenomtänkt klimatomställning orsakat börjar bli påtaglig. Här är AfD ett parti som tydligt avviker från åsiktskorridoren och som inte varit med och orsakat problemen.

Sedan har vi en invandring som är större än samhället klarar att absorbera under ordnade former. Med tillhörande kulturkrockar och potentiella problem vad gäller den demokratiska rättsstatens principer.

Problemet är att den gamla borgerligheten i Tyskland - CDU/CSU och FDP - tappat sitt driv och sin ideologiska kompass.

De tramsar med när Greta manar till panik och lämnar vanligt folk bakom sig när de i många små steg internaliserar vänsterns problemformuleringar, premisser och retorik.

Det hela kokar åter ner till frågan: Vad ska man rösta på om det ändå inte gör någon skillnad?

Däri ligger förklaringen till ytterkantshögerns framgångar.

Det finns inget annat än AfD att rösta på för den som vill ha mer kärnkraft, mindre wokeism, färre invandrare, mer ordning, fungerande infrastruktur och mindre trams. För den som vill ha offentlig verksamhet som fokuserar på kärnuppdraget istället för att ägna sig åt ideologiska experiment. För den som vill försvara det västerländska samhällets kulturella grundvärden mot vissa av dess fiender.

För den som vill ha en regering utan rödgrönt inflytande.

Å andra sidan är AfD putinister. De är beredda att återupprätta Tysklands beroende av rysk energi. De är beredda att offra Ukrainas frihet och rätt till självbestämmande. Vilket på goda grunder gör det omöjligt för många att rösta på partiet.

Väljarna är frustrerade. Ackumulerade, konkreta problem har till slut nått en nivå som rättfärdigar ett partibyte.

Då röstar även kloka och goda människor för förändring, även om det enda parti som står till buds lämnar en del i övrigt att önska.

Vilket i sin tur skrämmer de politiker som är ansvariga för hur det blivit.

Det talas på allvar om att försöka förbjuda AfD. Det viftas med historiens vålnader. Det dröms mardrömmar om fenstersturz.

Visst. AfD rymmer en del otäcka mörkermän. Partiets Ukraina- och Rysslandspolitik är djupt problematisk. Och dess populism framstår ofta som ogenomtänkt, grund och obildad.

Å andra sidan är partiets kanslerkandidat - Frau Doktor Alice Weidel - en högutbildad kvinnlig Goldman Sachs-bankir som lever i ett lesbiskt förhållande med en kvinna från Sri Lanka och som kallar sig själv libertarian. Så spannet är stort.

Elon Musk har som bekant lagt sig i. I en debattartikel i Welt am Sonntag har han kallat AfD för »den sista gnistan av hopp«.

Och han har intervjuat Weidel på X. De etablerade politiska partierna och yrkestyckarna är på väg att självantända av ilska.

Den avgångne franske EU-kommissionären Thierry Breton hotade Musk med EU:s nya reglering av internet och astronomiska böter för att stoppa tilltaget. Precis som han gjorde när Musk skulle intervjua Trump.

(Samtidigt är den nytillträdda EU-kommissionen väl medveten om Musks nära koppling till president Trump, som gjort klart att han ogillar EU:s reglering av amerikanska sociala medier. Situationen är komplicerad.)

Ju mer det bullras, desto mer publicitet får AfD. Vilket är livsluft i en valrörelse.

Frågan Herr und Frau Schmidt nu har att ta ställning till är om de ska rösta på partier med dålig politik eller på ett med dåligt anseende.

Att de partier som skapat problemen skulle ägna sig åt självrannsakan är knappast troligt, även om borgerliga CDU/CSU gör vissa försök, under inre våndor. Processen är inte olik den de svenska Moderaterna fortfarande genomgår efter Reinfeldt.

Men med AfD i den politiska frysboxen måste CDU ändå regera med sossarna och/eller de gröna. Mer av samma.

Vilket vore en västgötaklimax som ingen vill se. Inte ens partierna själva.

Samtidigt håller man envist fast vid principen att Tyskland ska ha en majoritetsregering. Detta skapar ett till synes olösligt problem.

Men om saker och ting får fortsätta fungera som det har fungerat, då kommer det också att gå som det gått.

Vilket inte ska ses som någon rekommendation att rösta på AfD. Det är mer ett uppgivet konstaterande.

(Hade jag haft rösträtt till Bundestag hade jag trots allt röstat på liberala FDP. Som jag gjort i lokalvalen.)