Tysklands svåra val

Den tyska politiska brandmuren håller inte bara AfD ute. Den är även en garanti för att socialdemokrater och/eller de gröna alltid kommer att ingå i regeringen.

Den tyska politiska brandmuren mot Alternativ för Tyskland (AfD) innebär att så länge CDU/CSU inte får egen majoritet - så kommer socialdemokrater och/eller de gröna alltid att ingå i regeringen. Vilket i så fall blir mer av det som en allt större del av tyska folket nu vänder sig emot.

AfD drar som ytterkantsparti till sig politiska särlingar. Även om det inte finns fog för att påstå att partiet skulle vara nazistiskt, så finns det skäl att anta att det finns en och annan nazist i partiet. Vilket naturligtvis är hemskt obehagligt.

På AfD:s mörka sida finns figurer som Björn Höcke. Han har bland annat bötfällts för att ha använt parollen »Allt för Tyskland«, som är hårt historiskt belastad.

På andra flanken finns partiets kanslerkandidat Alice Weidel som kallar sig libertarian och lever i ett lesbiskt förhållande. Det är en bred kyrka.

Vi får väl se om partiet är omdömeslöst nog att spurta under parollen »Alice für Deutschland!«.

Problemet är att AfD har rätt i en del frågor. Och fullständigt fel i andra. Samt att det inte finns någon annan att rösta på om man inte vill ha rödgröna i regeringen. Det är något av ett olösligt dilemma.

Om CDU/CSU skulle bilda minoritetsregering med AfD:s tysta stöd, då blir det nästintill revolution. Vänstern skulle självantända av ursinne. En minoritetsregering vore dessutom ett svårsmält traditionsbrott i Förbundsrepubliken.

De rödgröna är redan fullt upptagna med att utmåla alla till höger som dödsmördarnazister för att slippa en jobbig debatt om sakfrågorna.

Allt blir väldigt meta när vänstern ordnar massdemonstrationer mot »högern«. Det vill säga mot det ökade folkliga stödet för de partier vars framgångar är konsekvensen av de rödgrönas egen förda politik.

I valrörelsen markerar CDU:s ledare Frederich Merz med rätta hårt mot AfD när det kommer till partiets Rysslands- och Ukraina-politik. Vilket som bekant blivit en het fråga de senaste dagarna. 

Även om CDU vid ett tillfälle har utmanat brandmuren mot AfD är en regering med CDU/CSU och socialdemokratiska SPD (och kanske FDP) det minst dåliga man realistiskt kan hoppas på. En ny GroKo, som under Merkel. Vilket väcker begränsad entusiasm.

Hade jag varit medborgare och haft rösträtt skulle jag rösta på liberala FDP, även om deras insats i den fallna koalitionsregeringen lämnar en del i övrigt att önska. Lägre skatter, mindre byråkrati, ett mer företagsvänligt klimat, ny kärnkraft, fri fart på Autobahn och legaliserat gräs låter bra. Men som det ser ut just nu är frågan om FDP ens kommer att kunna hålla sig kvar i Bundestag.

Den politiska temperaturen stiger i Tyskland

I Tyskland går det undan. Redan på onsdag skall Bundestag rösta om CDU/CSU:s tillkännagivande om att stärka gränserna och avvisa kriminella och andra som vistas olagligen i landet.

CDU säger att de lägger de förslag de anser lämpliga och tar inte ställning till vem som röstar för. Så nu lutar det åt att CDU/CSU, FDP, AfD och BSW röstar igenom förslaget.

De rödgröna är ursinniga och Public Service uppskakad.

Vad det hela handlar om är att CDU/CSU utmanar beröringsskräcken mot AfD.

Naturligtvis är detta helt rimligt.

Om CDU/CSU aldrig kan lägga ett förslag som kan tänkas få AfD:s stöd - då kortsluts hela det demokratiska systemet.

Då kan Tyskland aldrig få någon borgerlig politik, vilket förvisso skulle passa vänstern utmärkt.

Tyskland ligger i detta avseende tio år efter Sverige, men tar igen det snabbt.

Om en månad är det val. Låt mig spekulera. Tre scenarier:

• SPD (sossarna) byter partiledare till Pistorius och ingår i en CDU/CSU-ledd regering. GroKo2.

• CDU/CDU (och kanske FDP, om de hänger kvar) bildar en minoritetsregering (stort traditionsbrott) som får AfD:s passiva stöd.

• Tyskland går in i en gigantisk Decemberöverenskommelse, allt går åt helvete och AfD får egen majoritet i följande val.

Ett tyskt dilemma

»Det finns ju ingen annan än AfD att rösta på om man inte vill ha Die Grünes energipolitik och vänsterns identitetspolitik« sa en intervjuad kvinna i ett tyskt tv-reportage härförleden.

I sammanhanget meddelades även att en undersökning visar att ungefär 60% av de som säger sig välja Alternative für Deutschland - AfD - inte anser sig dela partiets underliggande värderingar. Vilket är intressant om det stämmer.

Men de menar som sagt att det ändå inte finns något annat att rösta på.

Nu närmar sig ett nyval till Förbundsdagen samtidigt som den industriella kris som en ogenomtänkt klimatomställning orsakat börjar bli påtaglig. Här är AfD ett parti som tydligt avviker från åsiktskorridoren och som inte varit med och orsakat problemen.

Sedan har vi en invandring som är större än samhället klarar att absorbera under ordnade former. Med tillhörande kulturkrockar och potentiella problem vad gäller den demokratiska rättsstatens principer.

Problemet är att den gamla borgerligheten i Tyskland - CDU/CSU och FDP - tappat sitt driv och sin ideologiska kompass.

De tramsar med när Greta manar till panik och lämnar vanligt folk bakom sig när de i många små steg internaliserar vänsterns problemformuleringar, premisser och retorik.

Det hela kokar åter ner till frågan: Vad ska man rösta på om det ändå inte gör någon skillnad?

Däri ligger förklaringen till ytterkantshögerns framgångar.

Det finns inget annat än AfD att rösta på för den som vill ha mer kärnkraft, mindre wokeism, färre invandrare, mer ordning, fungerande infrastruktur och mindre trams. För den som vill ha offentlig verksamhet som fokuserar på kärnuppdraget istället för att ägna sig åt ideologiska experiment. För den som vill försvara det västerländska samhällets kulturella grundvärden mot vissa av dess fiender.

För den som vill ha en regering utan rödgrönt inflytande.

Å andra sidan är AfD putinister. De är beredda att återupprätta Tysklands beroende av rysk energi. De är beredda att offra Ukrainas frihet och rätt till självbestämmande. Vilket på goda grunder gör det omöjligt för många att rösta på partiet.

Väljarna är frustrerade. Ackumulerade, konkreta problem har till slut nått en nivå som rättfärdigar ett partibyte.

Då röstar även kloka och goda människor för förändring, även om det enda parti som står till buds lämnar en del i övrigt att önska.

Vilket i sin tur skrämmer de politiker som är ansvariga för hur det blivit.

Det talas på allvar om att försöka förbjuda AfD. Det viftas med historiens vålnader. Det dröms mardrömmar om fenstersturz.

Visst. AfD rymmer en del otäcka mörkermän. Partiets Ukraina- och Rysslandspolitik är djupt problematisk. Och dess populism framstår ofta som ogenomtänkt, grund och obildad.

Å andra sidan är partiets kanslerkandidat - Frau Doktor Alice Weidel - en högutbildad kvinnlig Goldman Sachs-bankir som lever i ett lesbiskt förhållande med en kvinna från Sri Lanka och som kallar sig själv libertarian. Så spannet är stort.

Elon Musk har som bekant lagt sig i. I en debattartikel i Welt am Sonntag har han kallat AfD för »den sista gnistan av hopp«.

Och han har intervjuat Weidel på X. De etablerade politiska partierna och yrkestyckarna är på väg att självantända av ilska.

Den avgångne franske EU-kommissionären Thierry Breton hotade Musk med EU:s nya reglering av internet och astronomiska böter för att stoppa tilltaget. Precis som han gjorde när Musk skulle intervjua Trump.

(Samtidigt är den nytillträdda EU-kommissionen väl medveten om Musks nära koppling till president Trump, som gjort klart att han ogillar EU:s reglering av amerikanska sociala medier. Situationen är komplicerad.)

Ju mer det bullras, desto mer publicitet får AfD. Vilket är livsluft i en valrörelse.

Frågan Herr und Frau Schmidt nu har att ta ställning till är om de ska rösta på partier med dålig politik eller på ett med dåligt anseende.

Att de partier som skapat problemen skulle ägna sig åt självrannsakan är knappast troligt, även om borgerliga CDU/CSU gör vissa försök, under inre våndor. Processen är inte olik den de svenska Moderaterna fortfarande genomgår efter Reinfeldt.

Men med AfD i den politiska frysboxen måste CDU ändå regera med sossarna och/eller de gröna. Mer av samma.

Vilket vore en västgötaklimax som ingen vill se. Inte ens partierna själva.

Samtidigt håller man envist fast vid principen att Tyskland ska ha en majoritetsregering. Detta skapar ett till synes olösligt problem.

Men om saker och ting får fortsätta fungera som det har fungerat, då kommer det också att gå som det gått.

Vilket inte ska ses som någon rekommendation att rösta på AfD. Det är mer ett uppgivet konstaterande.

(Hade jag haft rösträtt till Bundestag hade jag trots allt röstat på liberala FDP. Som jag gjort i lokalvalen.)

Rekommenderade texter och videos

Läs mina senaste texter i Bulletin:

• Vad ska man rösta på (när alla tycker likadant)? »

• Frihet är olikhet, likhet är ofrihet »

Och på Femtejuli.se:

• Chat Control 2 – vad händer nu? »

• Kan EU bestämma över X och Meta? »

• Panik i censurfabriken »

• Meta tar strid mot EU om censur »

• Man kan inte samtidigt ha massövervakning och säkra elektroniska kommunikationer »

• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »

Youtube: Är stärkt yttrandefrihet ett hot mot demokratin? »

Youtube: Så saboterar klimataktivister Europa - och ger makten till KINA »

Youtube: Så hotar förnybara energikällor VÄLFÄRDEN »

Youtube: CENSURERA FACEBOOK? Zuckerberg har rätt – politikerna fel »

Youtube: ANDERS LINDBERG, AFTONBLADET & SVENSK VÄNSTER VS ELON MUSK, MARK ZUCKERBERG & YTTRANDEFRIHETEN »

Youtube: Asking AI To Create Countries As Horror Characters! »

Tysk turbulens inför helgens delstatsval

På söndag går de tyska delstaterna Thüringen och Sachsen till val. Den 22 september är det Brandenburgs tur.

Alla tre ligger i det före detta Östtyskland. I alla tre går högernationalistiska Alternative für Deutschland (AfD) och socialkonservativa och vänsterekonomiska Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) som tåget.

60% av AfD:s potentiella väljare säger att de inte delar partiets värderingar. Men att det inte finns något annat att rösta på - om man inte vill ha den rödgröna politik som nu blivit ett påtagligt hot mot Tysklands välstånd, dess industri och medborgarnas privatekonomi.

Sahra Wagenknecht (som gick med i det östtyska kommunistpartiet strax innan murens fall) tycks vara än mer effektiv än AfD vad gäller att utnyttja missnöjda väljares känslomässiga reflexer - utan närmare krav vad gäller logik, verkliga förhållanden och ekonomiska realiteter.

Frågan för dagen är om borgerliga CDU ens kommer att kunna behålla sin återvunna position som största parti. Regeringspartierna Die Grünen och »liberala« FDP riskerar att bli utraderade. Och förbundskansler Scholtz socialdemokratiska SPD kommer att göra ett sensationellt uselt val.

Efter den islamistiska knivattacken i västtyska Solingen har de nationella regeringspartierna - SPD, Die Grünen och FDP - plötsligt bestämt sig för att ta tag i invandringen av icke asylberättigade. På tyska tv-nyheterna beskrivs det som att regeringens överlevnadsinstinkt plötsligt kickat in.

Ett paket har just presenterats och skall inom kort diskuteras med förbundsstaterna och borgerliga CDU. Redan nu har man börjat flyga ut migranter som fått avslag till Afghanistan. Frågan är dock hur handlingskraftigt det nya paketet är.

Fler poliskontroller och mer övervakning är i sammanhanget givna förslag. Vapenlagstiftningen skärps - med betoning på knivar, där man ägnar sig åt en omfattande micro management av vilka sorters knivar som skall vara tillåtna respektive förbjudna i olika sammanhang. Lagstiftningen för skjutvapen skärps, även om lagliga vapen knappast är problemet här.

Vidare tänker man sluta ge bidrag till asylsökande som andra EU-länder (första ankomstland, enligt Dublin-förordningen) kan tänka sig ta tillbaka och försörja. I den mån dessa länder alls är intresserade. Italien säger redan blankt nej.

Asylsökande som besöker sina hemländer skall bli av med sina bidrag, utom i ömmande fall. (Med undantag för ukrainska flyktingar.)  Asylsökandes bidrag skall minskas, även om man snabbt påpekar att ingen skall behöva svälta.

Företrädare för de gröna har redan uttryckt tveksamhet inför förslagen. Det finns skäl att ifrågasätta hur skarpa vissa av förslagen egentligen är. Och många avfärdar utspelet som taktik inför helgens delstatsval.

Även om invandringen (med tillhörande militant islamism) tycks ha slagit genom i den tyska debatten kommer regeringens utspel knappast att påverka helgens delstatsval. Och den destruktiva energi- och näringspolitik som oroar allt fler tyskar är fortfarande en öppen fråga.

Allt tyder på att ett par rätt otäcka partier kommer att gå framåt i helgens delstatsval. Vilket är konsekvensen av medvetet fattade politiska beslut i de etablerade partierna. Där går inte ens CDU fria.

Jag har skrivit det tidigare: Rödgrön politik ger bruna röster.

Läs även: Tysklands Skåne ligger i Sachsen – och det är dåliga nyheter »

Den europeiska politikens självskadebeteende

Ju mer rödgrön politik som förverkligas, ju större kommer »extremhögern« att bli.

Speciellt som den gamla, trötta borgerligheten i stora delar tycks ha köpt vänsterns problemformulering och världsbild.

Här i Tyskland är allmänborgerliga CDU medskyldiga till allt från stängningen av fullt fungerande kärnkraft till problemen med migration och integration.

Partiet har till och med stigit på det identitetspolitiska tåget och infört intern könskvotering (frauenkvota). Vilket orsakade en strid som fick något i partiet att gå sönder.

Folk som istället vill ha en rimlig energipolitik, realistisk migrationspolitik och mindre identitetspolitik har då inget annat än »extrermhögern« att rösta på. Även om de egentligen inte delar dess värderingar.

Jag har sagt det förr: Rödgrön politik ger bruna röster.

Eftersom de rödgröna inte kan eller förmår inse att de haft fel biter de sig fast vid makten och kör sin grej ända in i kaklet. Vilket gör skadan ännu värre. Vilket i sin tur ger ytterkantshögern ännu fler röster.

I Tyskland har de rödgrönas massdemonstrationer mot »högern« som begrepp följts av ett regeringsbeslut om att stänga ytterkantshögerns husorgan, tidskriften Compact med tillhörande sociala media.

Man går ibland uppseendeväckande hårt åt kritiska röster på nätet. Inrikesminister Faeser (SPD) låter meddela att »den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra«.

Ett uttalande som inte tagits emot väl, av lätt insedda historiska skäl. (Författningsdomstolen i Karlsruhe har också reagerat när regeringen givit sig på inlägg i sociala media.)

Så Alternative für Deutschland (AfD) fortsätter att skörda framgångar och är idag det näst största partiet i opinionen (mindre än CDU, större än SPD).

Vilket stressar den rödgröna regeringen. Det förs till och med diskussioner om att förbjuda AfD. 

Således upprätthålls den beröringsskräck mot AfD som i sig driver väljare till partiet.

CDU utesluter att bilda någon form av regering som på något sätt lutar sig mot AfD i Bundestag. De är inte ens beredda att acceptera passivt stöd. Vilket i så fall utesluter en borgerlig regering under överskådlig tid.

Det är lite som med den svenska Decemberöverenskommelsen. Man enades hellre om dålig politik än att hantera SD på ett rimligt sätt. Och det visade sig ju vara en klen plan.

Samtidigt stärks AfD:s potentiella väljare i anden när det politiska etablissemanget vidtar åtgärder som kan synas bekräfta att partiet faktiskt är särbehandlat och att överheten försöker tysta kritiska röster.

Detta har blivit ett självspelande piano. Utvecklingen är oroande och accelererar. Samma förutsägbara dramaturgi härskar i Frankrike.

Organiserat taktikröstande i kombination med det franska valssystemet gav vänstern fler stolar i Nationalförsamlingen än den ytterkantshöger som blev störst i den första valomgången.

Vilket naturligtvis retar upp dem som röstat på Le Pens Rassemblement national. Och ökar den allmänna frustration som är grunden för partiets framgångar.

Det är uppenbart att detta kommer att gynna Marine Le Pen i nästa presidentval.

Sverige, Tyskland, Frankrike... Överallt kan »extremhögerns« framgångar till stor del förklaras som en reaktion mot rödgrön politik och dess konsekvenser.

Det är inte svårt att föreställa sig hur det här kan spela ut. Speciellt när EU:s och eurozonens ekonomiska motor - Tyskland - börjar hacka betänkligt (som en konsekvens av nämnda rödgröna politik).

Insikten växer om att den förda politiken kan vara på väg att göra oss fattiga, på riktigt.

Rödgrön politik (i alla etablerade partier) är inte bara på väg att stärka den europeiska ytterkantshögern inrikespolitiskt. Med dess framgångar följer även geopolitiska skiftningar som hotar säkerheten och maktbalansen i Europa - och därmed även den liberala, demokratiska rättsstaten.

Det enda som kan stoppa »extremhögern« och andra populister är om Europas trötta borgerlighet skärper till sig och presenterar en agenda för tillväxt, välstånd och utveckling som går att tro på. Något som kan inge hopp.

Några tecken på detta syns dock inte.

Jag medverkar i SvD:s ledarpodd om det politiska läget i Tyskland

Idag medverkar jag i Svenska Dagbladets ledarpodd om det politiska läget i Tyskland, tillsammans med Axess TV:s Erik Thyselius och SvD:s Andreas Ericson.

Länk »

Förmodligen blev jag inbjuden med anledning av en text jag skrev förra veckan:

Tyskland på gränsen till nervsammanbrott »

Enjoy!

Lördagsvideos: Jönsson, Lai, Lomborg, Shapiro & HAX

Youtube: Ska Sverige böja sig? »

Youtube: Jimmy Lai: Jailed by Communist China While Fighting for Freedom in Hong Kong »

Youtube: 5 Easy Ways to Save the World - Bjørn Lomborg »

Youtube: An Honest Conversation with Ben Shapiro »

Henrik Alexandersson · @HAX: Rödgrön politik ger bruna röster

Soundcloud: Rödgrön politik ger bruna röster »

Rödgrön politik ger bruna röster

Här i Tyskland växer högernationalistiska Alternative für Deutschland så det knakar.

Med 20% är AfD nu något större än sossarna i opinionen. CDU/CSU är störst med 27%. Gröningarna har 14%, FDP 7% och Linke 4%.

Det verkligt intressanta är att 60% av dem som säger sig vilja rösta på AfD samtidigt säger sig ogilla partiet eller inte dela dess värderingar. På goda grunder, då AfD i delar är ett riktigt obehagligt parti.

När man ser intervjuer med AfD-väljare säger många av dem uppgivet att det helt enkelt inte finns något annat att rösta på.

Regeringen (SPD, die Grüne & FDP) driver en klimat- och energipolitik som bokstavligen talat riskerar driva folk från hus och hem. Plus att man har omfamnat mycket av den radikalt gröna agendan i övrigt.

CDU har total beröringsskräck mot AfD och vill helst fortsätta berömma sig själva för att ha dragit igång avvecklingen av kärnkraften och den generösa invandringspolitiken 2015. Dessutom kopplas CDU samman med de impopulära pandemi-åtgärderna. 

Verkligt motstånd mot den gröna omställningen - och försvar för den tyska tillväxten och välståndet - finns bara hos AfD.

Och ju mer AfD växer, ju hårdare försöker framförallt de gröna forcera sin agenda i regeringen. Vilket i sin tur ger AfD ännu fler väljare.

I helgen vann AfD fyllnadsvalet till Landrat i Sonneberg, Thüringen. Med 52,8%.

Rödgrön politik ger således bruna röster. The irony.

De etablerade partiernas kamp mot högerpopulismen håller i sig på att bli ett demokratiskt problem

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

De etablerade partiernas kamp mot högerpopulismen håller i sig på att bli ett demokratiskt problem »

"Vänstern är förvisso ofta AfD:s och SD:s bästa valarbetare. Men de senare tycks också – under rådande omständigheter – i praktiken utgöra ett permanent hinder för borgerliga regeringar."

Svenska medias skeva bild av tyska delstatsvalet

På sin blogg gör Dick Erixon en intressant reflektion om gårdagens tyska delstatsval i Mecklenburg-Vorpommern.

Svenska media gör en stor sak av att Angela Merkels CDU gjorde ett dåligt val. Vilket i och för sig är korrekt.

Problemet är att den bild man får är att främlingsfientliga Alternative für Deutschland främst fått sina röster från besvikna CDU:are – då Merkel är galjonsfiguren för det senaste årets stora tyska asylinvandring. Men är det så? Erixon skriver...

AfD gick från noll fick 20,8 procent. Varifrån kom dessa väljare? Jo, 5,1 procentenheter från de tidigare kommunisterna i Die Linke. Socialdemokraterna tappade 5,0 procentenheter. De gröna nästan halverades när man tappade 3,9 procentenheter. 

Kristdemokraterna tappade… 3,1 procentenheter. Alltså mindre än var och ett av de röd-gröna.

Jag tycker att det är bekymmersamt att svenska media ger en skev bild (att borgerliga väljare är kryptonazister) av det som skett.

Om vi skall kunna bemöta främlingsfientliga och "högerpopulistiska" krafter måste vi förstå vad som verkligen sker. Och för att kunna göra det behöver vi korrekt information.

Sedan ligger det en viss, mörk ironi i att det är SD-märkta tidskriften Samtidens redaktör som reder ut begreppen där den svenska journalistkårens godhetsapostlar misslyckas. Det ligger nära till hands att tro att de senare har något slags agenda. (Till exempel att de försöker tona ner främlingsfientlighet i politiska grupperingar som ligger nära dem själva.)

Att de aldrig lär sig. Det är ju deras egen trovärdighet som urholkas.

Dick Erixon » Tyska valet: röd-gröna mest invandrarkritiska »