Det pågår en strid om huruvida Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk forskning (IFAU) skall få upprätta ett dataregister där man registrerar känslig information som till exempel människors etnicitet och eventuella medlemskap i en fackförening.
Regeringen är entusiastisk och vill ändra lagen för att göra detta möjligt. Datainspektionen och Justitiekanslern varnar samtidigt för att ett sådant register innebär ett stort intrång i medborgarnas integritet.
Ung Pirats ordförande Gustav Nipe tar upp integritetsfrågorna i en debattare i SvD. Så dem skall jag lämna därhän och istället fundera högt om IFAU:s nya register ur ett lite vidare perspektiv...
Regeringen motiverar den nya lagen så här "Att samhällsintresset av att IFAU kan fullgöra sitt uppdrag och att beslutade insatser följs upp och utvärderas väger tyngre än hänsynen till de risker för integritetsintrång som behandlingen innebär för den enskilde individen."
Man skriver det rakt ut.
Det är alltså återigen en sådan där "avvägning mellan X och de grundläggande medborgerliga fri och rättigheterna". Varje sådan avvägning eller balansering innebär – med nödvändighet – att de grundläggande medborgerliga fri och rättigheterna inskränks. Vilket är allvarligt. Dessa fri- och rättigheter borde vara okränkbara och stå över den vardagliga politiken.
Avvägning och balansering, där våra fri- och rättigheter får stryka på foten sker rätt ofta. Både i svensk politik och (framförallt) i EU. Och varje sådan kompromiss urholkar dessa fri- och rättigheter så att de till slut bara är ett tomt skal, innehållslösa vackra deklarationer.
Min andra tankebana är möjligen lite luddigare. Vad innebär det att ge olika myndigheter rätt att registrera känslig personlig information om medborgarna? I fallet med IFAU måste syftet vara att studera bland annat människors etnicitet i förhållande till arbetsmarknadspolitiken och regeringens arbetslinje.
Två invändningar dyker då genast upp, som borde kännas viktiga för den som anser sig stå för borgerliga värderingar. Den ena är att man här betraktar människor som kollektiv med kollektiva egenskaper istället för som individer som bedöms efter sina egna handlingar. Den andra är förhållningssättet att det är folket som är problemet, inte politiken.
Med tanke på att statsministern redan slirat på formuleringar om att arbetslöshet inte skulle vara något större problem bland "etniska svenskar" – så finns det skäl att vara uppmärksam. Håller man på att göra en "avvikande etniciet" till ett problem i sig? Håller staten på att göra det till något problematiskt att vara utlänning? Ser staten mångfald som ett problem? I vart fall är risken uppenbar att detta kan dra iväg åt det hållet.
För att göra en svepande och möjligen något orättvis generalisering: Har inte Sverige prövat etniskt baserade "forskningsprojekt" tidigare? Var det där med rasbiologisk forskning speciellt lyckat? Har vi inte lärt något av historien?
IFAU-projektet är problematiskt på så många fler sätt än bara ur integritetssynpunkt.
