Det har startats en kampanj för att folk skall bära kors i solidaritet med världens förföljda kristna. Jag vet inte vilka som står bakom eller om det finns något ytterligare, underliggande syfte. Det hela har hur som helst väckt viss uppmärksamhet.
Folk får hylla sina kringsvävande andeväsen bäst de vill, så länge de inte försöker tvinga sig på andra. Organiserad religion är enligt min mening en villfarelse som bygger på att makthavare kapat människors behov av andlighet och missbrukat det för att befästa närmast feodala maktstrukturer.
Det gäller de flesta religioner. Vissa mer än andra, beroende på hur långt respektive samhälle har utvecklas. Religionens inflytande över samhällsstrukturen tycks vara större på platser som saknar fungerande institutioner, demokratiska traditioner och folklig bildning.
Den aktuella kors-kampanjen sägs vara i solidaritet med förföljda människor, så låt oss ändå utgå från att den är ärligt menad och tänkt att vara en god sak – som enskild företeelse betraktad.
Men en kors-kampanj går naturligtvis inte opåtalad förbi i dagens Sverige. Kritiken ser ut ungefär så här: I dessa tider av turbulens kan det vara en upptrappning i motsättningen religioner emellan om fler människor springer omkring med religiösa symboler. (Speciellt kristna symboler – eftersom de i något slags postmodern, identitetspolitisk kontext säkert kan tolkas som förtryck, härskarteknik, nykolonialism, patriarkal historieskrivning eller någon annan slags abstrakt kränkning.)
Man kan diskutera den saken. Men det som är verkligt uppseendeväckande är att det är Svenska Kyrkan som torgför åsikten att det inte är bra om folk springer omkring med kors runt halsen. Det är verkligen att ta begreppet "att vända andra kinden till" så väl till en ny tolkning som en ny nivå.
(Detta skulle – möjligen – vara intressant om det vore på riktigt, som något slags handling i besinnad trotsighet. Som när kristna påstås ha mött lejonen med frid i sinnet, typ. Men det är Svenska Kyrkan vi talar om. Så risken är uppenbar att det istället kommer att tolkas som underkastelse. Vilket i så fall sänder en hel del konstiga signaler.)
Sett i detta ljus kan jag förstå om människor blir upprörda. Gröna faran är trots allt ett av de mest populära samtalsämnena i dagens svenska samhälle. Och Svenska Kyrkan är ett ovanligt fånigt trossamfund. Detta är en perfekt storm i den svenska ankdammen.
Själv accepterar jag dock inte grundpremissen. Detta handlar om hokus-pokus, sagor och metafysikens liturgi. Det handlar om konstruerade konflikter, om fantasifoster som inte borde ha någon plats i vårt moderna samhälle – utom möjligen i det rent privata.
Vi har verkliga problem att hantera istället.
Och det finns fler aspekter.
Skall vissa få exponera religiösa attribut i det offentliga rummet, då skall alla få göra det. Skall vissa religiösa symboler avvisas, då skall alla religiösa symboler avvisas.
Tanken att vissa grupper bör vara undfallande inför andra är farlig – precis som ett motsatt förhållande. Alla skall ha lika fri- och rättigheter. Det är den liberala, västerländska rättsstatens grundpelare.
Vad svenska kyrkan gör är att leda oss ut i ett etiskt gungfly där vi riskerar att förlora principer som är viktiga på riktigt, i ett demokratiskt samhälle och för dess medborgare. Även om detta kanske sker med de bästa intentioner eller på grund av att man agerar nyttiga idioter.
Vi kan inte hålla på med sådana här dumheter. Men min vana trogen vill jag helst undvika att varesig tvinga eller förbjuda någon att göra ditt eller datt. Dock har jag en klar bild av hur staten bör förhålla sig till religion:
Det rimliga vore att omedelbart dra in alla offentliga bidrag till alla religiösa samfund. Man kanske inte kan hindra folk från att kufa, men då får de göra det på egen bekostnad. Skattepengarna skall användas till verkliga saker i den verkliga verkligheten.
