 |
| DDR |
Enligt uppgift är bara politiska organisationer som ställer sig bakom identitetspolitiken välkomna i årets Pride-parad. Och tydligen har flatorna åsikter om att transorna stör den radikalfeministiska agendan. En glad manifestation för all slags kärlek och tolerans har blivit en tävling i esoterisk vänsterorienterad korrekthet. Tyck som vi, annars kan ni sticka.
Det hela börjar påminna om stridigheterna inom 1970-talets bokstavsvänster. Och i stort sett är det ju samma krafter som är i rörelse.
För vänstern är allt politik.
1968 gick ett demonstrationståg på väg till amerikanska ambassaden fel och marscherade in på Sveriges Radio och Sveriges Television. Sedan dess får inte underhållning vara underhållning, fakta vara fakta eller nyheter vara nyheter. Allt måste ha en politisk agenda eller vinkel.
När jag är hemma i Berlin brukar vi se de tyska tv-nyheterna och i direkt anslutning
SVT Rapport. I de tyska nyheterna får man veta vad som har hänt. I de svenska vad man förväntas tycka.
Inom kulturen räcker det inte längre med att något är vackert, intressant eller skickligt framfört. Det måste finnas en vinkel, om inte klass så identitetspolitik. Och sådant som inte möter tidens ideologiska krav skall rensas ut ur bibliotekens hyllor, museernas samlingar och historiens rullor.
Till och med konstnärliga provokationer måste vara rätt sorts provokationer för att tillåtas. Misshagliga konstnärer kastas rent av i fängelse. Normkritiken måste vara rätt sorts normkritik, vilket är den nya tidens övergripande norm - som inte får kritiseras.
Själva språket skall förändras och sådant som egentligen bara är beskrivande och inte på något sätt illa ment fördöms plötsligt som kränkande. Den som inte håller tand för tunga kan råka illa ut.
Inget får vara sant eller falskt, rätt eller fel. Och skulle något ändå vara rätt eller fel, då beror det tydligen inte på
vad någon gör utan
vem denna någon är. Vilket är en spikrak väg till helvetet och total begreppsupplösning.
Det är helt klart DDR-vibbar i luften. Och - åter - är det i stort sett samma politiska krafter i rörelse. Jag känner igen socialismens ordningsmän när jag ser dem.
Jag är så hjärtligt trött på alla pekpinnar, all illa förtäckt propaganda, alla politiska glidningar, allt magsurt moraliserande och allt trams.
Jag vill att nyheterna ger en så korrekt bild av vad som sker som möjligt. Jag vill att konsten skall vara fri och kunna uppskattas bara för att den är vacker. Jag vill kunna läsa även texter som är skrivna av författare som uttryckte sig i enlighet med sin tids samhällsanda. Jag vill kunna se klassisk scenkonst som inte nödvändigtvis är intryckt i en politisk agenda. Jag vill att politiken skall grundas på fakta. Jag vill att människor skall hållas ansvariga för sina handlingar enligt den humanistiska måttstocken att man inte skall kränka andras frihet, säkerhet eller egendom. Jag vill se logik, rimlighet och respekt människor emellan.
Jag vill bli lämnad ifred.
Jag vill bli behandlad som en vuxen människa.
Jag vill ha rätt att tänka själv.
