 |
| Baltutlämningen |
Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Så lyder den svenska doktrinen.
Vilket på något sätt känns som en antites till Dante Alighieris berömda devis: De varmaste platserna i helvetet är reserverade för de som i tider av stora moraliska kriser behåller sin neutralitet.
- o -
Ett sätt att se den svenska neutraliteten under andra världskriget är att Sverige fegt ställde sig neutralt mellan den onda nazismen och den goda liberala västerländska demokratin. Vilket är en tolkning man som svensk ofta blir påmind om i internationella sammanhang.
Ett annat, mer pragmatiskt synsätt är att vi genom att vara neutrala lyckades förskona svenska folket från krigets lidande, död och förödelse.
Man skall också komma ihåg att Sverige och Tyskland fram till kriget hade mycket nära band – ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Om Sverige i krigets början hade tvingats ta ställning, då är det inte alls omöjligt att vi (under vissa förutsättningar) hade tagit parti med Tyskland. (Fast utan någon militär förmåga att tillföra, då.)
- o -
Under kalla kriget stod Sverige neutralt igen, mellan öststatskommunismen och den liberala västerländska demokratin. Vilket så här i efterhand framstår som direkt motbjudande.
Samtidigt var det världens sämst bevarade hemlighet att vårt land hade nära band till USA, Storbritannien och Nato. Västmakterna såg Sverige som ett relativt vänligt sinnat buffertland mot Sovjet. Ett land att hålla sig väl med och att samarbeta med i smyg.
Och vårt land var rustat till tänderna.
På den internationella politiska scenen var det dock lätt att uppfatta Sverige som undfallande mot öst. Vilket var ett intressant dubbelspel.
- o -
För att gå till dagens situation: Sverige är nu med i EU och bör därmed ses som rimligt väl förankrat bland de västerländska liberala demokratierna. Men vårt lands militära försvar är så gott som obefintligt.
Västvärldens fasad börjar dock krackelera. Till synes ändlösa militära konflikter med delar av arabvärlden tär på resurser och tålamod. Massövervakningen får oss att undra vilka värderingar våra politiska ledare egentligen har. Och inom politiken undergrävs demokratin av korporativism, byråkratvälde och principlös pragmatism.
Sverige valde väst. Fast kanske för sent, när festen börjat lida mot sitt slut.
I detta läge visar den ryska björnen klorna: Expansion i vårt närområde, kränkningar av vårt luftrum och u-båtande i vår skärgård. Öppna hot mot våra grannländer. Psykologisk krigföring.
Formellt sett håller Sverige fast vid sin alliansfrihet. Speciellt nu, under en socialdemokratisk regering.
Alliansfrihetens syfte är (enligt doktrinen) neutralitet i krig. Vi får verkligen hoppas att det är en bra plan – eftersom vi, i händelse av krig, saknar i princip all förmåga att försvara oss.
Själv hade jag föredragit att möta vårt lands yttre fiender (oavsett vilka de är) med ett starkt och modernt försvar.
Nato? Den frågan borde vi hanterat för 15-20 år sedan. Då fanns det förutsättningar. I dag är frågan om Nato över huvud taget vill ha oss, ens om vi ber om att få gå med.
