Uppsamlings-heat: Rekommenderade texter och videos

Några av mina aktuella texter i Bulletin:

• Det byråkratiska maskineriet måste oljas med frihet »

• ”Om du vill ha en ryss’ uppmärksamhet måste du slå honom på käften” »

• Allt är Gretas fel! »

...och på Femtejuli.se:

• Chat Control 2 och den tyska regeringskrisen »

• Regeringen och EU fortsätter marschen in i övervakningsstaten »

• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna »

• Kommer regeringen att svara lagrådet om övervakningsstaten? »

Rekommenderat på Youtube:

Youtube: Klimatfantasier SABOTERAR Sverige på klimatets bekostnad »

Youtube: FÖRSTÅ TRUMP - Informationen svensk media INTE ger dig »

Youtube: Ska idioter ha yttrandefrihet? Om fängelsedomen mot Paludan »

Youtube: Kvartal / Lars Trägårdh: ”Demokraterna har inte lärt sig nånting“ »

Youtube: Self-Censorship is Rising »

Youtube: Science is in trouble and it worries me »

Youtube: ‘Putin has failed’ we must prepare for the Kremlin’s collapse | Vladimir Kara-Murza & Bill Browder »

Välkomna till verkligheten, ungdomar!

Jag minns kalla kriget. I det kollektiva medvetandet fanns insikten att mänskligheten riskerade att förgöra sig själv med mycket kort varsel. Att detta faktiskt kunde vara vår sista dag. Några gånger var det ruskigt nära.

I trappuppgångarna fanns informationstavlor om hur man förväntades bete sig om kriget kom. Sverige hade massor av stridsflyg. Kalla kriget var väldigt närvarande i våra liv. 

Insikten om att allt faktiskt kan vara över redan inom ett par timmar är intressant. En aning sinnesutvidgande, typ.

Jag tror att sådant får en att uppskatta det innevarande ögonblicket. Vilket kan vara bra på flera sätt. Det blir viktigare vad man faktiskt gör. Man inser vad som är viktigt. Man blir mer närvarande.

Att ett land i dagens Europa kan invadera ett självständigt grannland för att ödelägga liv, skjuta sönder städer, våldta, mörda, plundra och ägna sig åt kulturell eller möjligen etnisk rensning är oerhört.

Men det är den verklighet vi har att förhålla oss till. Det är på riktigt nu. Nu hotas även vår fred, vår och våra grannländers frihet. Att vi blir indragna i krig är en påtaglig risk.

Nu är det nya generationer som ställs öga mot öga med ett existentiellt hot. Det kan kanske vara nyttigt, mitt i allt det hemska. En påminnelse om allt vi inte kan ta för givet.

Putin-koden: Fruktan, fräckhet och propaganda

Propagandakriget mellan Ryssland och väst är oerhört intressant att studera. Låt mig kasta ut några funderingar...

Till att börja med finns en enkel metod för Kreml att så splittring i väst – generationsklyftan. Vi som är tillräckligt gamla för att känna igen rysk maskirovka går reflexmässigt i försvarsställning. Vi som sett och upplevt förtrycket i det forna Östeuropa regerar direkt när gamla mönster upprepas. Men unga människor (yngre än, låt säga 35-40 år) har inte en susning. Vilket inte är deras fel. De kan inte känna igen en fara som de själva inte har förstått och upplevt.

Sedan har vi frågan om Vladimir Putin som person. Det är oklart om han verkligen är obalanserad och i så fall hur mycket. Men det verkliga svaret är på sätt och vis mindre viktigt. Det centrala för propagandamaskinen i Moskva kan vara att Rysslands president upplevs som oförutsägbar. Det bryter ner vårt mentala försvar mot honom.

"Fear is the emotional response to the perception of an alternating loss of control and regaining of control. By 'control' I mean any conscious act of mind and body. The alternation between control and lack of it must occur in varying degrees of intensity and inconsistent periods of time. This alternation insures an element of surprise and keeps the perceiver off balance emotionally so that he cannot construct a set of mental expectations and thereby reimpose control."

Citatet kommer ur David R. Salibas, A Psychology of Fear: The Nightmare Formula of Edgar Allan Poe (Lantham, MD: University Press of America, 1980).

Osäkerheten skapar även en svår praktisk situation. Är Putin en man som skulle kunna tänka sig att trycka på den röda knappen om han känner sig allt för hårt pressad och inmålad i ett hörn? Eller är det exakt vad han vill få oss att tro – för att väst inte skall våga sätta hårt emot hårt?

En annan aspekt är att det ofta är oklart vilken rysk propaganda som är avsedd för oss i väst – och vad som är till för den ryska hemmapubliken (som lever i en hårt regisserad informationsbubbla). Den officiella ryska linjen tycks vara att det handlar om något slags "lebensraum", om en buffertzon mot Nato. Men det kan lika gärna handla om att Putin vet att den inrikespolitiska situationen i Ryssland är sådan att det bokstavligen talat är livsviktigt för honom att framstå som stark. Kanske är det en kombination av de två.

I Västeuropa är det inte bara den militära förmågan som har monterats ned de senaste 20-25 åren. Det samma gäller den analys- och underrättelsekompetens (HUMINT) som byggdes upp under kalla kriget. Kunskap om Ryssland avvecklades och gick förlorad för evigt. Vissa tror sig kunna ersätta den med rent teknisk spaning (SIGINT). Vilket jag tror är en vågad och allt för optimistisk chansning, nu när vår säkerhet står på spel. Men kanske är det senare allt vi har kvar.

Vi lever i intressanta tider.

Uppdatering: Knappt hann jag lägga upp denna text innan nätet exploderade av rykten om att Vladimir Putin är sjuk eller rent av död. Läs mer här »

Tillbaka till framtiden: Om ryssen kommer

Ryssen, taktiken, säkerhetspolitiken och värnpliktens eviga lockelse för våra politiker... Allt känns igen från Kalla Kriget och början av 1980-talet.

Youtube »

Putin - den perfekte Bond-skurken

Han är ex KGB. Han är macho, flyger med gäss och rider på björnar eller hur det nu är. Han utövar judo och har kärnvapenkoderna. Och det är mycket möjligt att han faktiskt är en smula la-di-da. På riktigt.

Rysslands president, Vladimir Putin är den perfekte Bond-skurken.

Och han spelar mycket skickligt. Inte nog med att han kommer undan med att kapa åt sig delar av sin omvärld, små bitar i taget. Idén att göra den europeiska "extremhögern" ekonomiskt beroende av Ryssland var ett genidrag, som orsakar allmän förvirring och dålig stämning i vida kretsar.

Jag tror Putin bestämde sig på toppmötet i Australien. Han hade till och med egna krigsfartyg med sig. Ändå ville ingen sitta med honom när det blev dags för lunch. Så han blev förbannad och flög hem i förtid. Exakt just där tror jag att han slutligen bestämde sig för att visa dem vem de har att göra med.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst."

Så skrev Hjalmar Söderberg i Doktor Glas. Här formuleras en universell sanning som passar extra bra på vissa människor.

Jag tror att Vladimir Vladimirovitj Putin är en ensam människa. Han håller sig nykter. Han bevakar alla andra och deras små felsteg. Och han betraktar sin omgivning med milt förakt och misstänksamhet. Men jag kan ha fel.

Det jag kanske ogillar mest med Vladimir Putin är hans förtryck av media, av oppositionella och av alla i det ryska samhället som inte faller in i normen av vidskeplighet, politisk apati och konstlad glättighet. Allt i händerna på en player. Förvisso i händerna på en nykter player. Men ändå.

Frågan är hur långt han tänker ta saker och ting. En sak är klar: Putin är inte intresserad av att tappa ansiktet. Blir det krig på riktigt, då beror det nog på att han befinner sig i en situation där han inte kan backa ner utan att se svag ut. Mer det än de faktiska omständigheterna.

Vilket är viktigt att komma ihåg. Utan att för en sekund försvara Putin och hans politik kan man notera att mycket av det som nu sker lever sitt eget liv. Även om Putin skulle vilja röja upp i röran, så behöver han svängrum och handlingsutrymme. För att kunna göra det på sitt sätt. Så att han ser bra ut för hemmapubliken.

Eller för att vända på frågeställningen: Jag tror helt enkelt att risken för att Putin skall fatta dåliga beslut ökar om han blir trängd och stressad.

Putin är som den där oberäkneliga släktingen som oväntat dyker upp under julfirandet. Han gör alla andra nervösa. Jag blir nervös. Det kan rent av vara krig på gång. Och nu för tiden är frågan om ett sådant kommer att föras med taktiska kärnvapen – eller om man kommer att hålla fast vid den gamla hederliga metoden att bomba våra hem och att krossa oss under stridsvagnarnas larvfötter.

Häromdagen var Mikhail Gorbachev ute och varnade väst. Gör nu inget för att reta upp Putin i onödan. Detta är inte en kille som man vill köra chickenrace med. Putin går som alla andra ledare med imperieambitioner hellre under med sitt projekt än erkänner sig besegrad. För honom är provokationer från motståndarna en gåva, en ursäkt för att handla.

Putin måste mötas med fasthet. Men för att kunna göra det måsta man förstå vem han är. Vilket inte är helt okomplicerat.

Putinologin får naturligtvis inte slå över i eftergiftspolitik. Man får faktiskt inte bara ta delar av andra länder, bara så där. Man får inte fängsla oppositionella eller döda journalister. Inte ens om det sker i bästa James Bond-stil genom att smussla in polonium-210 i deras sushi. (Hade det varit på film, då hade det varit over the top.)

Jag är ett barn av Kalla Kriget. Jag litar inte på Ryssen. Det kanske är orättvist. Men det jag ser ske nu är samma gamla takter som då. Eller kanske en förlängning av dem. Fast denna gång utan överideologi – mer än något slags personkult, uppbackad av grupper som under vissa omständigheter skulle kunna beskrivas som devota lynchmobbar.

Allt som har med Putin att göra skulle vinna på att svalkas ner en smula. Men hur kan det alls vara möjligt att göra – om han själv, obekymrad om vad andra tycker fortsätter att ägna sig åt krig, förtryck och hot?

Sverige - neutralt mellan... vad? Och sedan?

Baltutlämningen

Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Så lyder den svenska doktrinen.

Vilket på något sätt känns som en antites till Dante Alighieris berömda devis: De varmaste platserna i helvetet är reserverade för de som i tider av stora moraliska kriser behåller sin neutralitet.

- o -

Ett sätt att se den svenska neutraliteten under andra världskriget är att Sverige fegt ställde sig neutralt mellan den onda nazismen och den goda liberala västerländska demokratin. Vilket är en tolkning man som svensk ofta blir påmind om i internationella sammanhang.

Ett annat, mer pragmatiskt synsätt är att vi genom att vara neutrala lyckades förskona svenska folket från krigets lidande, död och förödelse.

Man skall också komma ihåg att Sverige och Tyskland fram till kriget hade mycket nära band – ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Om Sverige i krigets början hade tvingats ta ställning, då är det inte alls omöjligt att vi (under vissa förutsättningar) hade tagit parti med Tyskland. (Fast utan någon militär förmåga att tillföra, då.)

- o -

Under kalla kriget stod Sverige neutralt igen, mellan öststatskommunismen och den liberala västerländska demokratin. Vilket så här i efterhand framstår som direkt motbjudande.

Samtidigt var det världens sämst bevarade hemlighet att vårt land hade nära band till USA, Storbritannien och Nato. Västmakterna såg Sverige som ett relativt vänligt sinnat buffertland mot Sovjet. Ett land att hålla sig väl med och att samarbeta med i smyg.

Och vårt land var rustat till tänderna.

På den internationella politiska scenen var det dock lätt att uppfatta Sverige som undfallande mot öst. Vilket var ett intressant dubbelspel.

- o -

För att gå till dagens situation: Sverige är nu med i EU och bör därmed ses som rimligt väl förankrat bland de västerländska liberala demokratierna. Men vårt lands militära försvar är så gott som obefintligt.

Västvärldens fasad börjar dock krackelera. Till synes ändlösa militära konflikter med delar av arabvärlden tär på resurser och tålamod. Massövervakningen får oss att undra vilka värderingar våra politiska ledare egentligen har. Och inom politiken undergrävs demokratin av korporativism, byråkratvälde och principlös pragmatism.

Sverige valde väst. Fast kanske för sent, när festen börjat lida mot sitt slut.

I detta läge visar den ryska björnen klorna: Expansion i vårt närområde, kränkningar av vårt luftrum och u-båtande i vår skärgård. Öppna hot mot våra grannländer. Psykologisk krigföring.

Formellt sett håller Sverige fast vid sin alliansfrihet. Speciellt nu, under en socialdemokratisk regering.

Alliansfrihetens syfte är (enligt doktrinen) neutralitet i krig. Vi får verkligen hoppas att det är en bra plan – eftersom vi, i händelse av krig, saknar i princip all förmåga att försvara oss.

Själv hade jag föredragit att möta vårt lands yttre fiender (oavsett vilka de är) med ett starkt och modernt försvar.

Nato? Den frågan borde vi hanterat för 15-20 år sedan. Då fanns det förutsättningar. I dag är frågan om Nato över huvud taget vill ha oss, ens om vi ber om att få gå med.

Efter kriget

På ett seminarium förra våren satte Wikileaks Julian Assange fingret på den ömma punkten...

Under det kalla kriget kunde konservativa och liberaler slåss tillsammans mot en gemensam fiende. Deras gemensamma kamp för yttrandefrihet är därefter, det vill säga nu, över. Det är därför yttrandefriheten nu för tiden, på olika håll i världen, rullas tillbaka. För auktoritära tendenser, oavsett om de är institutionaliserade eller statliga, är inte yttrandefrihetens vänner. De står i direkt konflikt. Det var bara under en kort tid, under kalla kriget, som de konservativa kunde dela säng med liberalerna. Så är det inte längre. Och nu har vi ett problem framför oss. [Fritt översatt.]

Och så sent som i veckan fick jag denna utläggning of the record. Om jag inte anger källan eller sammanhanget (sorry!) – så antar jag att det är OK att återge tesen...

Den tidigare Bush-administrationen och GOP hatar Reaganinterna. Ronald Reagan gjorde slut på Sovjet. USA kan kanske aldrig få en lika bra fiende. Nu måste de konservativa reta araber, bögar, rekreationsrökare och medborgarrättsaktivister istället – vilket är både vanskligare, svårare och mer tveksamt.

Båda teserna känns väldigt pricksäkra och tidsenliga.