Gråzonsläge?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Gråzonsläge? »

Plötsligt börjar inrikesministern och rikspolischefen att tala om »gråzonslägen« där polisen kan behöva ta hjälp av militären. Är det något i görningen - eller är det bara den härskande politiska klassen som gör sig till, för att motivera sin egen existens?

EU, Putin och Trump – vad är Europas plan?

Den internationella spelplanen förändras snabbt. (Se till exempel intervjun med Trump i Times/Bild. »)

En konsekvens kan bli att EU måste uppdatera sitt förhållande till Ryssland och Putin.

En förutsättning för allt är att EU:s medlemsstater kan försvara sig – om så krävs utan hjälp från USA. Bra staket ger goda grannar. Här måste alla ta sitt ansvar och upprusta. Och EU-länderna bör ge varandra ömsesidiga försvarsgarantier, på riktigt. (Däremot är tanken på en gemensam EU-armé ytterst tveksam.)

Putin har visat att han inte går att lita på och man kan inte utesluta att han är labil. Samtidigt är saker och ting som de är. Annekteringen av Krim var oacceptabel. Men allt talar för att Krim kommer att förbli under rysk kontroll. Västvärldens velande om Syrien ser ut att landa i att regimen sitter kvar och att landet blir kvar i den ryska intressesfären. Detta är i båda fallen tragiskt och svårt irriterande. Men det är som det är.

Så, vad gör Europa om Trump gör upp med Putin? Om Ryssland behåller Krim och Syrien, antalet kärnvapen reduceras och de amerikanska sanktionerna hävs? Tänker EU då stå fast vid de sanktioner som inte bara drabbar politiskt viktiga ryssar – utan även det ryska folket och det europeiska jordbruket? På något sätt måste man förhålla sig till att spelpjäserna flyttas.

Europa kan komma att behöva »normalisera« sitt förhållande till Ryssland – och samtidigt göra klart att man kräver synnerligen tydliga spelregler och att man inte kommer att acceptera ryskt trollande. Ett problem med detta resonemang är att EU är för svagt och för splittrat för att kunna tala med den tydlighet som krävs. (Förr eller senare kan EU dock ändå tvingas till något liknande, på grund av sitt beroende av rysk gas. Men då under sämre villkor.)

Jag litar inte för ett ögonblick på Putin. Jag är svårt misstänksam mot Ryssland – som är ett lynnigt, laglöst och i stora delar dysfunktionellt land.

Men jag har svårt att se satt något kan bli bättre av att vi inte har en genomtänkt plan – den här gången heller. Att inte göra något kommer också att få konsekvenser.


(Kom gärna med åsikter i kommentarerna. Men de skall vara sakliga och intressanta för att godkännas.)

Nu måste Sverige beväpna sig!

Nato-frågan har varit en evig följetong i svensk politik.

Med Donald Trump som amerikansk president är det möjligt att den debatten nu är över. Han vill att Natos medlemsländer skall stå för en större del av den gemensamma notan. Vilket skulle bli väldigt dyrt för oss. Förmodligen skulle vi inte heller få bli medlemmar längre, ens om vi skulle vilja.

Samtidigt ökar behovet av ett svenskt försvar. Ryssen mullrar i öst. Och med Trump i Vita Huset kan man aldrig veta hur den säkerhetspolitiska bilden förändras. Det är alldeles för mycket »bro-love« mellan honom och Putin för att det skall kännas tryggt.

Hela den geopolitiska bilden kan komma att förändras – och det kan ske snabbt.

Nato-motståndarna brukar beskriva Sverige som en neutral zon, en buffert, mellan öst och väst. Men det bygger i så fall på att Sverige har ett starkt försvar. Vilket vi inte har. Snarare än en buffert är vi ett militärt vakuum. Eller som det också kallas – ett slagfält.

Skulle det bli en militär konflikt, då är en av de första saker som händer att tomrum på spelplanen fylls. Vårt land är i dag ett sådant tomrum.

Sverige måste ha ett trovärdigt försvar. Vi måste rusta upp. Och det måste ske snabbt.

Det kommer att bli dyrt. Men det handlar om vår fred, vår frihet och vårt oberoende. De som säger sig värna om den svenska alliansfriheten skall veta att sådan är extra kostbar. Det är bara att pynta upp. Öppna era plånböcker.

Det är få saker jag anser att staten skall ägna sig åt. Men om vi utgår från att Sverige är och under överskådlig framtid kommer att vara en nationalstat – då är yttre säkerhet, det vill säga ett militärt försvar en central funktion.

Stöd denna blogg »

Illussionen om värnplikten

Frågan om återinförd värnplikt diskuteras just nu.

Det tycks finnas något slags allmän opinion som menar att det vore bra: Ungdomen skall få lära sig veta hut, hantera vapen (hmmm) och komma ut i friska luften. Samhällsgemenskapen skall stärkas och alla skall få lära sig att gå i takt. Ärtsoppa och bivack.

Detta är ett hjärnspöke. Det handlar inte om alla ungdomar. Försvaret varken behöver, vill ha eller kan hantera hundratusentals värnpliktiga.

Vad det är fråga om är en allmän mönstring (där alla ungdomar skall mätas, vägas och bedömas). Sedan kommer några enstaka tusen att tas ut till militär utbildning.

Det är tänkt att omfatta de mest motiverade, intresserade och förhoppningsvis även lämpade. Men rimligen borde man kunna värva många av dem ändå, utan någon pliktlag – om man anstränger sig lite mer.

Vad det handlar om är att med tvång stjäla något år från vissa ungdomar, men inte de flesta. Vilket är ytterst orättvist. Man kan inte ha en samhällelig skyldighet som bara gäller vissa. Rättigheter och skyldigheter visavi staten skall gälla lika för alla.

Dessutom är det en tveksam idé att försvara vår frihet genom att använda tvång.

Låt värnplikten stanna i papperskorgen. Satsa mer på värvning av frivilliga istället.

Försvarsmakten övar i genusträsket

Försvarsmaktens "Handbok: Gender - Typscenarier" har råkat fånga min uppmärksamhet.

I den kan man bland annat läsa följande...

"Skyldigheten att skydda civilbefolkning, exempelvis genom att minimera risken för oavsiktlig skada, omfattar kvinnor, män, flickor och pojkar på ett likvärdigt sätt."

Så bra. Men är inte det rätt självklart? Har det inte alltid varit så? Är det någon som har hävdat att det bör vara på något annat sätt?

Ut i fält...

4.2. Avspärrning av bro
Ett hemvärnsförband övar i en större stad i södra Sverige. Deras uppgift är att säkra en större bro som förbinder stadens centrala delar. Bron är fyrfilig och har gång- och cykelbanor på båda sidorna. Förbandet behöver inte spärra av hela bron för att genomföra övningen. Ett stort antal bilister, cyklister och gående passerar bron både under vardagar och helger. Om bron spärras av helt kommer det att skapa köer och trafiken måste ledas om runt staden. Hur bör de gå tillväga för att inte skapa onödiga problem för de kvinnor, män, pojkar och flickor som är tvungna att passera bron? Förbandet måste ta hänsyn till genderperspektivet, funktionaliteten i staden och sitt eget behov av att öva skydd av bron. 

Förslag:
Samla in könsuppdelad information i rusningstrafik och vid en lugnare tidpunkt. Ta reda på vem som cyklar, går respektive åker bil, samt vem som transporterar barn? Gör en genderanalys för att förstå hur och vem som använder bron. Information kan inhämtas genom att en grupp soldater observerar förbipasserande eller intervjuar förbipasserande om hur och varför de använder bron.

Ursäkta mig, men är inte detta en smula... krystat? Om man vill minimera problem, då vill man väl göra det för alla? Och syftar inte övningar till att på ett så realistiskt sätt som möjligt öva förhållanden vid ett skarpt läge? Vem har tid med sådant här då och till vilken nytta?

Men, jag vill inte vara orättvis. Ett genderperspektiv kan vara relevant till exempel vid insatser i andra länder, där en del av kriget består i att kvinnor systematiskt utsätts för våldtäkter och övergrepp. Men det är väl ingen nyhet, utan mer en fråga om sunt förnuft?

Detta sagt tycker jag att Försvarsmakten har viktigare saker att ägna sig åt än genderfrågor. Speciellt i ett läge där den svenska försvarsförmågan i princip är obefintlig och ryssen mullrar i öst.

Länk (PDF) »

Stöd denna blogg »

Sverige mellan Trump och Putin

Nu står det i princip klart att Donald Trump blir det republikanska partiets presidentkandidat i USA. Med det kan ännu en supermakt komma att få en oförutsägbar, bombastisk och möjligen allmänfarlig ledare.

Som Putin i Ryssland, ungefär.

Men helt oförutsägbar är inte Trump. Han har flaggat för att de övriga NATO-länderna i större utsträckning kommer att få klara sig själva. Därmed stänger han även dörren för ett svenskt NATO-medlemskap – eftersom vårt militära försvar i princip är obefintligt. I eller utanför NATO kan Sverige inte räkna med USA:s stöd i händelse av en militär konflikt.

Detta är dock inget som svenska politiker tar någon notis om. Försvarsanslagen är fortfarande låga. Det kommer att ta årtionden att återupprätta det svenska försvaret, om det kommer att ske över huvud taget. Landet kommer att fortsätta vara ett säkerhetspolitiskt tomrum, vilket utgör en frestelse för Ryssland. Samtidigt ökar Gotlands, Sydsveriges och Nordkalottens strategiska betydelse.

Om Sverige skall vara alliansfritt (av egen vilja eller på grund av yttre omständigheter) – då måste vi ha ett trovärdigt försvar. Punkt.

Politikerna kan hävda att vi inte har råd. Det är en sanning med modifikation. Om vi vill, då kan vi. Se bara på alla pengar som plötsligt trollas fram för att hantera flyktingkrisen. Eller se hur mycket pengar som pumpas in i icke-samhällscentralt trams.

En stat måste först och främst hantera sin kärnverksamhet. Det mest grundläggande är skydd mot yttre fiender samt en inre ordningsmakt och ett rättsväsende. Sett i detta perspektiv är Sverige en fallerande stat.

Så länge politikerna får fortsätta i sina gamla hjulspår kommer inget av betydelse att ske för att återupprätta det svenska försvaret. Därför måste folket reagera. Vi måste göra det fullständigt klart för de politiska partierna att vi inte kommer att rösta på dem om de inte tar tag i försvarsfrågan, på allvar.

Stöd denna blogg, klicka här »

Sverige i ett tillstånd av förnekelse

Vi lever i intressanta tider.

Många oroas över hur det skall bli med pensionerna och äldreomsorgen när de blir gamla. Det är oroväckande att polisen inte längre förmår upprätthålla tryggheten i vår vardag. Vårt militära försvar är över huvud taget inte trovärdigt. Medborgarnas tilltro till det offentligas kärnverksamhet vacklar.

Samtidigt är det många som inte längre litar på media. På goda grunder, skall sägas. Gammelmedias bild av verkligheten är inte alltid den samma som den verkliga verkligheten. Och nu visar det sig att även polisen är inblandad i att tysta ner händelser som borde varit av allmänt intresse.

Tilltron till den svenska staten är på väg att vittra sönder. Den svenska modellen kan ha nått vägs ände.

Ändå finns det inga etablerade politiska krafter i svensk politik som är redo att tänka nytt. Inga. Alla håller fast vid det dysfunktionella. Alla.

Som en vis man en gång sa: Om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått.

Det känns som om man hellre låter landet gå åt helvete än tänker nytt.

Hur långt mot en polisstat vill vi egentligen gå?

Det finns områden där den politiska utvecklingen tycks vara fullständigt enkelriktad, oavsett vem som sitter i regeringen.

Nya former av övervakning av folket införs fortlöpande. Det senaste är att man vill kunna installera spionprogram på folks mobiler, plattor, datorer och servrar. Detta för att kunna kontrollera innehållet i kommunikationerna. (Registrering av data om alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner sker redan.)

Säkerhetspolisen har underställts regeringen direkt. Låt oss verkligen hoppas att regeringen för all framtid kommer att bestå av hederligt, omdömesgillt, kompetent och demokratiskt sinnat folk.

Polisen militariseras (samtidigt som den blir allt sämre på att utreda vardagsbrottslighet och upprätthålla den allmänna ordningen). En människa som har varit generaldirektör för Migrationsverket och Försäkringskassan har gått och blivit rikspolischef. Han har förmodligen partibok. Men vet han vad han sysslar med? Vad har denne politruk egentligen för meriter för att vara chef för statens inre våldsmonopol?

Regeringen skall kunna kalla in militär för polisära uppgifter. Vilket är obehagligt nog i S&M:s händer. Men det är kanske inte de som styr i framtiden...

Hela tiden justeras systemet så att den härskande politiska klassen får allt fler hårda verktyg – som är av den sort man förväntar sig att finna i totalitära regimer och i skurkstater.

Utvecklingen rör sig, som sagt, ständigt åt ett håll. Frågan är hur långt det kan gå – om vi vill ha ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle. Förr eller senare kommer vi att passera en punkt där vi de facto har en polisstat.

Stöd denna blogg »

Våra kriminellt inkompetenta politiska ledare

Migrationsdebatten har en elefant i rummet: Den generella välfärdsstaten. Den är förmodligen omöjlig i en globaliserad värld. Men ingen kan, vill eller vågar ta tag i ämnet. Ingen kommer heller undan detta problemkomplex.

Detta har ekonomer varnat för i många år. Ingen lyssnade. Så den riktigt stora frågan svävar fristående och obesvarad över en svensk debatt som har sin egen absurda dramaturgi...

#

I den statliga radions nyheter noterade någon kommentator lakoniskt att det politiska innehållet i statsministerns jultal var det rakt motsatta mot hans jultal året innan. Det räcker med att jämföra med vad regeringen gav uttryck för så sent som i höstas. Helt om. Full fart back.

Sveriges Radio är uppkäftiga mot en rödgrön regering. Det är nästan så att man kan känna en vag revolutionär stämning breda ut sig i samhället.

För så är det. De människor som påstås leda landet har inte läget under kontroll. De borde stiga åt sidan. Men tyvärr är det oklart vad man i så fall skall ersätta dem med. Alliansen beter sig just nu som en full tonåring. Sverigedemokraterna skulle få de ungerska och polska regeringarna att framstå som progressiva. Vänsterpartiet poserar – men man bör nog vara en smula försiktig med att ge makt till ett ex-kommunistiskt parti som till exempel röstade för Molotov-Ribbentroppakten i svenska riksdagen.

Naturligtvis skulle mycket ordna sig om politiken retirerade från stora områden – och istället lät människorna, marknaden och den spontana ordningen råda. Men det skulle i så fall först kräva ett omfattande politiskt systemskifte. Och en mental omställning av hela vårt samhälle. Jag tänker inte hålla andan medan jag väntar.

#

Så... regerandet fortsätter i avgörande delar som vanligt. Även systemets problematiska och direkt destruktiva funktioner surrar på som tidigare (även om det börjar bli lite fladdrigt utåt kanterna). Man bekräftar i någon mening vansinnets första princip.

Denna tablå toppas av en vice statsminister som grät på en presskonferens – vars enda syfte var att skapa en bild av att regeringen har läget under kontroll. Det är episkt.

Regeringen har nu offrat allt sitt förtroende och all sin prestige. För att inte tala om att den har tappat sugen. Sossarnas opinionssiffror är lika dåliga som när de ansåg sig tvingade att lyfta bort Juholt som partiledare. Men allt de kan göra i dag är att bita ihop. Det är nästan så at man tycker synd om dem.

Miljöpartiets härdsmälta saknar för övrigt motstycke i modern politisk historia. I regeringen har MP offrat nästan allt de står för, utom några få symbolfrågor. (Titta bara på sveket i övervakningsfrågan. Men vad hade vi väntat oss? Ett övervakningskritiskt parti hamnar i regeringen och anser plötsligt att lite övervakning kan vara bra att ha på statens sida. Uh... Den glidningen hade vi redan räknat ut på förhand. Men ingen lyssnade på varningarna.)

#

Alla springer omkring som yra höns. Allt handlar just nu om positionering – med flyktingfrågan som ett sällsynt olämpligt tillhygge.

Som om den rådande flyktingkrisen inte hade gått att förutse? Men då hade den härskande klassen tvingats agera utanför sin bekvämlighetszon. Öppenhet och humanism eller att erkänna att allt är välfärdsstatens fel? Jobbigt. Så frågan bordlades.

Men nu har politikerna till slut tvingats välja. Efter en kort överläggning valde de att hålla fast vid den bräckliga generella välfärdsstaten. Så de offrade öppenheten och humanismen. Vilket möjligen är ett – i någon mening – rationellt beslut givet den situation man försatt sig i. Men ändå väldigt tråkigt och förknippat med helt andra, nya risker och problem.

#

I dessa turbulenta tider meddelar SvD: Militärer och civila ska hjälpa poliser »

So, it begins...

Det finns säkert grundliga förklaringar och goda skäl. Men sammantaget med alla andra tecken i tiden, så känns det helt enkelt olustigt. Militärens jobb är att döda människor. Polisens jobb skall vara att skydda människor. Det är en väldig kulturskillnad.

Dessutom är den tilltagande känslan av undantagstillstånd oroväckande.

Vad kan nu möjligen gå fel? Det är en viktig fråga, tycker jag.

#

Läs även denna text på Motpol: Jag har aldrig haft så lågt förtroende för politiken som nu »

Stöd denna blogg »

Några ord inför EU:s förestående sammanbrott

EU är dysfunktionellt. Vilket är självförvållat. Och medicinen är oerhört besk.

Ta det här med den gemensamma europeiska valutan, euron. En valuta och ett pris på pengar i länder med helt olika ekonomier var och är en dödsdömd idé. Vill man ha en valutaunion, då måste man även ha en fiskal union, en gemensam ekonomisk politik, synkade socialförsäkringssystem, en gemensam industripolitik och ett stort mått av centralstyrning. Vilket vore förfärligt på många sätt. Bland annat skulle det bli demokratins död. Men, det verkar vara enda vägen ur den långsiktiga eurokrisen.

En gemensam utrikes- och flyktingpolitik för EU var en idé som föddes när det inte fanns något behov av den. Och nu när den behövs visar det sig att den är helt verklighetsfrånvänd. Utrikespolitiken är svag och ängslig. Den backas inte upp av någon militär kraft. Vilket leder till fiaskon som när vissa EU-länder hjälpte till att befria Libyen från Khadaffi men sedan flydde fältet för att låta landet falla ner i totalt kaos. Detta gör även EU maktlöst vad gäller att hantera den syriska flyktingkrisen vid nollpunkten. En gemensam utrikes- och flyktingpolitik kräver att EU har militära muskler. Vilket ur andra perspektiv vore idiotiskt, farligt och totalt omdömeslöst.

Man kan ta många andra exempel. Men grundproblemet är att politiker och byråkrater med storhetsvansinne sjösätter gigantiska EU-projekt – som de sedan inte klarar av att backa upp. I vart fall inte under demokratiska, ansvarsfulla och rimliga former. (Vilket många varnade för redan från början.)

Det är så det går när man ger politiker och byråkrater makt över allt och alla.

Har de verkligen tänkt igenom det här?

Europaparlamentets EPP-grupp (den stora kristdemokratiska / borgerliga gruppen, som M och KD tillhör) höll nyligen en hearing om västvärldens framtid och om de konflikter vi håller på att dras in i.

Nu har jag bara detta i andra hand, via media. Men Brysslebaserade och ofta välinformerade publikationen EurActiv har följande rubrik på sin artikel om evenemanget:

EPP: EU should tell Russia we are ready to go to war »

Jag hoppas någon har missuppfattat något.

Visst, Europa måste rusta snabbt som attan. Visst, vi måste skapa ett trovärdigt militärt försvar. Visst, vi måste kunna stå upp för frihet och demokrati även när den ryska björnen visar tänderna.

Det exakta citatet i artikeln är "We have to make clear that yes, we are willing to go to war, for what we consider existential principles of Europe’s future". OK, det är bättre än rubriken. (Om nu folk tar sig tid att läsa mer än rubriken.) Och i sak håller jag nog med.

Men jag litar inte på att Rysslands president Putin är tillräckligt balanserad för att uppfatta nyanserna i sådana uttalanden på rätt sätt. Vi skall absolut inte vika oss för ryssen. Men vi kanske inte heller bör göra utspel som kan användas för att motivera snart sagt vilket slags handlande som helst från Moskvas sida. Vi behöver inte skänka Moskva politiskt bränsle.

Dessutom är Europa inte redo att gå i krig. Varken med Ryssland eller någon annan. Det är inte bara Sverige som har avrustat. EU-länderna och Nato är i dag militärt svaga, relativt sett. Och politiskt splittrade. Att i det läget ta till krigs-retorik blir bara löjeväckande.

En ironisk twist på det hela är att något så centraliserat, överstatligt och sönderorganiserat som EU inte tycks ha noterat eller reagerat på att medlemsstaternas samlade förmåga till försvar mot yttre fiender har kollapsat. Men EU-apparaten var väl fullt upptagen med att förbjuda mentholcigaretter, kan man anta.

Ny läcka pekar ut Tyskland som nervcenter för amerikanskt drönar-krig

Amerikansk powerpoint publicerad av The Intercept

Den amerikanska flyg- och militärbasen Ramstein är i blickfånget efter att The Intercept och Der Spiegel fått tillgång till nya, läckta amerikanska dokument.

Ramstein är en het potatis i tysk politik – speciellt vad gäller dess roll för USA:s användning av drönare. Gång på gång har amerikanska och tyska politiker försäkrat att det inte sitter några soldater och fjärrstyr drönare på flygbasen. De har också försäkrat att det inte finns några drönare på Ramstein.

Som vanligt är det minst lika intressant vad politikerna inte säger, som vad de säger.

Det stämmer visserligen att drönarnas operatörer sitter i USA. Och drönarna, de är naturligtvis stationerade i närheten av de områden där de används – Pakistan, Afghanistan, Jemen och Somalia.

Det är i detta system Ramstein har en nyckelroll. Det är här de amerikanska kablarna kommer in och det är härifrån signalerna sänds till de satelliter som i sin tur styr drönarna.

Detta är en mycket känslig fråga i Tyskland. Inte minst som det rests krav på att militär personal på Ramstein skall kunna ställas inför tysk domstol, efter att ha medverkat till att oskyldiga dödats vid anfall med amerikanska drönare.

Detta är intressant, viktigt och det väcker principiellt angelägna frågor. Jag betvivlar att svenska media kommer att skriva en rad om saken.

The Intercept: Germany is the Tell-Tale Heart of America’s Drone War »



Youtube »

Stridsvagnsaffären - Skandalen i skandalen

En av dagens nyheter är att Sverige har sålt pansarvagnar till ett land i krig, via Tjeckien. Vilket är ett sätt att gå runt de svenska reglerna. [Länk»]

Det som stör mig mest är dock detta: Sverige köpte de aktuella pansarvagnarna från Tyskland, där de stått uppställda i åratal. De var i riktigt dåligt skick. Sedan renoverades och moderniserades de, på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Därefter kom Sverige på att vi nog ändå inte har något försvar som behöver dessa pansarvagnar. Så vi sålde dem till Tjeckien. Som sålde dem till Irak.

Svenska folkets skattepengar slösades bort. Det svenska försvarets kassa dränerades helt i onödan. Och även om pansarvagnarna nu sålts – så har vi knappast fått tillbaka mer än en del av de pengar som svenska försvaret och svenska politiker pumpat in i denna idiotaffär.

Det borde fan vara åtalbart.

Sverige - neutralt mellan... vad? Och sedan?

Baltutlämningen

Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Så lyder den svenska doktrinen.

Vilket på något sätt känns som en antites till Dante Alighieris berömda devis: De varmaste platserna i helvetet är reserverade för de som i tider av stora moraliska kriser behåller sin neutralitet.

- o -

Ett sätt att se den svenska neutraliteten under andra världskriget är att Sverige fegt ställde sig neutralt mellan den onda nazismen och den goda liberala västerländska demokratin. Vilket är en tolkning man som svensk ofta blir påmind om i internationella sammanhang.

Ett annat, mer pragmatiskt synsätt är att vi genom att vara neutrala lyckades förskona svenska folket från krigets lidande, död och förödelse.

Man skall också komma ihåg att Sverige och Tyskland fram till kriget hade mycket nära band – ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Om Sverige i krigets början hade tvingats ta ställning, då är det inte alls omöjligt att vi (under vissa förutsättningar) hade tagit parti med Tyskland. (Fast utan någon militär förmåga att tillföra, då.)

- o -

Under kalla kriget stod Sverige neutralt igen, mellan öststatskommunismen och den liberala västerländska demokratin. Vilket så här i efterhand framstår som direkt motbjudande.

Samtidigt var det världens sämst bevarade hemlighet att vårt land hade nära band till USA, Storbritannien och Nato. Västmakterna såg Sverige som ett relativt vänligt sinnat buffertland mot Sovjet. Ett land att hålla sig väl med och att samarbeta med i smyg.

Och vårt land var rustat till tänderna.

På den internationella politiska scenen var det dock lätt att uppfatta Sverige som undfallande mot öst. Vilket var ett intressant dubbelspel.

- o -

För att gå till dagens situation: Sverige är nu med i EU och bör därmed ses som rimligt väl förankrat bland de västerländska liberala demokratierna. Men vårt lands militära försvar är så gott som obefintligt.

Västvärldens fasad börjar dock krackelera. Till synes ändlösa militära konflikter med delar av arabvärlden tär på resurser och tålamod. Massövervakningen får oss att undra vilka värderingar våra politiska ledare egentligen har. Och inom politiken undergrävs demokratin av korporativism, byråkratvälde och principlös pragmatism.

Sverige valde väst. Fast kanske för sent, när festen börjat lida mot sitt slut.

I detta läge visar den ryska björnen klorna: Expansion i vårt närområde, kränkningar av vårt luftrum och u-båtande i vår skärgård. Öppna hot mot våra grannländer. Psykologisk krigföring.

Formellt sett håller Sverige fast vid sin alliansfrihet. Speciellt nu, under en socialdemokratisk regering.

Alliansfrihetens syfte är (enligt doktrinen) neutralitet i krig. Vi får verkligen hoppas att det är en bra plan – eftersom vi, i händelse av krig, saknar i princip all förmåga att försvara oss.

Själv hade jag föredragit att möta vårt lands yttre fiender (oavsett vilka de är) med ett starkt och modernt försvar.

Nato? Den frågan borde vi hanterat för 15-20 år sedan. Då fanns det förutsättningar. I dag är frågan om Nato över huvud taget vill ha oss, ens om vi ber om att få gå med.

Vänsterpartiet vill återinföra slaveriet

Slaveri? Ja, vad skall man annars kalla oavlönat tvångsarbete mot den drabbade individens vilja?

Det handlar alltså om att (v) vill återinföra värnplikten. Vilket är lite uppseendeväckande, eftersom andelen vänsterpartister som förr straffades för vapenvägran var oproportionerligt stor i förhållande till vapenvägrare med annan politisk hemvist.

I sin riksdagsmotion hänvisar (v) till vårt lands försvarsförmåga. Det gör mig misstänksam, helt enkelt eftersom det är något som vänstern inte brytt sig speciellt mycket om tidigare. (I vart fall inte när fi var röd.)

Att dagens militära verksamhet sköts på ett inkompetent sätt – det är ingen ursäkt för att ersätta den med något ännu sämre, något som i grunden kränker de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Det är något lurt med det här.

Man kan spekulera i om det inte finns andra skäl i  botten. Arbetsmarknadspolitik och folkhälsa till exempel. Vilket är oroväckande, eftersom sådant lätt kan få andra politiska partier att stämma in i kören.

Och så var det det där med medborgarnas förhållande till staten. Med sitt värnpliktsutspel visar vänsterpartiet att det är ett av alla de partier som betraktar medborgarna som undersåtar – inte som fria individer. Ifall någon hade tvekat om den saken.

Den så kallade verkligheten

I en artikel i dagens DN beskrivs på ett bra sätt hur den officiella informationen från kriget i Afghanistan ger en synnerligen ofullständig bild.

Utdragna, hårda strider med svensk trupp inblandad rapporteras av försvarsmakten bara i snustorra, mycket korta notiser – som inte ger speciellt mycket information om vad som verkligen sker.

Via officiella kanaler får vi medborgare alltså inte den information vi borde kunna kräva, om vad som sker i vårt namn och för våra skattepengar. Riskerna som svensk militär personal utsätts för bagatelliseras. Detta leder till att svenska folket inte kan bedöma vad som sker, inte kan påverka det som sker eller ställa sina politiker till svars. Det är ett demokratiskt problem.

Därför behövs alternativa informationskanaler, som Wikileaks.

Uppdatering: Se även SvD.

Fredspristagaren

President Obama ber kongressen om 33.000.000.000 dollar extra till krig, kulor och krut för nästa år. Detta utöver rekordsumman 708.000.000.000 dollar som redan anslagits till militären. Länk»

Och i Tyskland råder Obama-yra. Där har snart Obama the musical – Hope – premiär. Länk»

Tingalin!

Delar av verkligheten är så skruvad att den skulle ha viftats bort som orealistisk om den varit skönlitteratur.

Samtidigt, i Frankrike...

Fransmännen tar nu till militära resurser för att bekämpa fildelningssiter.

Läs mer på Bloggen Bent, Anaïs och Skiften.

FRA: Nu är regeringen riktigt, riktigt illa ute!

Låt mig börja med en kort historik...

Försvarsminister Odenberg slår i regeringen att den kan räkna med uppbackning från (s) om den lägger fram FRA-lagen. Vilket är så korkat. Som om sossarna skulle missa ett frislag mot regeringen, oavsett vad de egentligen tycker i sak?

Vid omröstningen i riksdagen den 18 juni 2008 hänger man på en massa – i stort sett menlöst – tingel tangel på FRA-lagen. En del riksdagsledamöter får i uppdrag att granska den lag de själva beslutat om. Men i sak betyder det inget. Inte ett kommatecken har ändrats i det ursprungliga förslaget.

Camilla Lindberg (fp) skriver tillsammans med en del FRA-kritiker en 15-punkters kravlista. Den gör en dålig lag lite mindre dålig. Men den ändrar tyvärr inget vad gäller det grundläggande problemet – att all tele- och datatrafik som passerar landets gränser skall kopieras över till staten. Regeringen säger sig gå med på Lindbergs krav.

(Vissa som backade upp Lindberg när FRA 2.0 skrevs, skulle senare komma att ta avstånd från samma förslag.)

Försvarsdepartementet sänder ut sin version av 15-punktskompromissen, FRA 2.0, på remiss. Dokumentet är fyllt av hål och täckt av brasklappar. En tydlig urvattning har skett under departementets handläggning.

Så långt historien.

Och nu börjar det bli riktigt intressant. Nu börjar remissvaren på Försvarsdepartementets förslag till FRA 2.0 droppa in.

Från FRA-kritiskt håll påpekas att den domstol som är inskriven i kompromissen inte längre är en domstol och att det fortfarande finns stora brister vad gäller medborgarnas rätt till integritet. Plus att staten, som sagt, fortfarande vill kopiera all trafik som passerar över landet gränser.

På andra sidan finns myndigheter (däribland hemliga polisen, Säpo) som menar att remissen gör det omöjligt att bedriva ett vettigt, rationellt och effektivt spaningsarbete.

Regeringen har alltså lyckats med konststycket att formulera ett förslag som är oacceptabelt för alla. Vissa politiker och byråkrater borde faktiskt inte få vistas utanför hemmet utan vårdare.

Detta är viktigt. Regeringens förslag till FRA 2.0 suger. Ingen vill ha det. Alla tycks mena att det är dåligt. Detta förslag kan helt enkelt inte läggas fram för riksdagen.

Där är vi just nu.

Låt mig så bredda bilden något.

Det finns, med rimlig tolkning, alltid en möjlighet för vår regering att bedriva viss underrättelseverksamhet för rent militära syften och för kontraspionage / rikets säkerhet i utkanten av vad som normalt sett anses vara acceptabelt. Om det sker under noga kontrollerade former – och om det strikt hålls inom den militära och/eller polisiära kretsen, vill säga.

Men – FRA är, till skillnad från vad många tror, en civil myndighet.

Och som civil myndighet så måste den med nödvändigthet och fullt ut leva upp till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna – och till reglerna för EU:s inre marknad. Inga undantag medges. På båda dessa punkter är FRA ett stort no-no. FRA:s verksamhet är helt enkelt inte förenlig med EG-rätten.

FRA-lagen är alltså olaglig i Sveige under den överföring av makt och lagstiftning till EU som politikerna själva varit med och röstat fram.

Nu är regeringen ute på verkligt tunn is.

FRA 1.1 är inte en acceptabel lag. Det har regeringen själv accepterat med på i och med att den gick med på 15-punktkompromissen. Och denna kompromiss, FRA 2.0, är i den utformning som regeringen presenterat oacceptabel för alla – både för integritetsvänner å ena sidan och för polis och underrättelseväsendet å den andra.

Försvarsminister Tolgfors har alltså lyckats presentera ett förslag som både är integritetskränkande och ineffektivt. Hur klantig får man vara?

Det är knappast en överdrift att påstå att Försvarsdepartementets förslag till FRA 2.0 är sänkt redan innan det är sjösatt. Regeringen kan inte ens låtsas som om det regnar. Gör den det, då kommer alla att slita både förslaget och regeringen i stycken.

Så vad skall den stackars regeringen då göra?

Här är mitt förslag till vad som kan åstadkommas under rimligt ordnade former och med viss bibehållen värdighet från regeringens sida.

1. Riv upp FRA-lagen.

2. Ge den rent militära signalspaningen till försvaret.

3. Låt Säpo hantera den avlyssning som rör kontraspionage och rikets säkerhet i ett icke direkt militärt perspektiv.

Jag tror faktiskt att detta kan ske helt utan lagändringar och inom ramen för dagens kontrollfunktioner för Säpos verksamhet. (Dessa kontrollfunktioner är ju trots allt utarbetade utifrån konkreta exempel på missbruk och bör vara någorlunda väl fungerande. Man kan lära av sina misstag.)

På köpet får man då effekten att vi skiljer på militär och polisiär verksamhet, vilket alltid är klädsamt i en demokrati.

Det finns alltså minst en väg ut ur labyrinten för regeringen. Frågan är dock om den politiska viljan finns? Eller om man hellre går till botten med flaggan i topp?