Stockholmsprogrammet: Och nu?

Vi har gjort något rätt viktigt. Vi har visat regeringen och EU att vi håller ögonen på hanteringen av Stockholmsprogrammet. Vi har visat att vi känner till vad justitieministrarna har diskuterat i sina arbetsdokument i framtidsgruppen. Och vi har fått media att intressera sig för dessa frågor.

Senare i veckan åker justitieministrarna hem från Stockholm. Efter sig kommer de att lämna något slags dokument. Det skall man dock inte förvänta sig allt för mycket av. Speciellt inte något konkret. Nu kommer mycket av spelet att ske bakom kulisserna. Då gäller det att vara uppmärksam på signaler och läckor. (Bland annat vet jag att den brittiska pressen är på hugget.)

Sedan kommer en kontrollstation. Det är när arbetet gått så långt att det hamnar på Europaparlamentets bord. Då har vi en ny, stor uppgift framför oss. Allt måste granskas i detalj. Alla lösa trådar måste följas upp. Alla glidningar måste exponeras.

Därefter kommer ministerrådet att fortsätta sitt arbete. Och det lär ske i det tysta. Det kan vara mycket svårt att få veta vad som ändras, tas bort eller läggs till.

Frågan är om vi ens kommer att få några klara svar på EU:s toppmöte i december. Risken är att stats- och regeringscheferna bara kommer att ta ett övergripande ramdokument. (Som i sin tur hänvisar och korsrefererar till andra dokument, beslut och processer.)

Detta är EU:s demokratiska underskott i ett nötskal. Det enda sättet att hacka det – som jag kan komma på – är en kombination av opinionsbildning, grävande, praktiskt arbete i parlamentet och att försöka mota Olle i grind. Uppsidan är att vi börjar bli rätt bra på det...

(Mer matnyttigt om Stockholmsprogrammet finns i länkarna i denna bloggpost.)