Vart leder övervakningsstaten?

Efter FRA-omröstningen hörde man en del borgerliga politiker säga att man kanske borde försöka skaffa sig en helhetsbild av övervakningsstaten. Sådant hör man inte längre, vilket får mig att tro att det bara handlade om nervositet för en knapp riksdagsmajoritet förra mandatperioden. (Nu för tiden har sossarna och regeringen gjort upp om FRA, som därmed har bred politisk uppbackning.)

När justitieminister Ask (m) presenterade Stockholmsprogrammet för Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter (LIBE) – då hävdade hon att det inte finns tid för att stanna upp och utvärdera övervakningsstaten och kriget mot terrorn innan man rusar vidare.

När EU-kommissionen försökte utvärdera datalagringsdirektivet fick man inte in de uppgifter som behövdes. Men av de uppgifter man ändå fick in, kan man dra slutsatsen att teledatalagring varken är nödvändig eller effektiv. (Det finns mycket som tyder på att datalagringen snarare missbrukas.)

Och när Europol skulle utvärdera avtalet om överlämning av data om europeiska banktransaktioner till USA (Swift-avtalet) – då visade det sig att bristande dokumentation och allmänt hemlighetsmakeri gjorde en utvärdering omöjlig.

Så när det gäller övervakningsstaten – då har våra politiker ingen överblick, inga utvärderingar att dra slutsatser från och ingen vettig bild av vart man är på väg. Vilket är ansvarslöst och farligt.

Samtidigt är allt på väg att bli ännu värre.

Britterna är nu på väg att införa övervakningslagar som ger staten tillgång till både trafikdata och innehåll, i princip i realtid, vad gäller alla telekommunikationer i öriket. I USA innebär den föreslagna CISPA-lagen en massiv övervakning av allt som sker på internet. EU-projektet Indect jobbar på att koppla ihop kameraövervakning och ansiktsigenkänning i realtid med beteendeanalys, databaser och register. FN jobbar på projektet Q6/17, som går ut på att alla datafiler skall kunna spåras till upphovsmannen.

Att det saknas helhetsperspektiv och utvärderingar är ett problem. Att det dessutom saknas en samhällsdebatt om hur massiv övervakning påverkar folk är ett annat. Våra politiker, deras funktionärer och övervakningsindustrin trampar gasen i botten – utan att någon riktigt vet vart vi är på väg.

Kombinera sedan detta med en maktapparat där allt mer makt överförs från medborgare till politiken, från enskilda länder till EU och från politiker och demokratiskt valda organ till ansiktslösa byråkrater.

Vill man skriva en dystopisk bok om övervakningsstaten – typ 1984 – då finns alla beståndsdelar redan på plats eller i pipelinen. I verkligheten.

Den så kallade verkligheten...

Det där med april-skämt börjar bli krångligt. Allt för många känns, i vart fall vid första påseende, rätt så trovärdiga. Inte nödvändigtvis för att de är bra. Utan snarare för att vår verklighet fläckvis håller på att bli allt mer absurd.

Att köra april-skämt med EU-anknytning är över huvud taget inte att tänka på. Verkligheten överträffar helt enkelt allt man kan komma på.

Så här kan det gå till på jobbet, på riktigt...

Plötsligt, en dag upptäckte vi att Europaparlamentets juridiska utskott (JURI) hade förlängt ett halvdagssammanträde till en heldag. Sådant får man hålla ögonen på, eftersom de föredragningslistor som sänds ut ofta blir ändrade.

Men inte heller den senaste föredragningslistan, på parlamentets intranet, antydde att man skulle behandla något speciellt kontroversiellt.

Så – plötsligt – en halvtimma innan eftermiddagsmötet kommer ett mail med en rätt intetsägande rubrik. Innehållet visar sig dock vara högintressant. Det är ett brev från JURI till EU-Kommissionen om den utvärdering av IPRED (lagstiftningspaketet om jakt på fildelare) som har genomförts. Votering direkt. Brevets innehåll är att JURI anser att IPRED är det bästa sedan skivat bröd. Ehhh... nej.

Detta fanns alltså inte på föredragningslistan och vi fick bara en halvtimmas förvarning. Eftersom det ofta är överlappande aktiviteter och utskottsmöten i Europaparlamentet, hade vår Pirate MEP Christian Engström kanske valt att gå på ett annat möte – om vi inte hade upptäckt vad som var å färde, i sista sekunden. Man måste helt enkelt hålla ögonen på bollen precis hela tiden.

Nå väl. Christian gick till JURI och röstade nej till brevet. De andra röstade ja (eller avstod i något fall).

Några dagar senare sänds ett mail ut till alla berörda – utom oss – om att man nu sänt över IPRED-brevet till EU-kommissionär Barnier. I det bifogade brevet har man dock gjort ett tillägg. Nämligen att JURI enhälligt står bakom detsamma. Ehhh... nej.

Naturligtvis letar sig detta brev så småningom fram till oss, så att Christian kan protestera. Vilket han gör. Och utskottet tvingas då sända ett nytt meddelande till kommissionen om att man inte var enhälliga i sitt beslut.

Sådant där händer då och då. Jag vill inte vara paranoid eller konspirationsteoretisk, men ibland får jag en känsla av att somliga faktiskt försöker undanhålla information från oss.

Men, man skall nog inte ta det personligt. Strul är inget unikt i parlamentet. När de tre berörda EP-utskotten gemensamt skulle yttra sig över den del av det så kallade Stockholmsprogrammet som rör en "harmonisering" av civilrätten – då kom handlingarna ledamöterna till handa så sent att de hade knappt 30 sekunder på sig att läsa och ta ställning till varje ändringsförslag. Om de började läsa dokumentet så fort det dök upp i inkorgen, vill säga. Utan paus. (Det gällde f.ö. den engelskspråkiga varianten. Vissa översättningar, till icke språkkunniga ledamöter, dök upp så sent som en timma innan mötet och voteringen började.)

Sådant där känns faktiskt inte riktigt seriöst.

Så nu kanske du förstår varför jag inte kommer att köra några april-skämt från EU. Verkligheten överträffar – ständigt – dikten. Vad som helst kan hända eller slinka igenom, medvetet eller av en slump.

EU kör över svensk lag. Igen.

Sverige blir allt mer en lydstat till EU på rättspolitikens område.

Vi har redan den europeiska arresteringsordern – som kan tvinga svenska myndigheter att lämna ut svenska medborgare till andra EU-stater för handlingar som inte är brottsliga i Sverige.

Och nu kommer den europeiska utredningsordern. Den kan tvinga svensk polis att utreda "brott" som inte strider mot svensk lag. Det vill säga handlingar som inte är brottsliga i vårt land.

Säkerhetsbyråkratin i EU

Europaportalen skrapar lite på ytan på EU:s säkerhetsbyråkrati.

En bra början. Även jag håller på att gräva i det här. Fortsättning följer.

EU: Malmström lägger bombmattor över internet

Detaljerna om EU-kommissionär Cecilia Malmströms internetcensur börjar nu läcka ut.

I kampen mot barnporr och annat olagligt material på internet tänker man sig att stänga av IP-adresser på RIPE-nivå.

För er som inte redan satt lördagsgroggen i halsen kommer här förklaringen:

RIPE NCC regional Internet registry fördelar IP-adresser i Europa, Mellanöstern och delar av Asien. Och gör man en avstängning på RIPE-nivå – då är det inte bara en användare som drabbas. Alla som använder en viss serie hos en internetoperatör eller ett web-hotell drabbas – även de som är helt oskyldiga och aldrig har misstänkts för något brottsligt. Över 50.000 webplatser kan försvinna om man stänger ner ett enda RIPE-paket. Och har ett sådant paket stängts ner, då går det inte att öppna igen.

På detta sätt kommer EU även att kunna stänga ner internetsidor i andra länder, utanför sin jurisdiktion.

Det är detta EU och Cecilia Malmströms funktionärer nu vill göra. Utan rättslig prövning, vad jag kan förstå. (Detta är f.ö. en del i det så kallade Stockholmsprogrammet.)

Det är som att bomba en hel stad bara för att det kan finnas en misstänkt brottsling i den. Helt jävla orimligt.

Läs mer hos EDRI (som även länkar till de aktuella EU-dokumenten) och Intesifier.

Uppdatering: Se även Telecomix och Falkvinge.

Uppdatering 2: Eftersom dessa idéer verkar ha fått fäste i såväl kommissionen som ministerrådet, så vore det intressant att få veta vad Sverige tycker och gör i frågan på ministerrådsmötena. Jag tror det börjar bli dags att ställa frågor till infrastrukturminister Torstensson (c) och justitieminister Ask (m). (Sverige vågade inte lägga fram detta förslag när grunderna Stockholmsprogrammet utarbetades. Men vad tycker regeringen nu, när den kan gömma sig bakom kollegorna i ministerrådet?)

Uppdatering 3: Saker som EU vill kunna censurera bort är till exempel "crime related to the invasion of privacy, financial cybercrime, unauthorized access for the purpose of sabotage, crime against intellectual property, attacks on networks and against information systems, on-line fraud, child pornography and spam, and trafficking in illicit substances".

Uppdatering 4: Bruce Schneier förklarar hur det är i princip omöjligt för politiker och myndigheter att komma åt barnporren på nätet – och hur de istället använder den som förevändning för att kunna censurera annat.

För tydlighets skull: Barnporr (och andra olagligheter) på nätet skall bekämpas genom att man stänger ner de aktuella sidorna i samarbete mellan lokala myndigheter och nätoperatören / webhotellet. Och det skall ske på ett rättssäkert sätt. Däremot är godtycklig blockering och stängning av RIPE-paket olämpliga och oacceptabla verktyg.

Europol blir Storebrors verktyg

Det är så dumt. Det europeiska polissamarbetet Europol fungerade rätt bra – som ett löst sammanhållet mellanstatligt organ för utbyte av information och för samarbete mellan de europeiska ländernas polismyndigheter.

Sedan fick någon för sig att Europol skulle bli en EU-myndighet. Det var många som hoppade upp och ner av entusiasm över att EU nu skulle få ett eget "FBI". Well...

Till att börja med innebär nyordningen att det blir viktigare att vara en god eurokrat än än bra polis för att få fast anställning på Europol. Dessutom får man en glidning från praktiskt polisarbete till en mer politiskt styrd verksamhet. Och det vet vi ju vart sådant brukar leda.

Och nu börjar vi få mer information om Europols arbetsuppgifter. Here we go...

Europol kan ges tillgång till en stor mängd information om oss medborgare. Det talas bland annat om politisk uppfattning, religiös och filosofisk uppfattning, fackföreningsmedlemskap, sexuella preferenser, hälsa, livsstil, DNA-profil, röstprov, taxeringsuppgifter och var vi brukar befinna oss.

Här är det inte svårt att se var till exempel teledatalagringen (datalagringsdirektivet) kommer in i bilden. Man kan även se beröringspunkter med vilka uppgifter FRA tillåts lagra om svenska folket. Allt nu i händerna på en överstatlig EU-myndighet.

Vad är det då för brott som politikerna anser att Europol prioritera? Till exempel nämns rasism, främlingsfientlighet, miljöbrott, korruption och datarelaterad brottslighet.

Oroliga röster menar att detta, i vissa lägen, kan bli fråga om att bekämpa rena tankebrott.

Och brittiska Tories ledare i Europaparlamentet, Timothy Kirkhope, säger "There is a real chance that the vague mandate will enable it to gradually extend its areas of intervention even further."

Sedan skall vi inte glömma bort de europeiska underrättelsebyråkratier som håller på att byggas upp under EU-Kommissionen respektive EU:s ministerråd. Det är det mer renodlat politiska spioneriet, som kommer att gå mycket längre än Europol.

Det är bara att konstatera att de risker som vi var många som lyfte fram – vad gäller EU:s så kallade Stockholmsprogram – nu håller på att bli verklighet.

The Daily Express»

Stockholmsprogrammet: Nu börjar den verkliga matchen

I förra veckan antog EU:s ledare det så kallade Stockholmsprogrammet, på sitt toppmöte.

Detta är, som jag tidigare har skrivit, ett ramdokument för rättsskipning, civilrätt, straffrätt, polisarbete, migrationsfrågor, övervakning m.m. i EU. Och som sådant är det relativt luddigt.

Så det är nu allvaret börjar. De närmaste åren kommer alla de konkreta förslagen att komma på rad.

Nu kommer man till exempel att börja bygga upp EU:s nya underrättelsebyråkrati. Nu kommer man att resa ännu högre yttre murar runt EU. Nu kommer PNR och hårdare åsiktslagar. Och snart kommer vi att få se mer konkreta planer på ett EU-ID-kort.

Det mesta av detta kommer att passera Europaparlamentet de kommande åren. Men mycket kommer man att försöka smyga igenom i EU:s olika arbetsgrupper och generaldirektorat. Och somliga kort kommer ministerrådet att spela väldigt nära bröstet.

Därför gäller det att hålla ögonen öppna. Det är nu arbetet med Stockholmsprogrammet börjar på allvar.

Läs mer:
EurActiv
EU Observer
Mina bloggposter om Stockholmsprogrammet
Andra bloggare om Stockholmsprogrammet

Nu behövs aktivism om Stockholmsprogrammet

Den 10-11 december kommer EU:s ledare att besluta om det så kallade Stockholmsprogrammet. Detta är det ramdokument där EU rullar ut sin överstatlighet vad det gäller juridik, straffrätt, civilrätt, ordningsmakten, migrationsfrågorna – och övervakningsstaten.

Det har funnits många dokument med olika bud om Stockholmsprogrammet. Först hade vi EU:s "framtidsgrupp" som kom med rätt långtgående förslag. Och i juni i år kom kommissionens dokument som var fånigt vagt i sina formuleringar. Sedan hade vi Europaparlamentets till intet förpliktigande resolution (åsiktsförklaring) i frågan i förra veckan.

Och så har vi det skarpa förslaget – ministerrådets arbetsdokument.

Senaste varianten av ministerrådets förslag (till beslut på EU:s nästa toppmöte) finns här.

Det är detta dokument vi måste lusläsa och rikta kritik mot, innan toppmötet. Jag har inte hunnit titta igenom allt i detalj, men här är några stolpar att börja med.

# Tanken på en strängare implementering av EU:s ramdirektiv mot rasism kommer att ge oss åsiktslagar, där till exempel vissa (men inte alla) folkmord blir förbjudna att ifrågasätta, bagatellisera eller förneka. Det handlar alltså om lagstiftning om vad folk skall få lov att tycka.

# Skrivningarna om åtgärder för att stoppa missbruk av den fria rörligheten, de känns som ett rent beställningsverk från förespråkarna för ett obligatoriskt, gemensamt, EU-ID-kort.

# I avsnitten om informationsutbyte finns, löst formulerat, embryot till EU:s nya säkerhetsbyråkrati. (En del matnyttigt i denna fråga finns här. Och här.)

# Avsnittet om bilaterala avtal kan vara en dörröppnare för till exempel ACTA-avtalet.

# Registrering av passageraruppgifter, PNR, på till exempel flyget finns med i det senaste dokumentet. (Och vi vet att vissa medlemsstater även vill registrera tågresor, bilhyror och hotellövernattningar.)

# Ordningsmaktens arbetsformer är också intressanta. Det talas bland annat om Joint Investegation Teams och användning av hemliga agenter.

# Och så har vi den vanliga moralpaniken om hur hemskt allt är på internet, som återkommer på flera platser i dokumentet.

Sedan har jag inte hunnit plöja till exempel delarna som rör migration- och flyktingfrågor. Men jag har förstått att det skall finnas många dåliga förslag även på dessa områden.

Och jag kan ha missat mycket annat. Än så länge har jag bara hunnit med en snabb genomläsning av ministerrådets papper. Punkterna ovan är sådant som direkt slår mig eller som sticker ut. Därför behövs det fler kritiska ögon som går igenom materialet a.s.a.p.

Nu är det alltså hög tid att kasta sig över texten, analysera den och offentligt kritisera de dåliga delarna.

(Detta dokument – det skarpa förlaget – har för övrigt aldrig passerat någon folkvald församling. Det har helt och hållet hanterats på ministerrådsnivå.)

Ta upp debatten nu! Om två veckor är det för sent...

Stockholm-kommissionären

Sveriges blivande EU-Kommissionär, Cecilia Malmström, får portföljen rättsfrågor och migration.

Det blir med andra ord hon som skall ansvara för att Stockholmsprogrammet genomförs. Vilket möjligen gör det lättare för oss svenska "Stockholms-kritiker" att kommunicera med kommissionen.

Stockholmsprogrammet: Resolutionen är klubbad. Men det skarpa förslaget återstår.

Europaparlamentet har i dag klubbat sin resolution om EU:s Stockholmsprogram "för frihet, rättvisa och säkerhet". Det vill säga EP:s åsikt om kommissionens och ministerrådets plan för hur juridik, civilrätt, straffrätt, ordningsväsende, övervakning, migration med mera skall harmoniseras i EU.

Som jag tidigare skrivit innehåller denna resolution en del potentiellt farliga resonemang om balans mellan säkerhet å ena sidan och frihet/rättigheter å andra sidan. För att räta upp detta föreslog den gröna gruppen och Piratpartiet ett tillägg till texten. Det lyder...

"The EU is rooted in the principle of freedom. Security is only a tool in support of freedom which must be applied through the rule of law and subject to human rights obligations. The balance between security and freedom is to be seen in that perspective."

Och se på fan! Detta tillägg bifölls i plenum tidigare i dag.

Det får ses som en delseger. I övrigt blev det ömsom vin och ömsom vatten. Så i den slutliga omröstningen om hela resolutionen (efter alla ändringar) tryckte de gröna och Piratpartiets Christian Engström på avstår-knappen. Resolutionen bifölls dock.

Nu är denna resolution som sagt mest en åsiktsförklaring från parlamentets sida.

Samtidigt finns det ett skarpt förslag, från det svenska ordförandeskapet till ministerrådet. (Den texten nådde parlamentet, i uppdaterad form, först efter att tidsfristen gått ut för ändringsförslag till resolutionen.) Edit/förtydligande: Den senare texten, ordförandeskapets / ministerrådets skarpa text, har Europaparlamentet alltså aldrig röstat om - och den kommer det aldrig att få rösta om.

I ordförandeskapets/ministerrådets text kan man dock - glädjande nog - inte hitta något balansmummel av det slag som finns i parlamentets resolution. Och man kan ana att en del av den kritik som vi aktivister framförde mot Stockholmsprogrammet i början av sommaren har tagit skruv.

Därmed inte annat sagt än att det finns mycket elände och dumheter även i denna text. Till exempel lobbar man för stärkta åsiktslagar (det där att vissa folkmord och krigsförbrytelser - men inte alla - skall vara förbjudna att förneka eller trivialisera). Det finns även skrivningar som man kan frukta banar väg för ett EU-ID-kort. En europeisk underrättelsebyråkrati är på gång. Jag har även hittat ett avsnitt som jag tror banar väg för avtal av ACTA-typ. PNR, det vill säga registrering av resennärer på till exempel flyget finns också i dokumentet. Hemliga agenter och "Joint Investigative Teams" för polisen lika så. Plus det vanliga bluddret om internet, barnporr, upphovsrätt (läs: fildelning) och så.

Läs själv och kom gärna med tips på saker att slå ner på.

Detta dokument är tänkt att klubbas på EU-toppmötet med stats- och regeringscheferna i Sverige den 10:de december. Och sedan kommer det att komma hinkvis med relaterade förslag både med och utan Stockholmsprograms-etikett under åren som kommer...

Se även SvD och Europaportalen.

EP: Kl 16 börjar debatten om Stockholmsprogrammet

Livesänds här. Vår point man är den tyske gröne ledamoten Jan Philipp Albrecht. Omröstning i morgon eller i övermorgon.

Vad gäller det omarbetade förslaget till måldokument för ministerrådet, så har Per Sandström gjort en diff, som du hittar här [PDF]. Tack!

En av konfliktytorna - balansargumentet - beskrivs här.

Ibland tror jag att de driver med oss...

I dag är Europaparlamentets resolution om Stockholmsprogrammet uppe till behandling. Det är en tung fråga - eftersom den handlar om hur överstatlighet i enlighet med Lissabonfördraget skall rullas ut i EU när det gäller juridik, straffrätt, ordningsväsende, migration, övervakning med mera.

Inte nog med att Europaparlamentets egen beredning har varit tämligen kaosartad. Nu, när vi skall gå till beslut och de politiska grupperna har jobbat dag och natt med sina ändringsförslag - då kastar det svenska EU-ordförandeskapet in nya kort i leken.

I går eftermiddag och i går kväll fick vissa, men inte alla, inblandade ledamöter en helt ny variant av Stockholmsprogrammet, som skall behandlas av ministerrådet på toppmötet i december. Detta är alltså det måldokument som parlamentet i dag skall förhålla sig till.

Visserligen är det nya dokumentet bara på 74 sidor, men om det skall motläsas mot tidigare dokument för att upptäcka vilka förändringar som skett, då tar det en stund.

Frågan är om det handlar om obetänksamhet från den svenska regeringens sida, om den driver med oss eller om den försöker lura oss på slutrakan...

Stockholmsprogrammet: Balansargumentet

En knepighet med EU:s så kallade Stockholmsprogram - för "frihet, rättvisa och säkerhet" - är balansargumentet.

Man säger att det måste råda en balans mellan säkerhet och medborgerliga rättigheter.

Detta går naturligtvis att tolka på ett fullt rimligt sätt. Om ett samhälle, en grupp människor (eller en enda individ) är hotade, då kan man komma att behöva inskränka rättigheterna för den hotfulla parten. Och att till exempel frihetsberöva någon för utredning eller straff är också att göra en avvägning mellan säkerhet och denna persons i andra fall normala medborgerliga rättigheter.

Å andra sidan kan man mena att en balans mellan säkerhet och medborgerliga rättigheter alltid innebär att man måste kompromissa om rättigheter och principer som inte får eller bör vara förhandlingsbara. Speciellt när resonemanget används för ett helt samhälle snarare än mot enskilda våldsverkare. (Eller som i detta fall kollekivt för 500 miljoner människor i 27 länder.)

Och tolkar man balansargumentet bokstavligt och drar det till sin spets - då hamnar man i uppenbart orimliga slutsatser som att stärkta medborgerliga rättigheter automatiskt skulle innebära sämre säkerhet.

Men om man vänder helt på steken igen - då skulle balansargumentet även kunna användas för att rulla tillbaka övervakningsstaten av modell Post 9-11. Av alla som anser att balans (i en rimlig tolkning) inte råder eftersom Storebrorsstaten fått gå på tok för långt.

"Å ena sidan, å andra sidan..."

Grundproblemet är att balansargumentet är medvetet formulerat för att vara förrädiskt. Det är helt enkelt en fras som är designad för att staten skall kunna inskränka de medborgerliga rättigheterna. Till exempel i namn av war on terror. Om den vill. När den vill.

Frågeställningar av typen "Har ni slutat slå er fru?" är dock en dålig grund för att fatta policybeslut om övervakningsstaten.

Här på kontor Engström (pp) i Europaparlamentet bollar vi därför med tanken på att man kanske skulle kunna ge balansargumentet en "överrock". Att få bort det helt ur texten kommer vi inte att lyckas med. Men möjligen kan man göra ett tillägg.

Till exempel grävde Erik Josefsson i går kväll upp en formulering ur en Sixth-rapport. Den säger "The EU is rooted in the principle of freedom. Security is only a tool in support of freedom which must be applied through the rule of law and subject to human rights obligations."

Kanske skulle ett sådant tillägg, direkt efter balansargumentet, hålla och fungera? Och övervakningskramarna tvingas paddla bra mycket om de vill argumentera mot en sådan formulering...


[Fotnot: Europaparlamentet behandlar nu en resolution om Stockholmsprogrammet. Det är inte lagstiftning, utan snarare en kommentar till det ramdokument som EU-Kommissionen och det svenska EU-ordförandeskapet lade fram i sommras. De vassa och stickiga sakerna under Stockholmsprogrammets paraply kommer att komma senare. Ofta under andra namn. Och inte alltid med insyn för de folkvalda.]

Demo-Crazy

Nu är voteringen om Stockholmsprogrammet i mötet med juridiska, medborgarrättsliga och konstitutionella utskotten i Europaparlamenten i full gång.

Som framgår av bloggposten nedan har i princip ingen fått beslutsunderlagen i något som ens liknar rimlig tid. (Det visade sig att somliga inte hade fått dem alls.)

Denna mastodont-votering där folk inte vet vad de röstar på är dessutom, taktiskt nog, lagd när alla ledamöter har bråttom till flyget - så här på torsdag eftermiddag. Så alla är extra stressade och stingsliga.

Detta hände:

Ordningsfråga väcktes och en portugisisk ledamot tog till orda. Han berättade hur han fått pappren med de 500 ändringsförslagen i sista minuten och att han inte fått kompromissförslagen över huvud taget.

Mötesordföranden bad tusen gånger om ursäkt, men menade att man ändå måste göra detta nu.

Ordningsfråga begärdes i debatten om ordningsfråga och en ledamot (en spanjor, tror jag det var) krävde en votering i frågan om debatten i ordningsfrågan skulle fortsätta - eller om man helt enkelt skulle skita i den och börja rösta direkt ändå. (Underförstått, så att ledamöterna hinner till sina flyg.)

Oroväckande mycket applåder. Och en omröstning med handuppräckning. Mötesordföranden fann att det var majoritet för att börja rösta direkt. Pang.

Så just nu sitter ett par hundra utskottsledamöter och röstar om en resolution om Stockholmsprogrammet - utan att ha hunnit gå igenom, fundera kring eller diskutera beslutsunderlaget.

Stockholmsprogrammet handlar om hur rättsväsende, juridik, straffrätt, migrationsfrågor och allt som har med övervakningsstaten att göra skall rullas ut över Europa tillsammans med Lissabonfördraget.

Detta är en ren parodi på demokratiskt beslutsfattande. Ett sådant här förfarande hade till och med varit ovärdigt ett elevråd.

[Sammanfattning av denna och nedanstående bloggpost, på Engelska]

Demokrati på speed

Europaparlamentets justitie-, medborgarrätts- och konstitutionsutskott skall i eftermiddag behandla förslaget till en resolution om det såkallade Stockholmsprogrammet.

Det finns bortåt 500 ändringsförslag. De slutligt justerade mötesdokumenten dök upp i går kväll vid 21-tiden. På vissa språk först i förmiddags. Och nu är det tänkt att allt skall snabbröstas, på en och en halv timma, om en stund.

Detta är löjligt. I just detta fall handlar det visserligen inte om lagstiftning, utan om en resolution. Men ändå. Inte ens med stor energi och hög ambitionsnivå hinner folk gå igenom allt. Än mindre föra diskussioner med andra om förslagen. Allt man vill är att korvfabriken skall klubba, klubba, klubba...

Nu vet vi att det kommer att bli bråk om det här. Massor av ledamöter anser att detta är helt orimliga arbetsformer. Det är dags att sätta ner foten.

Återkommer med en rapport senare i eftermiddag.

Internet-pass?

För ett tag sedan skrev PC för alla om att säkerhetsföretaget Kaspersky Labs vd, Eugene Kaspersky, vill ha ett internetpass – som gör att alla användare kan identifieras.

Hans önskan kan komma att gå i uppfyllelse. En fråga som länge legat och bubblat är hur man kan införa ett EU-ID-kort (European Citizen Card). Än så länge finns inga konkreta förslag, men sådana är att vänta.

Ett EU-ID-kort skulle kunna användas för att identifiera nätanvändare, om alla datorer utrustas med kortläsare. En del eurokrater anser att detta är en möjlighet att stoppa anonymt nätsurfande. Och att det är önskvärt.

Ett EU-ID-kort passar för övrigt också som hand i handske för registrering av passagerare på flyget (PNR). Vissa EU-länder vill också att våra tågresor, bilhyror och hotellövernattningar skall registreras.

Så rätten att vara anonym är inte bara hotad på nätet, utan i hela EU. Med Lissabonfördraget och Stockholmsprogrammet skissas en överstatlighet och en registreringsapparat upp, där European Citizen Card är en av de få pusselbitar som fattas.

Uppdatering: En intressant länk om EU-ID-kortet från kommentarerna.

En stunds eftertanke

Det är en regnig lördagsförmiddag i Bryssel och jag pustar ut efter en intensiv vecka på kontoret i Europaparlamentet – väl medveten om att nästa vecka blir det samma sak fast med efterbrännkammaren påslagen. Det är helt enkelt fullt ös hela tiden. Den svenska riksdagen framstår vid en jämförelse som rena vilohemmet.

I Europaparlamentet handlar det ibland bara om veckor, i vissa fall bara om dagar, från det att något dyker upp på radarn tills är dags att gå till beslut. Det är sällan fråga om att fundera i lugn och ro över saker och ting. Systemet bara sprutar ur sig lagstiftning. Till och med jag är överväldigad – och då har jag ändå följt EU-frågorna i flera år.

När den nya arbetsveckan drar igång då kommer vi, i bästa fall, att ha ett dygn på oss att reda ut kommentarerna från parlamentets jurister om telekompaketet innan den processen snurrar vidare.

För att ta ett annat exempel, så är det uppenbart att EU:s Stockholmsprogram inte bara är ett inspirerande trätoämne när det gäller övervakning och integritet. Det är här grunden läggs för att rulla ut Lissabonfördragets överstatlighet när det gäller till exempel straffrätt, polisiärt arbete och migration över hela kontinenten. Besluten kommer att påverka 500 miljoner människor. Vi har två veckor på oss att komma in med ändringsförslag, vilket i sammanhanget är rena lyxen. I min väska ligger några hundra sidor byråkratprosa i ämnet, som jag nog gör bäst i att läsa in mig på innan helgen är slut.

Men jag klagar inte för egen del. Absolut inte. I själva verket tycker jag att det är buskul när det är skarpt läge och fullt ös. Det är lite samma adrenalinkick som att köra bil väldigt, väldigt fort.

Däremot gör arbetsformerna mig bekymrad, när jag tänker på saken ur ett demokratiskt perspektiv. Och EU-kritikern i mig är rent förfärad över den fart och beslutsamhet som systemet har.

I detta system med lagstiftning på syra slås jag gång på gång av en insikt, som i och för sig inte är ny. De flesta ledamöterna i Europaparlamentet saknar både kompass och principer. För dem är till exempel övervakning inte en principfråga, utan en praktisk fråga om att göra eländet så effektivt som möjligt. De stora, grundläggande frågorna diskuteras nästan aldrig. Och om någon försöker göra det, då möts han eller hon bara av tystnad eller en förvirrad uppsyn.

Här är Piratpartiets intåg i Europaparlamentet en viktig symbolisk händelse, på flera plan. Dels skrämmer det upp gammelpolitikerna att de unga väljarna lyfter in andra, helt nya politiker på en plattform som handlar om saker som upphovsrätt, internets frihet och integritet. Dels tvingar det dem att börja diskutera sådana saker på ett nytt sätt, med ny input i debatten. Och speciellt tror jag att det är nyttigt för dem med lite mer principdebatt – till exempel som när det gäller rätten till rättegång före straff (telekompaketet).

Sedan skall man inte glömma bort att de etablerade partierna faktiskt aldrig tidigare har haft någon på plats att diskutera sådana här frågor med. Och då har det blivit som det har blivit.

Ibland får små saker stora konsekvenser. Så är det med Piratpartiets intåg i EU-politiken. Vi har en ledamot (Christian Engström) och snart kanske en till (Amelia Andersdotter). Det ger i sig ingen maktposition i Europaparlamentet. Men det symboliska värdet, de dynamiska effekterna och den uppskärpning i vissa frågor som detta tvingar fram skall inte underskattas.

Så det är bara att öka!

EU:s inrikesministerium

Då är vi där.

That was quick.

Stockholmsprogrammet revisited

Torsdagen i Europaparlamentet avslutades med ett historiskt möte, på flera sätt. Det var, vad jag kan förstå, det första så kallade regel 51-mötet. Regel 51 säger att flera utskott i parlamentet kan sammanträda gemensamt för att hantera ett brådskande ärende.

Det brådskande ärendet på bordet är EU:s Stockholmsprogram – om "frihet, rättvisa och säkerhet". Det vill säga samarbetet på det rättsliga, polisiära, säkerhetsmässiga och migrationspolitiska planet.

Som den låga och misstänksamma natur jag är anar jag ugglor i mossen. För trots att Stockholmsprogrammet ännu inte är fyllt med innehåll (det sker egentligen först till våren) – så stressar man nu fram en klubbning av rambeslutet. Så att när Lissabonfördraget är på plats, då kan man trampa gasen i botten. Då försvinner ju medlemsstaternas vetorätt, vilket innebär att worst practise i praktiken blir gängse arbetsmetod. På bland annat övervakningsområdet.

Vår point man, den gröne tysken Jan Philipp Albrecht, ställde mötets mest relevanta fråga (fritt översatt från tyska)...

"Stockholmsprogrammet talar om en balans mellan säkerhet och grundläggande rättigheter. Hur menar man att man skall kunna balansera dessa saker utan att inskränka medborgarnas grundläggande rättigheter?"

Naturligtvis möttes hans fråga av kompakt tystnad.

Jag nämnde ovan att detta behandlas som ett brådskande ärende. Och brådska är just vad som kännetecknar frågan. Dokumenten till mötet har kommit väldigt sent. De näst sista så sent som fyra och en halv timma innan mötet. De sista delades ut under mötet.

Nu har vi fram till den 22 oktober (14 dagar) på oss att formulera våra ändringsförslag. Och strax därefter skall allt klubbas i plenum i parlamentet. För så här stora och övergripande frågor innebär det att allt måste stressas fram. Men vi skall nog klara av det också.

Jag börjar se ett mönster. I Europaparlamentet stressas viktiga saker igenom, så att man får svårt att hinna diskutera de stora frågorna och ännu svårare att hinna inhämta juridisk expertis.

Så eurokraterna får nog skylla sig själva om mycket av kritiken i detta fall kommer att hamna på ett principiellt plan. Och principer är ju faktiskt inte det sämsta...

Stockholmsprogrammet: Vad var det vi sa..?

Svenska Dagbladet har en mycket intressant artikel om EU:s Stockholmsprogram. (EU:s ramdokument för samarbete vad gäller rättsliga, polisiära, säkerhetsmässiga och migrationsfrågor.) Förslaget har redan kritiserats hårt, bland annat ur ett övervaknings- och integritetsperspektiv.

Budskapet, som justitiedepartementet inte verkar skämmas för, är att nu när Lissabonfördraget i princip är antaget – då kan man gå längre än man från början hade tänkt sig. Några citat ur artikeln...

"...med Irlands ja till Lissabonfördraget (...) öppnas möjligheten upp för att gå längre. Den vetorätt som medlemsländerna har inom det rättsliga området idag tas bort om Lissabonfördraget införs och det krävs då enbart kvalificerad majoritet."

"Under förutsättningar att Stockholmsprogrammet ska fungera i en Lissabon-miljö så kommer det att ske en viss ambitionshöjning jämfört med kommissionens meddelande" säger justitieministerns stabschef.

"En handlingsplan för hur Stockholmsprogrammets skrivningar ska omvandlas till konkreta rättsakter förväntas läggas fram av det spanska ordförandeskapet nästa vår. Redan nu pågår dock arbetet inom flera av de områden som kommer att tas upp i programmet."

Farhågorna om så väl Lissabonfördraget som Stockholmsprogrammet ser alltså ut att besannas snabbare än någon hade kunnat ana.

Länk»