Efter Grekland kommer Spanien först i kön.
I EU talas nu allt mer om en spansk "bail-out".
Och det är inte bara EU, EMU-samarbetet och de europeiska skattebetalarna som kommer att få problem.
Som om bankerna inte har det jävligt nog ändå, så är de europeiska storbankernas utlåning till de länder som är i kris närmast ofattbart stor.
Det sägs att bara tyska och franska banker har lånat ut sisådär 8.000.000.000.000 kr till Grekland, Spanien, Portugal och Irland. (Typ sex gånger den svenska statsbudgeten.)
Den totala utlåningen från EU:s banker till de fyra länderna uppskattas ligga på knappt dubbla det beloppet.
Varav större delen bara har skapats från tomma intet av just bankerna. Vilket innebär att skulderna inte kan betalas tillbaka. Enda sättet att betala dem är konkurser.
SvaraRaderaSituationen är ohållbar. Någon måste betala. Vi har att välja mellan:
SvaraRadera1. skattebetalarna,
2. sedelpressarna, eller
3. konkurser.
Det senare alternativet är det enda som inte belönar risktagandet som orsakar krisen.
@robjoh
SvaraRaderaNåja, det är inte bara tomma intet. Det ingår en hel del sparpengar från vanligt folk också, som med rätta kommer att bli rejält förbannade.
En politisk opportunist kan komma att vilja använda den upprördheten för att stärka den europeiska centralmakten. Det vore fel väg.
Andra opportunister skulle försöka bryta sönder EMU. Det vore riktigt farligt.
@voschultz
Med konkurser avses alltså bankspararna. En ny finansiell istid skulle bli resultatet av det.
Nej, lösningen är svensk menar jag. När Carnegie gick i putten så gick Staten in via Riksgäldskontoret och garanterade allt insatt kapital, samtidigt som ägarna förlorade allt. Nu är banken såld igen och landet undvek en allvarlig inhemsk finanskris.
Samma sak kan göras i EMU-länderna. ECB skulle kunna få i uppdrag att ta över banker som är på obestånd och garantera allt insatt kapital och sedan sälja bankerna när de är uppstädade.
@Johan Tjäder
SvaraRaderaBankspararna är skyddade av insättningsgarantin. Såvida de inte valde en mer riskfylld investering, men riskfyllda investeringar måste få straffa sig när saker går snett, annars kommer alla bara ta större och större risker tills allt går riktigt ordentligt snett.
Den modell du föreslår låter lite... isländsk. Anser du att Island gjorde rätt i att ta över bankerna? Hade det inte varit bättre att låta dem gå i konkurs, betala ut insättningsgarantin (med nytryckta pengar om nödvändigt), och låta det stanna vid det? Visst, en finansiell istid skulle bli resultatet av det. Men jag tror sådana behövs också från tid till annan.
Någon form av damoklessvärd måste hänga över finanssektorn. Annars kan vi lika gärna förstatliga den från början, så att vi i alla fall har kontroll över de skulder vi ju ändå garanterar.
DEr findes efter min mening kun en løsning, og den hedder Glass-Steagall.
SvaraRaderaGør en ende på bankernes fanatiske brug af derivater, tving bankerne til at vælge, A) om de vil være lege på børserne, eller B) om de vil være opsparingsbanker for almindelige mennesker.
PS. Jeg er ret chokeret over at finde, piratpartiet STADIG taler om EU som verdens stærkeste økonomi, at man argumenterer udfra dette forkerte præmis.
PPS. Vi kunne lære en hel del af Sir Humphrey Appleby;)
http://www.youtube.com/watch?v=K-Xvy1r4Pm8
@vonschultz
SvaraRaderaDet är väl en tillräcklig risk att staten tar över din bank? Om vi hade det systemet att centralbanken automatiskt tar över en konkursfärdig bank så behövs ju inte insättningsgarantin.
Det betyder att skattebetalarna i stort sett inte behöver gå in. Centralbanken kan stå för all likviditet den kursade banken behöver.
Det löser iofs inte långivare som lånar ut till alltför högrisktagande investerare - men jag upplever det som långt mycket bättre än att vanliga människor ska förlora sina besparingar.
Det är onekligen ett problem att man under så lång tid anammat Friedman's teorier om den fria marknaden.
SvaraRaderaHans tankar var att den fria marknaden självreglerar - ohållbara affärsmodeller slås ut.
Tyvärr finns ingen stat i världen som tillåter industrier eller finansinstitut av nämnvärd storlek att slås ut ifrån marknaden, och där faller då hela teorin pladask i praktiken.
Vi har fostrat en affärskultur där man vet att stora finansinstitut alltid kommer att räddas av skattebetalarna. Svaret borde ha varit en av två alternativ:
1) Låt det som inte kan stå, falla.
(Friedman i praktiken).
2) Sträng statlig kontroll av vad finansinstitut må ta sig för eller inte(Keynes).
Vi har under det senaste årtiondet kört med en ohelig hybrid byggd av det sämsta av varje alternativ. Och nu har de första avbetalningarna på den notan börjat dyka upp.