Grekland kommer säkert att få ännu ett nödlån. Och efter det, kanske ett till. Men att det blir någon
ordning i den grekiska ekonomin,
det verkar allt mer otroligt.
De andra EMU/Euro-länderna
måste ställa upp. Med valutasamarbetet har de surrat sig vid masten tillsammans med grekerna.
Förr hade en ekonomisk härdsmälta i vart fall kunnat isoleras till det land som missköter sin ekonomi. Så är det inte längre.
Och kön till euro-akuten växer. Portugal och Irland behåller sin plats i kön. De får dessutom sällskap av Italien och Spanien. Och om problemen blir värre för de två sistnämnda länderna, då kommer den grekiska krisen att framstå som bagatellartad.
Euro-zonen är helt enkelt för stor. Dess ekonomier är för olika. Att få alla att gå i takt är omöjligt. En storlek passar inte alla. Man
skapar problem som i grunden är helt onödiga.
OK, Sverige är kanske inte heller något optimalt valutaområde. Men i den svenska kronans rike har vi "gillat läget" – och lägger mycket på geografiskt styrd fördelningspolitik. Storstadsregionerna och en och annan gruva får försörja resten. För all överskådlig framtid.
Men i euro-zonen kan man inte göra så. Det är inte praktiskt möjligt. Det är inte lämpligt. Det går utanför det europeiska samarbetets formella kompetens.
Ändå är det kanske just så man
måste göra. I vart fall om man vill rädda euron.
Det finns många sätt att beskriva detta. En fiskal union. Överstatlig ekonomisk politik. Men oavsett vad man kallar det kommer resultatet att bli mer av centralstyrning och mer av kommandoekonomi.
Att detta vore förfärligt, det är vi många som tycker.
Men inte alla. Glöm inte att EU:s uttalade mål är en ständigt fördjupad union. Detta kan mycket väl vara den
Kris som federalisterna behöver som murbräcka för att flytta fram sina positioner – vad gäller en sammanhållen, centralstyrd europeisk ekonomi.
Vilket – naturligtvis – kommer att skapa helt nya problem. (Utan att för den sakens skull lösa de gamla, på riktigt.)
Alla tycks ha glömt bort att samarbete mellan länder måste byggas underifrån, frivilligt – inte uppifrån, med tvång.
