Säkerhetsbyråkratin

Det är intressant att följa Washington Posts granskning av den amerikanska säkerhetsbyråkratin. Eller skall vi kalla den för säkerhetsindustrin? WP 1 | WP 2

Allt är i princip så illa som man kunde frukta. Här finns en snabbt svällande offentlig verksamhet, i princip bortom kontroll – vars effektivitet kan ifrågasättas på goda grunder. Som får konsekvenser vad gäller människors fri- och rättigheter. Man kommer lätt att tänka på Parkinson och hans lagar. Eller Yes Minister, fast utan humorn.

Första och andra delen i Washington Posts serie rapporteras bland annat här: SR 1 | SR 2 | SR 3 | DN 1 | DN 2 | DN 3 | Mårtensson | Fortsättning lär följa.

Det är lätt att dra paralleller till FRA och den planerade teledatalagringen i Sverige. Hotbilden verkar fortfarande inte mer konkret än ett "Kan vara bra att ha". Kostnaderna är stora. Vad gäller FRA är insynen synnerligen begränsad och de påstådda integritetsförbättringar som har klubbats är bara kulisser. Ser man till teledatalagringen kommer ett stort antal privata aktörer att bli inblandade, vilket ökar riskerna för att känslig information kommer på avvägar.

Och detta är bara två enskilda sakfrågor. Sveriges och EU:s underrättelsebyråkrati har, som sådan, i princip helt undgått kritisk granskning. Ibland får vi fragmentarisk insyn, som när Säpo hjälpte CIA att sända två asylsökande män till tortyr och skenrätt i Egypten. Att Säpo konsekvent bryter mot lagen, men kommer undan med det med hänvisning till inkompetens blev nätt och jämt en notis i media. Men det mesta som sker, det sker helt i tysthet.

Säkerhetsbyråkrati har många likheter med vanlig byråkrati. Den sväller av sig själv. Den kan göra av med i princip hur mycket pengar som helst. Den föder en kultur som lätt kommer på kant med saker som förnuft, ansvarstagande och effektivitet.

Nästan vad som helst går att motivera eller rationalisera. Även dumheter. Speciellt om man slipper granskning, diskussion och kritik. Detta är själva receptet för att skapa en kultur som kan gå över gränsen utan att själv lägga märke till eller bry sig om det.

Det finns alltid nya leksaker. Att bläddra igenom utställarkatalogen för en säkerhetsmässa eller att titta närmare på projekt som EU:s Indect är lätt förfärande. Allt som är tekniskt möjligt (och lite till) finns på marknaden eller i piplinen. Och på alla underrättelseorgans önskelista. Nästan vad som helst kan motiveras med "rikets säkerhet". Skattebetalarna betalar. De stackars politikerna varken kan eller vågar säga nej.

Men ingen frågar om vi vill ha en övervakningsstat, bara för att den är tekniskt möjlig.

Detta är ett svart hål i svensk samhällsdebatt.

När EU:s Stockholmsprogram för Frihet, Säkerhet och Rättvisa diskuterades i Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter – då höjdes kravet på att man i vart fall stannar upp och utvärderar situationen, innan vi fortsätter bygga ut övervaknings- och kontrollstaten. Detta var under det svenska ordförandeskapet och ministerrådet representerades av justitieminister Beatrice Ask (m). Hennes svar var att det inte finns tid att stanna upp för en utvärdering. Skall en sådan ske, då får den ske i farten, under resans gång. Och det kan man ju föreställa sig hur det kommer att gå...