Terroristerna

Det råder terrorfeber. Vilket inte är svårt att förstå. Det är ett problem om folk spränger sig till döds på platser där andra kan skadas. Och det är allvarligt om det finns människor som planerar walk trough skjutningar på tidningsredaktioner eller andra platser. Helt uppenbart kan vi inte ha det på det viset. Frågan är dock vad vi kan göra åt det.

Man kan ju försöka med att införa en total övervakningsstat, stifta terrorlagar och inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna. Problemet med detta är att sådant även drabbar vanligt, hyggligt folk och att det undergräver vårt öppna, fria, demokratiska samhälle. Plus att det inte alls är säkert att det fungerar. (Enligt polisen var tillslaget i Danmark resultatet av traditionellt spaningsarbete, inte av massövervakning.)

Alternativet är att titta närmare på vilka det är som är beredda att delta i terrorhandlingar och varför. Men då måste man försöka freda sig från de värsta förenklingarna.

Ja, det finns fundamentalistiska, islamistiska ledare som hatar oss, vår frihet och livsstil. Det har en enkel förklaring. Frihet och mångfald är virala fenomen som hotar klaner och traditionell maktstruktur på vissa platser. Och den religiösa självbilden.

På samma sätt finns det religiösa ledare i den "kristna världen" som har ungefär samma problem med det fria, öppna samhället.

Och så har vi en grupp arga, unga (ofta) män som upplever att världen är emot dem. De köper förenklade lösningar och grumliga svar och de riktar sin frustration mot "de andra". (Inte helt olikt Sverigedemokraterna, faktiskt.)

I arabvärlden kan de lätt bli byten för religiös och våldsinriktad fundamentalism, helt enkelt på grund av sin rent fysiska närhet till sådana krafter.

Men de svenskar, britter och tyskar som faller in på något slags terroristbana? Deras familjer har ofta flytt eller i vart fall flyttat från länder med islamistiska förtecken till ett tämligen icke-religiöst land. Och nästan alla muslimer gillar läget. De förstår att i Sverige lever man efter svenska lagar och att religion mest är en privatsak i vår del av världen.

Är det kanske något här, i vårt samhälle som formar dem till terrorister? Det finns skäl att anta att så är fallet.

Så här: Ditt namn, din hudfärg eller din religion gör att du får svårt att få ett jobb. Du kan som regel inte bo med andra svenskar, utan är hänvisad till satelitstäder som i stort sett saknar kultur, nöjen, krogar och kommersiella fröjder. Vissa politiska krafter utpekar dig ständigt som potentiell tjuv, våldtäktsman, könsstympare och familjeförtryckare. Du kanske har kvar släkt och vänner som oskyldiga drabbats av våld eller ond bråd död på grund av västliga krig med allt mer diffusa skäl i ditt hemland. Du känner myndigheternas ögon i nacken, inte på grund av att du har gjort något utan på grund av vem du råkar vara. Vardagen är fylld med tillfällen då du särbehandlas eller blir utpekad bara för att du är du.

Därmed inte heller sagt att offermentalitet vare sig är rätt eller lämpligt. Det är något som de flesta människor upplever som förnedrande och som de försöker freda sig från.

De psykologiska effekterna är inte svåra att förstå. De är rent av förutsägbara.

Vad händer när man på detta sätt exkluderar människor ur ett samhälle? Svaret är givet. De drivs in i andra gemenskaper. Och det är nu de riskerar att bli offer för religiösa fundamentalister som gör allt för att förvrida huvudet på dem. Ibland med förfärande resultat.

Det hela har stora likheter med "klassiska" kulter. Läs till exempel om 80- och 90-talens krig mellan religiösa (och andra) kulter  och "deprogrammerarna". Där finns mycket att lära. Inte minst om hur unga människor fastnar i kulternas garn. Och jag måste säga att vårt samhälle tycks göra allt för att underlätta för vår tids islamistiska kulter att snärja lärjungar.

Och när terrordåd sker eller planer på terrordåd avslöjas, då förstärks den negativa spiralen.

Jag har få förhoppningar kvar om att vi, inom rimlig tid, kommer att få ett öppet, tolerant leva-och-låta-leva-samhälle där alla ses som individer och bedöms utifrån sina handlingar och meriter. Därmed är jag även rätt dyster vad gäller utvecklingen. Vilket är väldigt frustrerande.