Det är vad du gör. Inte vem du är.

Jag har aldrig fattat det där med rasism. Ingen människa rår för i vilken kropp eller på vilken plats hon fötts. Eller till vilket kön. Och så vidare.

Vad man däremot kan bedöma människor utifrån, är deras handlingar och de rimligt förutsägbara konsekvenser dessa får.

Martin Luther King Jr. inpräntade det som borde vara uppenbart i vårt kollektiva medvetande. »I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by their character.«

Det är helt enkelt skit samma hur folk ser ut, vilket kön de har, hur de definierar sig själva, var de är födda, vad de gillar för slags sex, tycker, tror eller något annat. Så länge de respekterar sina medmänniskor. Svårare är det inte.

Jordan B. Peterson påpekar följande. »Order is where the people around you act according to well understood social norms, and remain predictable and cooperative.«

Visst, det finns kulturer, religioner och annat som är problematiska. Men att kritisera idéer och handlingar är väl ändå inte rasism?

Att till exempel döda homosexuella, äktenskapsförbrytare och avfällingar från religionen står i direkt kontrast med den öppna, demokratiska rättsstatens mest grundläggande principer - som allas rätt till liv och lika rättigheter. Detta är problematiskt. Liksom att betrakta kvinnor som mannens egendom. (Att inte vänstern rasar över detta är för mig obegripligt.)

Det gäller för övrigt alla övergrepp mot andra. Alla skall vara lika inför lagen.

Visst färgas folk av sina kulturer. Vilket kan leda till friktion mot det övriga samhället. Men jag tror man skall akta sig för att stämpla den oro som uppstår som rasism. Det är kanske snarare är något slags process som uppstår när det dyker upp främmande människor som beter sig annorlunda och som säger att de skall bo hos en.

Så länge de gamla partierna inte fattar att människor förvånansvärt ofta använder reptilhjärnan, så länge kommer de att tappa väljare till SD. Skattebetalande arbetare och människor i allmänhet börjar bli oroliga. Vilket man behöver förhålla sig till. Att inte göra något gör bara saken värre.

Det är som det är. Jaha, så intressant. Då får vi förhålla oss till det. Och det hjälper inte att gapa och gorma.

Jag är oerhört trött på folk som faktiskt kan ha identifierat ett problem - men som uttrycker sig ociviliserat. Förr var det mest vänstern som betedde sig illa. Nu är det även stora delar av högern.

Saker och ting är som sagt som de är. Nu får vi försöka göra det bästa av situationen istället för att ägna oss åt önsketänkande. Att låta sig styras av känslor begränsar vår förmåga att fatta rationella beslut.

En bra början är att sluta klumpa ihop människor i kollektiv. Alla de invandrare som går till jobbet, betalar skatt och respekterar sina medmänniskors frihet, säkerhet och egendom är en tillgång.

De individer som däremot inte respekterar sina medmänniskors rättigheter är problematiska - vilka de än är.

Om vissa grupper är överrepresenterade är det tråkigt. Men om vi vill försvara det öppna, demokratiska samhället och rättsstatens principer måste vi ändå utgå från varje individs faktiska handlingar - inte från hennes yttre attribut.

Ett rationellt förhållningssätt till asylinvandringen

Pandemi, förvaltningskris, offentlig kärnverksamhet som förfaller, ansträngda välfärdssystem, hotande energikris... Vi behöver verkligen inte fler problem än nödvändigt.

Just därför känns invandringsfrågan som en rätt meningslös konflikt. Läget är fortfarande ansträngt och vi bör inte ta emot fler nya flyktingar. I övrigt är det som det är. Vilket jag tycker att vi bör kunna förhålla oss till på ett rationellt sätt - istället för att lägga tid och kraft på kontraproduktiva känsloreaktioner.

De som i någon mening definierar sig som svenskar får nog acceptera att verkligheten är om den är. Det kom plötsligt en väldig massa nya människor. Nu är de här. Inte ens Åkesson vill repatriera dem. Det är som det är - oavsett vad man tycker om saken. Detta är den verklighet vi har att förhålla oss till. Så låt oss då göra det bästa av situationen, med sans och förnuft.

Att många är skeptiska till »utlänningar« är inte det minsta konstigt. Det finns ingen fungerande plan för att integrera många av dem i den produktiva sektorn. De skattebetalare som får plocka upp notan är av lätt insedda skäl inte roade. Många känner sina traditioner och referensramar hotade.

Och när det plötsligt dyker upp människor som ser annorlunda ut, beter sig annorlunda, har andra kulturella värderingar samt har problem med språket - då går reptilhjärnan på högvarv. Vilka är dom? Vad vill dom? Är de farliga? Vilket är frågor som för många i allt väsentligt lämnats obesvarade.

Det man inte känner till upplevs ofta som skrämmande eller hotfullt - oavsett om det finns fog för sådana känslor eller ej.

Om man inser att det är så enkelt - då kan man man kanske börja hantera saken. De flesta »svenskar« är inte alls rasister. Istället är det folk som - på goda grunder - oroar sig för välfärdssystemen, ordningen och tilliten i samhället. Samhällsmaskineriet har nämligen börjat gå ojämnt.

Vad gäller gruppen som för enkelhetens skull kan benämnas som utlänningar finns det också insikter värda att göra.

Sverige är i rimlig mån en västerländsk demokratisk rättsstat. Här har alla lika rättigheter inför det offentliga och här behandlas alla lika inför lagen. Vilket ger en nyanländ äldre kvinna precis samma rätt och skydd som, låt säga Göran Greider.

En del i vår demokratiska tradition är att kyrkan är skild från staten. Det skall med andra ord vara en brandvägg mellan religionen och den offentliga makten. På så sätt kan Sverige vara ett land för alla, oavsett vad folk tror på eller om de är troende överhuvudtaget.

Folk får tro på vad de vill så länge de inte tvingar, hotar eller skadar någon annan. Folk får tycka vad de vill och säga nästan vad de vill. Den som vill får bränna såväl Koranen som Bibeln eller något av Ranelid.

Våldsmonopolet är en inte helt okomplicerad idé. Tanken är att om individen skall kunna känna sig trygg i samhället - då avstår hon sin rätt att använda våld mot andra (annat än i självförsvar) till förmån för modig, beväpnad polis som är där och räddar situationen på två röda sekunder. Det är i vart fall så det är tänkt att fungera, även om det kan låta en smula ironiskt givet sakernas nuvarande tillstånd.

Detta är naturligtvis en rätt påtaglig kulturchock för den som vuxit upp med andra former av skyddssammanslutningar. Men det är så det är.

Jag är för övrigt rätt säker på att merparten av alla invandrare är tacksamma för att slippa politiskt och religiöst förtryck. Det var därför många av dom gav sig iväg. Och jag tror att de flesta nyanlända vill att man styr upp ordningen, fixar en fungerande svenskundervisning samt ordnar fler enkla jobb som ger den det berör en fot in på arbetsmarknaden - och därmed också kontakt med det övriga svenska samhället. Människor behöver känna att de gör något meningsfullt.

Vad gäller kriminalitet är det naturligtvis lätt att tycka att »utlänningarna borde hålla efter sina ungar«. Vilket nog är lättare sagt än gjort. Därmed inte annat sagt än att det invandrade Sveriges kollektiva medvetande bör ta notis om att etniskt kopplad kriminalitet föder tråkiga och oönskade motreaktioner.

All kriminalitet skall bekämpas. Det handlar inte om vem som gör något - utan vad som görs. Ingen får kränka någon annans säkerhet eller egendom. Alla är ansvariga för sina handlingar. (Däremot inte för sina förfäders handlingar.) Målet bör vara ett samhälle med en tillfredsställande grad av fred, frihet och ordning.

Allt det ovanstående är saker vi behöver kunna diskutera - för att styra upp saker på bästa möjliga sätt. Då gäller det att vara krass. Då måste man kunna diskutera komplicerade och jobbiga saker utan att bli beskylld för att vara det ena eller andra.

Alternativet är att sticka huvudet i sanden - att ägna sig åt identitetspolitik och trams istället för verkligheten som den föreligger. Men då kommer de problem vi ser idag bara att bli värre.

Olyckligtvis verkar det som om epitetet »rasist« idag har kommit att användas som stämpel för att slippa diskutera helt andra problem. Vilket naturligtvis är bekvämt för makthavare och debattörer som saknar vilja och förmåga att hantera verkligheten.

En värdig och konstruktiv migrationsdebatt

Svensk flyktingdebatt befinner sig i något slags feberyra. Där vi bör vara rationella dominerar istället känsloargument. Komplexa skeenden reduceras till svart eller vitt. Ytlig kollektivism gör en konstruktiv och verklighetsförankrad debatt närmast omöjlig.


På ena sidan i debatten finns ett förenklat vi-och-dom-tänkande. Alla dras över en kam, vilket leder till att principen om individens ansvar för sina egna handlingar (som är grunden för demokratisk västerländsk rättstradition) offras. Även flyktingar som inget hellre vill än att lära sig språket, jobba, göra rätt för sig och leva i ett samhälle med västerländska värderingar stigmatiseras.

Det är helt korrekt att flyktingkrisen skapat påtagliga problem. Men dessa problem löser man inte genom att vara bitter och dumdryg. Tvärtom skapar sådant ett mindset som gör det svårare för oss att se saker för vad de verkligen är och finna konstruktiva lösningar.

Oavsett vad man tycker om saken, så är det som det är. Så intressant. Nu måste vi fokusera på hur vi hanterar situationen på ett värdigt och rationellt sätt. Och det måste ske inom ramen för det demokratiska västerländska samhällets grundläggande värderingar. Se några förslag mot slutet av denna bloggpost.


På den andra sidan i debatten finns de självutnämnda goda. De som inte är beredda att se varken några praktiska, ekonomiska eller sociala problem med den nuvarande situationen. De som ser mellan fingrarna med sådant de annars brukar kritisera - om detta i någon mening har en koppling till flyktingsituationen eller etnicitet. De godtroget enögda.

Lustigt nog är det i detta läger man ofta finner den generella välfärdsstatens främsta supporters. Men de ser inte hur de själva och deras linje riskerar att rasera välfärdssystemen under oorganiserade och väldigt stökiga former. Det är här vi finner motståndarna till det fria företagande som i slutändan måste skapa de resurser som krävs för att finansiera hela detta äventyr. Det är här vi finner kritiker av "patriarkala strukturer" samtidigt som deras egen linje medverkar till nya, djupare och högst verkliga sådana.

Denna grupp öser bränsle på främlingsfientlighetens, hatets och populismens brasa. Det är här SD har sina bästa valarbetare.


Den svenska flyktingdebatten måste hyfsas. Det duger inte att bygga den på känsloutbrott och löst tyckande. Vad som istället krävs är verklighetsförankring, ett rationellt förhållningssätt och en konstruktiv attityd. Det går att hantera detta på ett värdigt sätt. Om vi vill.

Först och främst måste vi få stopp på bidragsinvandringen. Människor skall ha rätt att bo var de vill, men inte på andras bekostnad.

Sedan måste ordningen upprätthållas. Gränsen för friheten att få bo var man vill går - som för all annan frihet - där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

För det tredje måste Sverige bli ett extremt företagsvänligt land. Det är en absolut nödvändighet att skapa nya resurser och tillväxt för att ha råd att hantera den situation vi nu befinner oss i. Och det måste skapas massor av nya riktiga, produktiva jobb så att alla som kommit till vårt land kan vara med och bära sina egna kostnader.

Slutligen måste de västerländska liberala principerna - om individens frihet under ansvar och en demokratisk rättsstat där alla har lika rättigheter och skyldigheter - vara som huggen i sten.

I dagens svenska samhälle bygger mycket som rör detta på politiska beslut. Och på att politiken öppnar upp för att marknaden, civilsamhället och enskilda individer ges frihet att handla och ta ansvar.

Men för att det skall ske krävs andra politiker. De lösningar som krävs står inte att finna hos något av dagens riksdagspartier.

P.S.

Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Stöd denna blogg på Patreon »

Svensk debatt skulle vinna på en smula god ton

Jag är absolut inte främmande för mustigt språk, fyndiga generaliseringar och känslosam kommunikation.

Jag är fullt medveten om att flyktinginvandringen orsakar praktiska problem och kommer att leda till ökade kostnader och undergrävda välfärdssystem. Jag delar även misstanken om att media (möjligen av missriktad välvilja) inte alltid ger oss den hela eller korrekta bilden av detta.

Jag ser identitetspolitik och postmodernism som hot mot det fria, öppna samhället.

Jag är bestämt emot censur och är närmast yttrandefrihetsfundamentalist.

Men – utan att för den sakens skull vilja förbjuda eller reglera – vill jag påpeka att jag tycker att samtalsklimatet har blivit torftigt och destruktivt.

Uttryck som »skäggbarn« eller »kulturberikare« får mig att omedelbart tappa intresset och stänga av. Jag finner dem... olustiga. Det handlar om något mer än att det är svårt att få ironi att fungera i text. Det är ord som undergräver en saklig, logisk debatt. Det är ord som inte direkt leder oss till rimliga och konstruktiva lösningar. Det är ord med signalvärde som – i vart fall för mig – har en vag men samtidigt obehaglig historisk klang.

På andra sidan står de som beskyller alla andra för att vara »rasister«. Vilket är ett förhållningssätt som omöjliggör alla former av konstruktiv debatt. Om man beskyller alla som inte håller med en för att förneka människovärdet och alla människors lika rättigheter – då slår man in på en väg som bara kan leda till hård konfrontation, den starkes rätt och ökad polarisering. Om man betraktar alla som vill ifrågasätta och föra en fri debatt som onda, då sitter man själv i ett glastorn.

En rimlig och saklig debatt varken behöver eller bör vara tråkig. Se det istället som en utmaning att föra den med stil, intelligens och schvung. Även om det kräver en smula intellektuell ansträngning.

Men det är, som sagt, bara min åsikt.

Svenskarna är inte främlingsfientliga – men de kan bli

Det svenska debattklimatet är förnuftsvidrigt.

På ena sidan finns en vänster som inte begriper ett dugg om ekonomiska realiteter och som kallar alla som oroas över flyktingmottagningens praktiska och ekonomiska konsekvenser för rasister.

På andra sidan finns de som ogillar utlänningar, klumpar ihop människor till kollektiv och har en retorik som närmast leder tankarna till raskrig.

Jag anser att båda förhållningssätten är orimliga och farliga.

Men fullt begripliga.


Vilket inte nödvändigtvis har med invandringen att göra.

Det handlar om misskötta, genompolitiserade, byråkratiskt övertunga, verklighetsfrånvända system som hela tiden varit på väg att gå sönder. Vad flyktingkrisen kan ha bidragit till är att påskynda processen – men det handlar ändå om grundläggande systemfrågor.

Polisens förfall, vårdbyråkratin, bostadskrisen, utbildningssystemets kris... Det finns massor av exempel. Vad de alla har gemensamt är att de inte har orsakats av invandringen som sådan – utan av politisk klåfingrighet, byråkrati, inkompetens och storhetsvansinne.

Skall vi över huvud taget kunna hantera landets problem – då måste vi inse detta, förhålla oss till det och börja ändra på saker och ting. (Att inte göra något är i sammanhanget också ett val. Vilket kommer att sluta illa.)

Men det är retoriskt enkelt att skylla på andra. Till exempel på flyktingar och migranter. Det räcker med att upprepa tesen tillräckligt ofta för att den skall börja sätta sig hos allt fler människor. Och det är alltid lättre för folk att ta till sig en enkel paroll än en komplex analys.

Jag tror att de flesta svenskar är hyggliga människor. De har egentligen inget emot att hjälpa andra som flyr från krig och förtryck. Eller fattigdom. Men blandningen flyktingkris + systemkris + generell välfärdsstat är giftig.


Den verkliga prövningen kommer att komma när flyktingarna nu skall slussas ut i kommunerna.

Detta sätter skolan, vården, omsorgen, socialtjänsten och många andra system under hårt tryck. Människor kommer att trängas undan eller få sämre service. Bostadskrisen kommer att gå från akut till något ännu värre. Människor upprörs när de ser hur flyktingar till exempel slussas förbi kommunala bostadsköer. Allt detta toppat med höjd kommunalskatt.

Man måste inse att människor blir oroliga och upprörda när detta sker. Det är precis sådant här som skapar och sprider främlingsfientlighet i samhället.

Att invandrarna får bära hundhuvudet för välfärdsstatens systemkris är orättvist. Men det är så dynamiken i samhällsdebatten tycks se ut i dag.


Det finns en väg ut ur allt detta. Det är ett grundläggande systemskifte. Ersätt den generella välfärdsstaten med individualiserade trygghetslösningar. Rensa upp i byråkratin och sätt kompetenta människor att styra upp polis, skola och andra havererade system. Låt det offentliga ägna sig åt få saker – men se till att de istället sköts bra.

Men där är vi inte i dag. Sådant finns inte ens på den politiska kartan. Och det är högst otroligt att svenska folket skulle rösta fram politiker som går till val på en sådan agenda. Folk vill behålla sina förmåner, helt enkelt.

Staten är som bekant den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Så (i vart fall partiella) systemsammanbrott, främlingsfientlighet och en allt hårdare, allt mer desperat politisk styrning ser ut att vara vad vi har att vänta. Vilket är den naturliga konsekvensen av de politiska val svenska folket, under årtionden, har lurats och lockats att göra.

- o -

Vad jag tycker i invandringsfrågan?

Människor skall ha rätt att bo var de vill – men inte på andras bekostnad. Precis som all annan frihet begränsas denna av när man kränker andra människors säkerhet eller egendom.

Människor skall inte definieras på grund av grupptillhörighet, utan utifrån sina individuella handlingar. Med frihet följer ett personligt ansvar. Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför det offentliga.

Svårare än så behöver det inte vara.

- o -

Ett par relaterade länkar:
Rayman: Det var då det »
Motpol: Kommunupproret har börjat »

Det kan i sammanhanget även vara intressant att lyssna till vad Mattias Svensson har att säga om alt-right-rörelsen i avsnitt två av podcasten The Usual Suspects »

Stöd denna blogg »

Polisens kris skapar främlingsfientlighet

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Polisens kris skapar främlingsfientlighet »

Om hur polisens haveri leder till att olika grupper kollektivt misstänkliggörs och att främlingsfientlighet breder ut sig.

Svenska medias skeva bild av tyska delstatsvalet

På sin blogg gör Dick Erixon en intressant reflektion om gårdagens tyska delstatsval i Mecklenburg-Vorpommern.

Svenska media gör en stor sak av att Angela Merkels CDU gjorde ett dåligt val. Vilket i och för sig är korrekt.

Problemet är att den bild man får är att främlingsfientliga Alternative für Deutschland främst fått sina röster från besvikna CDU:are – då Merkel är galjonsfiguren för det senaste årets stora tyska asylinvandring. Men är det så? Erixon skriver...

AfD gick från noll fick 20,8 procent. Varifrån kom dessa väljare? Jo, 5,1 procentenheter från de tidigare kommunisterna i Die Linke. Socialdemokraterna tappade 5,0 procentenheter. De gröna nästan halverades när man tappade 3,9 procentenheter. 

Kristdemokraterna tappade… 3,1 procentenheter. Alltså mindre än var och ett av de röd-gröna.

Jag tycker att det är bekymmersamt att svenska media ger en skev bild (att borgerliga väljare är kryptonazister) av det som skett.

Om vi skall kunna bemöta främlingsfientliga och "högerpopulistiska" krafter måste vi förstå vad som verkligen sker. Och för att kunna göra det behöver vi korrekt information.

Sedan ligger det en viss, mörk ironi i att det är SD-märkta tidskriften Samtidens redaktör som reder ut begreppen där den svenska journalistkårens godhetsapostlar misslyckas. Det ligger nära till hands att tro att de senare har något slags agenda. (Till exempel att de försöker tona ner främlingsfientlighet i politiska grupperingar som ligger nära dem själva.)

Att de aldrig lär sig. Det är ju deras egen trovärdighet som urholkas.

Dick Erixon » Tyska valet: röd-gröna mest invandrarkritiska »

Spegellandet

Låt mig göra en observation, utan att nödvändigtvis lägga några värderingar i den.

Många människor tycks vara upprörda över muslimers kvinnosyn, syn på familjen, syn på homosexualitet och syn på individens frihet.

Detta är förvisso grova generaliseringar. Men med den brasklappen äger de ändå en viss giltighet. I vart fall ur ett liberalt perspektiv.

Det intressanta är att så många av de upprörda knappast kan beskrivas som liberaler – utan snarare som konservativa med en mer ålderdomlig syn på kvinnor, som värnar den traditionella familjen, har svårt för bögar och avvisar krav på ökad individuell frihet.

Det är möjligen också en grov generalisering. Men jag tror att det ligger något i observationen.

Vi lever i intressanta och en smula förvirrande tider.

Vår taktik mot religiös radikalisering är bakvänd och kontraproduktiv

Låt oss för ett ögonblick anta att vi verkligen vill motverka islamistisk radikalisering och våld.

I så fall tycker jag att vi beter oss bakvänt.

Ingen människa rår för vilken kulturkrets han eller hon föds in i. Det är förvisso en av de faktorer som kan bidra till att forma människor. Andra faktorer är till exempel det samhälle individen lever i och hur hon blir bemött av andra människor.

Jag tror att svavelosande retorik mot muslimer i allmänhet ökar risken för att många av dem kan känna sig stigmatiserade – och därmed ökar även risken för att enskilda individer vänder sig bort från samhället och radikaliseras.

Människor tenderar helt enkelt att vända sig mot andra som de upplever beter sig fientligt.

Missförstå mig inte. Det fria, liberala samhället måste alltid försvaras – oavsett vem som önskar begränsa det. Individens frihet, respekten för andra människor och deras val måste alltid försvaras – oavsett vem som driver en annan agenda. (Till exempel är radikal islamism i detta sammanhang oacceptabel. Och islam som religion har många, mycket problematiska inslag.)

Men inget kan bli bättre på grund av att vi hetsar mot människor på grund av vilken kulturell kontext de råkar ha fötts in i. Det är direkt kontraproduktivt. Gå inte i den fällan.

Då lär det vara en bättre plan att föregå med gott exempel och att bygga ett samhälle som människor verkligen vill vara delaktiga i. (Till exempel ett där människor känner att de har frihet, kontroll över sina liv och personligt ansvar.)

I sammanhanget är även vänsterns taktik helt bakvänd.

Inget blir bättre för att faktiska problem och missförhållanden tystas ner eller avfärdas som rasism. Sådant skruvar bara upp tonläget ytterligare. Vad som förekommer måste kunna diskuteras under sakliga och sansade former. Vi måste förhålla oss till verkligheten som den är.

Inget blir bättre för att enskilda handlingar avfärdas med identitetspolitiska krumbukter. Människor bör bedömas utifrån sina handlingar – inte hudfärg, religion eller ursprung.

Varje individ har i slutändan ett ansvar för sina handlingar. I sammanhanget är det viktigt att understryka att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför det offentliga.

Inget daltande. Inga trakasserier. Den offentliga makten skall utövas oväldigt.

Detta är knappast raketforskning.

Men det är naturligtvis bara min åsikt. Jag har en känsla av att det finns folk både till höger och vänster samt i radikala islamistiska kretsar som helst av allt vill skapa verklig, skarp konflikt. Vilket inte är min kopp te. Jag är emot offensivt våld.

Stöd denna blogg »

Vänsterns rasistkort skapar bara fler rasister

Vänstern viftar med rasistkortet så fort någon framför kritik som rör flyktingsituationen eller migrationen. Vilket naturligtvis är dumheter.

De flesta som oroas över flyktingkrisen gör det för att de ser att samhällets logistik inte klarar situationen och för att belastningarna på välfärdssystemen kommer att bli för ohantrbara. Inte för att de skulle vara främlingsfientliga.

Naturligtvis skulle Sverige kunna göra mer. Men tänk er hur det skulle låta från vänstern om man började avveckla bidragen till Filminstitutet, stänga ner universitetens genusverkstäder och höja egenavgifterna i vården för att klara situationen. Vänstern skulle gå bananas.

Det finns ett betydande mått av ironi i att välfärdsstatens kanske främsta tillskyndare – vänstern – fullständigt skulle krossa denna välfärdsstat, om den fick sin vilja genom i flyktingfrågan.

Sedan finns det saker som måste hanteras. Nyanlända måste tidigt och tydligt introduceras till det svenska samhället och den svenska samhällskoden. Vi måste hitta vägar för att snabbt få nyanlända i arbete, helst produktivt arbete. Unga människor i problemförorter måste erbjudas andra alternativ för gemenskap än kriminella gäng och källarmoskéer. Ordningsmakten måste kunna garantera alla människors säkerhet och egendom – i alla delar av landet, hela tiden. Det är inte heller rasism, utan bara sunt förnuft.

Däremot kan vänsterns eviga, missriktade fingerpekande möjligen få människor att bli rasister.

Stöd denna blogg »

Vårt förhållande till verkligheten

För att det demokratiska samhället alls skall fungera måste människor få veta vad som händer.

Denna information har förvisso alltid en avsändare som har ett öppet eller dolt, medvetet eller "omedvetet" syfte. Inte desto mindre behöver vi en någorlunda objektiv samlad bild för att kunna förhålla oss till den verklighet vi lever i.

Jag har skrivit om medias tveksamma förhållningssätt till vinkel och urval tidigare. [Länk»] Men detta är en bredare fråga.

#

De senaste dagarna har svenska media vridit sig som en mask på en krok vad gäller händelserna i Köln (och på en del andra håll) under nyårsnatten. Skall man berätta om mobbens etniska bakgrund eller ej?

Naturligtvis skall man det. Först och främst för att det uppenbarligen var så det var. För det andra för att detta – faktiskt – kan vara relevant i det aktuella fallet. För det tredje för att det med all säkerhet blir ett djävla liv om det kan uppfattas som att mainstreammedia / etablissemanget försöker dölja ett sådant förhållande.

Om människor får intrycket av att man döljer saker för dem – då kan man över huvud taget inte föra någon saklig eller rimlig debatt. Varken ur ena eller andra perspektivet.

Om folk till exempel får en bild av att man döljer sanningen om vad som hände i Köln – då uppstår genast ett ställningskrig. Då ges inte heller utrymme för att till exempel argumentera kring att de flesta flyktingar egentligen är hyggligt folk som mest av allt vill leva stillsamma liv, göra rätt för sig och bygga en god framtid.

I sammanhanget skall man ha klart för sig att makteliten ofta har ett tydligt intresse av att dölja saker och ting. Chelsea Manning sitter i fängelse i 35 år och Edward Snowden befinner sig i limbo i Ryssland – av inget annat skäl än att de avslöjat sanningen om vad det politiska etablissemanget och dess funktionärer egentligen sysslar med.

Verkligheten är ibland obekväm, brutal och jobbig. Men det är den vi har att förhålla oss till. Skall vi alls kunna fatta rimligt kloka och informerade beslut – då är en förutsättning att vår bild av verkligheten är någorlunda korrekt.

#

Verkligheten förvrängs på många sätt. SD-drevet har en hel del töntiga buzz-words. Och identitetsvänstern har sitt kvasiintellektuella snömos. I allt väsentligt handlar det om nyspråk – med syfte att definiera om språket och bilden av verkligheten på ett sätt som passar respektive grupps egen agenda.

Även politiken håller sig med ett eget språk. Dess syfte är inte främst att vara ett fackspråk som underlättar en komplicerad verksamhet. Istället handlar det om att blanda bort korten, dölja vad man håller på med och att distansera sig från folket. Klara besked och ett rakt, enkelt språk gör politiker obekväma.

Folk får naturligtvis ha vilka hittepåspråk de vill. Men när det gäller samhällsdebatten och den politiska makten – då tycker jag att det har ett värde om vanligt folk kan hänga med i svängarna.

#

Låt mig här glida över till yttrandefrihetens principiella frågor, som också är intressanta i sammanhanget.

På årsdagen av attacken mot Charlie Hebdo skrev Kenan Malik i går i GP under rubriken Ett år efter Charlie Hebdo: "Det stora sveket mot yttrandefriheten" »

"När vi i toleransens eller respektens namn ger upp vår frihet att kränka begränsar vi vår möjlighet att ifrågasätta makthavarna och därigenom att stå upp mot orättvisor. Det är därför yttrandefriheten är särskilt viktig för minoritetsgrupper och för dem som saknar makt."

Att kränka skulle kunna definieras som att medvetet uttrycka en åsikt vars subjektivitet är uppenbar för envar och som har som syfte att provocera. Det sker öppet och med blanka vapen – till skillnad från smygcensur, dolda agendor, skevt urval och nyspråk.

För min personliga smak krävs en viss intellektuell skärpa och syfte för att höja provokationen över det banala och endast elaka. Satiren, karikatyren och (den speciellt svårbemästrade) ironin behöver fånga en företeelses själva essens för att få luft under vingarna. Den måste träffa en nerv. Men detta ligger som regel i betraktarens öga – och är i princip omöjligt och direkt olämpligt att reglera eller att lagstifta om.

I Sverige har vi svårt för sådant. Vi har till och med lagar mot saken. Och vi sätter konstnärer som är allt för provokativa i fängelse. Vilket är rätt oerhört, om man ägnar saken närmare eftertanke.

På flera sätt känns provokationen och den öppna, intellektuellt relevanta kränkningen faktiskt ärligare och hederligare än det krypskytte som kännetecknar dagens medierapportering och samhällsdebatt i vårt land.

#

För att knyta ihop säcken: Vi har ett behov av ärlig och korrekt information. Och det har ett värde när människor är raka med vad de tycker och emellanåt ger varandra intellektuella örfilar. Det är de ängsliga glidningarna, självcensuren, de nödtorftigt dolda värdeomdömena, pekpinnarna och nyspråket jag har svårt för.

Men det är bara min personliga åsikt.

Turkiet och EU:s självmål

För inte så många år sedan var Turkiet ett kandidatland för EU-medlemskap. Landet hade demokratiska bister – men rörde sig i vart fall åt rätt håll.

Sedan stängde EU dörren. I stort sett med motiveringen "svartskallar".

Turkiet vände sig då, föga förvånande, inåt. Det turkiska folket slog in på en ny väg – under en president med en mer religiös och mindre demokratisk agenda, Recep Tayyip Erdoğan. Sedan dess har landet i allt väsentligt rört sig åt fel håll. Och i det västasiatiska kriget tycks Erdoğan vara mer intresserad av att bekämpa kurderna än IS.

Nu behöver EU plötsligt Turkiet igen, som buffertzon för att undvika en än större flyktingkris i Europa. Men vi står i dag mycket svagare i dialogen med Turkiet än tidigare. Vi är inte längre i någon position att ställa krav eller att komma med åsikter om demokrati och mänskliga rättigheter.

Europa missade helt enkelt en utmärkt chans att bygga en bro till den muslimska världen – skapad på visioner om demokrati, handel, öppenhet och frihet.

Nu är vi istället tvingade att göra affärer med en i många avseenden odemokratisk och mer religiös regim.

(EU är till och med pressat att öppna nya samtal om EU-medlemskap med den turkiska regeringen. Nu har vi alltså gått varvet runt och är tillbaka på ruta ett igen – men med betydligt sämre förhandlingsläge och förutsättningar än tidigare.)

Så tragiskt. Så onödigt. Men vi har bara oss själva att skylla.

Julia Caesars vålnad

Originalet

Att människor uttrycker sig anonymt på internet är inte något problem. Tvärt om måste möjligheten alltid finnas.

Det kan handla om att avslöja maktmissbruk, att driva med makten eller helt enkelt att vara i opposition – utan att behöva riskera att utsättas för myndigheternas (eller till exempel sin arbetsgivares) ogillande.

Man skall samtidigt ha klart för sig att det är rätt svårt att vara anonym på nätet. Det finns alltid en risk för att man blir avslöjad. Det är till och med troligt att så kommer att ske.

Vilket leder oss till att Expressen i dag avslöjar den främlingsfientliga bloggaren "Julia Caesars" identitet. [Länk»]

Här handlar det inte om staten, utan om media. Jag kan förstå att dagens artikel drar klick och säljer lösnummer. Men är den publicistiskt motiverad?

Det hade helt klart funnits ett allmänintresse om pseudonymen visat sig dölja Mona Sahlin, Daniel Suhonen eller Jonas Gardell.

Men att "Julia Caesar" är en avdankad före detta journalist som dessutom visar sig vara stråltant... Det är ju knappast en nyhet.

Visst, pseudonymen framför vad som kan uppfattas som mycket obehagliga åsikter, mytbildning och har en hatisk attityd. Det är en sak. Sådant skall avhandlas i en saklig debatt. Men jag har svårt att se vad det faktum att bloggaren i fråga är en före detta B-kändis har med saken att göra.

Mer än som ett försök att försöka tysta en röst som man ogillar, då... Vilket knappast är ett ädelt motiv, även om de som skrivit och publicerat texten anser att de gjort det för ett överordnat gott syfte.

Uppdatering, lite mer input om bakgrunden: Dagens Media » | SR Dalarna » | SvD » | Dagens Samhälle »

(Den som vill bekanta sig med verklighetens Julia Caesar, som var en underbar och älskad satkärring på film och på scen – kan göra det här. »)

För mycket kärlek efter Eskilstuna-branden?

Det verkar alltså som om det inte var en brandbomb, utan en överhettad fritös som orsakade branden i en moské i Eskilstuna på juldagen.

Det var ju skönt. Ett hatbrott mindre.

Och man kan notera att en och annan offentlig person var lite för snabb med att peka finger och dra slutsatser om vad som skett. Intressant och sedelärande.

Men all denna... skadeglädje? Det senaste dygnet har jag sett den lite varstans. Och den ger mig dåliga vibbar.

Visst, en del människor råkade visa lite omtanke och kärlek efter branden – i "onödan". Vilket jag har svårt att bli upprörd över.

Det förefaller som om Sverigedemokraternas antiintellektuella, vulgära ton sprider sig i samhället.

Uppdatering: Läs även BLT – Mycket mer än en fritös »

Sverigedemokraterna och jihadisterna behöver varandra

Så har då ytterligare ett terrordåd utförts i den militanta, selektivt fundamentalistiska islamismens namn. Det har mötts av många olika reaktioner, vissa kloka och begåvade – andra inte.

Främlingsfientliga krafter, som Sverigedemokraterna, är inte sena att kapitalisera på sådana här händelser. Efter att en självmordsbombare i Stockholm försökt ta människor med sig in i döden twittrade SD:s Alexandra Brunell ett glatt #äntligen. När döda och skadade fortfarande låg på gatorna efter bombdådet i Oslo drog många SD-företrädare den förhastade och felaktiga slutsatsen att det handlade om islamistisk terrorism. Bland andra Kenth Ekerot och Linus Bylund kom i byxan.

Militant, selektivt fundamentalistisk, islamistisk terrorism är naturligtvis ett problem. Den "individualiserade jihad" som nu har växt fram är skrämmande. Den skall kritiseras och bekämpas.

Samtidigt måste vi vara medvetna om terrorismens egen ondskefulla logik och taktik. Ur dess perspektiv är det önskvärt att vi överreagerar. På så sätt hoppas de att hederliga, fredliga muslimer skall känna sig oskyldigt utpekade och stigmatiserade – och därmed radikaliseras och drivas i armarna på våldsbejakande fanatiker.

Låt oss inte gå i den fällan. Låt inte SD förvandla oss till terrorismens nyttiga idioter. Låt inte rädslan tränga undan sans och förnuft.

Vad tycker SD om arbetskraftsinvandring, egentligen? Och varför?

Sverigedemokraterna säger att de inte är främlingsfientliga eller rasistiska. De säger att deras parti har nolltolerans mot rasism. Och de vill ge en bild av att de "bara" vill hantera en praktiskt besvärlig flyktingsituation.

Samtidigt kommer blandade signaler. I en debattartikel inför budgetomröstningen skrev SD:s vikarierande partiledare Mattias Karlsson så här på SVT Opinion...

"Vi kan redan idag konstatera att det genom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet finns en majoritet i riksdagen för reglera arbetskraftsinvandringen och kasta den migrationspolitiska överenskommelsen i papperskorgen."

Vänta nu! SD kan alltså tänka sig att göra upp med S och V för att begränsa arbetskraftsinvandringen?

Det vill säga att de vill stoppa människor som har jobb, som kommer att betala skatt och som är beredda att bidra till svensk ekonomi?

Så bakvänt. Så dumt. Hej då, svenska IT-undret. Hej då, forskningslandet Sverige. Hej då, tillväxt.

Om SD vill stoppa människor som är beredda att komma hit och göra rätt för sig – vilka skäl har de? Jag kan knappast se något annat än att de tycker illa om utlänningar. Det vill säga att SD nog ändå är främlingsfientliga, eller möjligen rasister.

Här är en fråga där jag misstänker att SD inte har sina väljare med sig.

Långa skuggor över Europa. Del 1.

Visst är "extremhögerns" och "extremvänsterns" framgångar i EU-valet oroväckande.

Men när all energi går åt till att oja sig över till exempel (SD) är det lätt att missa de bakomliggande orsakerna till att det blivit så här.

De gamla etablerade kristdemokratiska, liberala och socialdemokratiska partierna har låtit sig svepas med av EU:s närmast hämningslösa maktambitioner. Allt som kommer från EU har okritiskt accepterats. (Även sådant som respektive parti aldrig någonsin skulle gå med på i en inrikespolitisk kontext.) Absurda och megalomaniska projekt ges fria tyglar. Byråkratin får breda ut sig. Överstatlighet, centralstyrning och kommandoekonomi är plötsligt inget konstigt eller dåligt i våra politikers ögon. Korporativism och hemlighetsmakeri breder ut sig, samtidigt som det demokratiska underskottet bara ökar.



Ja, jösses...

Då skall man kanske inte vara förvånad över att folk går och röstar på partier som på ett tydligt och uppseendeväckande sätt säger nej till EU:s vansinne. Tråkigt bara att det mest handlar om brunskjortor och rödgardister.

Försvara EU:s fria rörlighet!

Europaparlamentet debatterar just nu den fria rörligheten i EU. Det finns röster som vill inskränka eller avskaffa den. Men de flesta ledamöter står ändå bakom vår möjlighet att flytta fritt inom unionen.

Då är det sämre ställt med medlemsstaterna, som vid upprepade tillfällen har satt den fria rörligheten på undantag.

Och – tyvärr – är många av de EU-kritiker som kommer att välla in i parlamentet senare i år kritiker av tråkiga skäl: De är främlingsfientliga, protektionister och nationalister. De kommer att göra vad de kan för att skjuta den fria rörligheten i sank.

Den fria rörligheten för varor, tjänster, människor och kapital är hela idén med EU. Börjar vi montera ner den, då försvinner det som faktiskt är bra med EU. Då blir det bara byråkrati och politisk klåfingrighet kvar.

Frågan om polska rörmokare, svenska au pair-flickor och "sociala turister" behöver faktiskt inte vara speciellt komplicerad. Så här...

Den Europeiska Unionen är en entitet med vissa gemensamma regler på vissa områden. Den är i detta i princip att jämföra med en stat. Därför skall också principen gälla att alla medborgare skall ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför det offentliga. Därmed skall den fria rörligheten gälla lika för alla. I hela unionen. Hela tiden.

Oavsett vad brittiska politiker och tabloider (eller gamla svenska statsministrar) påstår så går det inte bara att flytta till ett annat EU-land och kräva att bli försörjd. Man kan ta med sig arbetslöshetsunderstöd från sitt hemland. Man kan ha pengar så man klarar sig ändå. Men man kan inte bara kräva att få bidrag. Om man inte kan visa på ett sätt att försörja sig inom tre månader, då får man åka hem till det land vars välfärdssystem man tillhör.

Men om man skaffar ett jobb, betalar skatt och går in i det nya landets välfärdssystem inom denna tidsram – då skall man ha exakt samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.

(Om ett land vill göra längre undantag och hålla inflyttare i social karantän längre tid – då skall de inte heller tvingas betala för det välfärdssystem som de samtidigt hindras från att utnyttja.)

Dessutom är vilar debatten på felaktiga förutsättningar. I verkligheten är människor som flyttar inom EU som regel lönsamma för sitt nya hemland. De kommer för att jobba och tjäna pengar. De är goda skattebetalare. De är i produktiv ålder. De bidrar till tillväxten. Och deras utbildning är redan betald och klar.

Social turism är ett marginellt problem – som bara är en täckmantel för främlingsfientlighet.

Se även Expressen: Hätsk debatt om fri rörlighet inom EU »

Välfärdsstatens mörka sida

Den generella välfärdsstaten – de flesta tar den för given, få ifrågasätter den och alternativen diskuteras över huvud taget inte i vårt land.

Ändå finns det många problem. Välfärdsstaten leder människor in i tron att alla kan leva på andras bekostnad. Den skapar monolitiska lösningar där en storlek förutsätts passa alla. (Och där den som faller ur systemet som regel inte har några andra livlinor.) Den leder till dålig användning av befintliga resurser. Och den innefattar som regel ett högst tvivelaktigt element av omfördelning under tvång och hot om våld.

Det där är saker vi borde diskutera.

Och det finns faktiskt ett område där problematiken börjar tränga sig på. Det gäller människors rätt att flytta fritt och bosätta sig var de vill. Där är den generella välfärdsstaten en stoppkloss. (Och det är kanske inte att förvånas över. Folk vill inte släppa in andra i det system som de har tvingats betala för.)

Nu tror jag som sagt inte på den generella välfärdsstaten. Jag är rätt säker på att den i längden är ett ohållbart koncept. Jag ifrågasätter den som modell för att skapa välstånd för så många som möjligt. Och jag tror att den aldrig kan ge människor verklig trygghet.

Däremot tror jag på människors rätt att flytta till nya platser och bosätta sig där de vill. (Så länge de inte ligger andra till last eller inkräktar på andras negativa rättigheter.) Sverige skulle bara må bra av lite mer folk och djupare genpool.

För mig går detta väl ihop. Kritiken mot välfärdsstaten och idén om öppna gränser fungerar tillsammans, samtidigt.

Förmodligen känner även Sverigedemokraterna att deras budskap går ihop: Det är det omvända. De försvarar den generella välfärdsstaten och säger nej till invandring. (Notera nu att jag säger att deras budskap går ihop, i meningen att det inte motsäger sig självt. Även om jag starkt ogillar det i substans.)

Men i övrigt är svensk politik fullständigt förvirrad. Alla traditionella riksdagspartier försvarar den generella välfärdsstaten – samtidigt som de försöker ge intryck av att vara öppna, toleranta och kosmopolitiska. Men det flyger inte. Man kan inte samtidigt vara för en sluten välfärdsstat och för fri rörlighet. Så det politiska Sverige säger en sak och gör en annan. I all praktisk handling – faktiskt – samma sak som (SD). Det vill säga att de offrar den fria rörligheten till förmån för välfärdsstaten.

Så väl regeringen som de rödgröna bygger murar runt Sverige och EU. De låter människor som bara söker ett bättre liv drunkna ute på Medelhavet. De ser åt andra hållet när EU:s Frontex-styrkor skjuter flyktingar i ryggen vid EU:s yttre gränser. De är så rädda för dynamisk utveckling att de bara ser problem och hot där de skulle kunna se möjligheter.

Regeringen och de rödgröna försöker framställa sig själva som moraliskt överlägsna, jämfört med (SD). Men i själva verket finns alltså ingen större skillnad. I riksdagen har den generella välfärdsstaten 100-procentigt stöd. På bekostnad av människors frihet.

Men det kan vårt lands politiker inte erkänna. Inte ens för sig själva.

Multikulturellt eller multietniskt?

Man kan undra vad det var för ljushuvud som formulerade det där med det multikulturella samhället. Sahlin? Sverigedemokraterna? Någon djuping på någon godtycklig kultursida?

Till att börja med är Sverige inte multikulturellt. Sverige är – i en vidare mening – ett av de mest kulturellt homogena samhällen man kan finna i vår del av världen. Rent skrämmande homogent, if you ask me.

Sedan ställer ordet multikulturellt till det. Det får folk att tro att man kommer att lägga ner midsommar, förbjuda falukorv och riva Nationalmuseum. Ordet är som gjort för att miss- och vantolkas.

Däremot är Sverige multietniskt. Det vill säga att människorna i vårt land har olika etnisk bakgrund. Folk är olika. Vilket faktiskt inte är så mycket att hetsa upp sig över.

Det innebär förvisso att människor också har olika kulturella traditioner. Fine with me. Så länge man inte försöker tvinga sig på någon annan, inte kränker någon annans rättigheter och så läge man håller sig på rätt sida brottsbalken – så intressant. Vad folk gör hemma eller i förenings- och samfundslokaler är deras sak. Oavsett om det handlar om Livets Ord, Södermalmsmoskén, företagets vinklubb eller Centerpartiet.

Men det innebär inte att Sverige, som land är multikulturellt. Sverige är fortfarande ett ångestladdat land med sexualskräck, fredagsfylla, konflikträdsla, kontrollerad avundsjuka och en ohälsosam tro på auktoriteter. Där någonstans finns den svenska själen.

Jämfört med många andra länder är Sverige på efterkälken som multietniskt land. Med undantag för lite stenhuggare, finnar och italienare så har vi svenskar inte träffat så många andra människor tidigare. Så vi håller oss på vår kant. Det är väl så reptilhjärnan fungerar, kan man anta. Men sådant brukar gå över med tiden.

Hur ser då debatten ut?

Det är intressant att notera att en massa människor springer omkring och upprört viftar med armarna över förment "multikulti" – och samtidigt är tämligen ointresserade av att försvara det som man faktiskt skulle kunna definiera som en svensk och västerländsk samhällskultur. Demokratins djupare värden. Våra fri- och rättigheter. Rätten till privatliv. Rättsstaten. Och så vidare.

Det kan möjligen hänga samman med att det inte är utlänningarna som är problemet här. Svensk politik är nämligen ett mycket större hot mot vår frihet än knasiga religiösa lagar av fjärran ursprung. I vart fall i den praktiska verkligheten. Justitieministerns ignorans vad gäller rättsstatens värden är ett större problem än vad som sägs av en eller annan överentusiastisk iman vid fredagsbönen. Den byråkratiska apparaten utsätter varje dag människor för övergrepp som strider mot hela den västerländska demokratiska traditionen. Sverigedemokraterna är ett hån mot det kristet humanistiska kulturarvet.

Så det är kanske inte förvånande att folk hellre bygger hjärnspöken och jagar upp sig över sådant de inte omedelbart känner igen. Det är ju lättare än att ta tag i de frågor som faktiskt har något med verkligheten att göra.

Friheten, demokratin, rättsstaten, öppenheten och våra fri- och rättigheter måste alltid försvaras. Det gäller oavsett vem som för tillfället hotar dessa värden och varför.