Assange kanske skulle behöva en PR-konsult?

Allt som rör Wikileaks, Assange, Cablegate och de afghanska och irakiska krigsdagböckerna har blivit en härva, som jag tror att de många människor har svårt att hålla ordning i. Här krävs att man har flera tankar i huvudet samtidigt.

Speciellt är det sex-anklagelserna mot Assange som grumlar bilden, eftersom de är ett inslag som inte alls har med kärnfrågan – transparens och fri information – att göra. Och här är jag rädd att Assange och hans försvarsteam inte är helt rationella.

Hur man än vänder och vrider på saken, så känns det som om Assange är på väg att tappa mark i det pågående PR-kriget.

Nu ifrågasätter jag inte alls att Assange är rädd för att bli utlämnad från Sverige till USA. Märkliga saker sker bevisligen. Men jag tror att risken är minimal. Priset är för högt. Det skulle brännmärka Sverige och den svenska regeringen för all framtid. (Redan en sådan sak som Egypten-affären var på vippen att knäcka regeringen Persson – som bara "räddades" ur situationen av tsunami-katastrofen, just i det ögonblick då det började blåsa snålt på allvar.)

Och det förtjänar att upprepas: Om Assange låter sig utlämnas till Sverige från Storbritannien, då krävs det en rättssak i både Sverige och Storbritannien för att han skall skickas vidare till USA. Stannar han i England, då kan en sådan sak hanteras mycket snabbare. Och britterna har ett riktigt skumt utlämningsavtal med USA, som har använts på ett väldigt tveksamt fall i tidigare ärenden.

I denna fråga får man ändå säga att USA har bundit ris åt egen rygg. Man har the Patriot Act som upphäver många av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Med Guantanamo har man visat att man sätter sig över rättsstatens grundläggande principer. Och med extraordinary renditions har man satt sig över det västerländska samhällets själva anständighet. Obalanserade uttalanden om Assange, från amerikanska politiker gör knappast saken bättre.

Så visst finns det anledning att vara orolig och misstänksam. Och med tanke på all information som Wikileaks sitter på, kan det mycket väl hända att Assange vet saker som inte vi vet – som kan ha bäring i detta fall. Men, låt oss bortse från denna brasklapp för ett ögonblick.

I detta läge tror jag ändå att anfall är bästa försvar. Och då menar jag inte sådant som att Assange kallar Sverige för ett getingbo av revolutionär feminism. Han kan mycket väl ha rätt. Men det är i så fall ett annat problem. Situationen är som den är, oavsett vad man tycker om den.

Fallet är tunt, mycket tunt. Och jag har svårt att tänka mig att det skulle leda till en fällande dom. Eller att det hela går till domstol över huvud taget. Och det är här som jag menar att anfall är bästa försvar. Assange och hans advokat borde, under hela processen, i princip ha stått utanför åklagarens kontor och krävt att det skulle hållas förhör, nu. Gärna med ett gigantiskt mediauppbåd i hälarna.

Redan när misstankarna om sexbrott dök upp försökte jag via olika kanaler få fram ett meddelande till Assange. Innebörden var: Närmsta polisstation omedelbart. Med advokat. Och så bifogade jag kontaktuppgifter till en bra och omdömesgill brottmålsadvokat.

Jag är inte säker på att Assange fick mitt tips. Men det är ju så här det fungerar i Sverige. Rättsutövningen är ibland både inkompetent och arrogant på samma gång. Man måste vara on top of things från ruta ett. Aldrig ge åklagaren en chans att påstå att man inte är samarbetsvillig.

Nu kan man i och för sig konstatera att åklagaren har betett sig ovanligt snurrigt. Fallet har blivit liggande, några riktiga förhör (mer än upplysningsvis) verkar inte ha hållits under den tid Assange har stått till förfogande. Och åklagaren har givit grönt ljus för utlandsresor. För att sedan drämma till med storsläggan när en senare kallelse inte omedelbart hörsammades. Detta, vad jag kan förstå, utan att ha kontaktat Assanges svenska advokat om att så var på väg att ske.

Men som sagt, det är så det svenska rättsväsendet och vissa av dess funktionärer fungerar. De är byråkratiska, nyckfulla och är beredda att använda sig av statens våldsmonopol mot alla som inte hela tiden är undergivna och samarbetsvilliga. Detta oavsett hur orimligt eller tunt målet är, i sig.

Med ett mer offensivt förhållningssätt tror jag att hela saken hade varit utagerad vid det här laget. Men den insikten tjänar inget till just nu. Frågan är istället vad man kan göra nu när allt är som det är.

Det råder knappast någon tvekan om att Assange skulle ta oerhört många vuxenpoäng på att med klar och tydlig röst meddela att han accepterar en utlämning till Sverige. Det skulle visa på mod och styrka. Det skulle svepa undan alla lömska antydningar om att han skulle anse sig stå över lagen. Och det skulle kunna få hela sexaffären ur bilden, till förmån för annat som är större och viktigare.

Men nu kommer vi till en knut i denna härva, där allt blir politiskt.

Under rådande omständigheter skulle Assange, i så fall, behöva garantier om att inte bli utlämnad från Sverige till USA. En sådan garanti kan svenska politiker inte ge. Det vore helt enkelt olagligt. Och om man vill vara en smula konspirationsteoretisk – då kan man undra om svenska politiker alls skulle vilja ge en sådan garanti. Ur deras perspektiv gör det liksom inte så mycket att Assange har fastnat i ett ormbo av snaskiga anklagelser...

Inte desto mindre borde Assange kunna säga att han går med på en utlämning till Sverige – om han får garantier för att han inte utlämnas vidare till USA. Det skulle plocka ut en del osäkra faktorer ur ekvationen. Det skulle få honom att se bra ut i media.

Och det kan vara bra att, på detta sätt, dumpa problemet i den svenska regeringens knä. Då kanske någon äntligen får tummen ur och inser att en rimlig och praktisk lösning är att åklagaren ger sig iväg till London och håller de där förhören på ambassaden. Detta är trots allt ett fall med geopolitiska komplikationer. Lite får man tänka utanför lådan.