Den europeiska superstaten, del 2

I min förra bloggpost skrev jag om att EU har blivit något helt annat och värre än det vi svenskar en gång trodde att vi röstade ja till. Och nu sitter vi i rävsaxen. Vårt medlemskap är inskrivet i grundlagen. Inte ens om vi skulle vilja kan vi gå ur EU på ett snabbt och rimligt smidigt sätt.

Så – i vart fall för tillfället – får man nog försöka göra det bästa möjliga av situationen. Och det är inte det lättaste.

Regeringen, större delen av oppositionen och de flesta svenska ledamöter i Europaparlamentet drar, aktivt, åt fel håll. Vart och vartannat beslut de fattar ger oss mer överstatlighet, mer byråkrati, mer politisk klåfingrighet, mer kommandoekonomi och mer makt åt olika särintressen i EU.

Om mycket av detta svävar svenska folket i okunskap – eftersom svenska medias EU-rapportering är under all kritik.

Den är rent skandalöst dålig. Det lilla media tar upp rör toppmöten, en och annan valutakris och ett eller annat bråk mellan EU:s ledare. Men den störtflod av sakfrågor som EU dagligen hanterar lyser i princip med sin frånvaro i större media.

Tänk dig att pressen slutade skriva om vad som sker i riksdagen. Upprörda röster skulle höjas för att det undergräver demokratin och håller väljarna i okunskap.

Att det inte finns någon nämnvärd svensk EU-rapportering är värre. EU har nämligen större inflytande över svensk lagstiftning än riksdagen.

Europapolitik säljer inte lika många lösnummer som Let's Dance. Svenska journalister är som regel okunniga om både beslutsprocessen och sakfrågorna i EU. Bryssel, Strasbourg och Luxemburg känns som avlägsna platser – vilket skapar en illusion av det som sker där inte rör oss. Vilket är en total missbedömning.

Det märkliga är att media är medvetna om detta – men att de ändå inte tycks ha några planer på att göra något åt saken.

De medborgare som vill veta vad som sker i EU är hänvisade till några få kanaler som, i sammanhanget, tyvärr har rätt begränsad räckvidd. Som Europaportalen, MEP:arnas egna hemsidor och enstaka bloggar. Alternativet är att söka information på egen hand i ett system som är så snårigt att till och med vi som jobbar i det har svårt att finna vad vi letar efter. Och man måste i princip vara på plats för att kunna hänga med i alla snabba turer.

Norge, som inte ens är med i EU, har bättre EU-bevakning i media än Sverige.

EU:s demokratiska underskott kan inte bara skyllas på politikerna. Så länge media inte bryr sig om att informera svenska folket om vad som sker – så länge kan vanligt folk inte ens förhålla sig till EU-politiken. Än mindre påverka vad som sker.

På så sätt kan EU ostört fortsätta att förvandlas till något som vi inte vill ha.