Därför kommer EU att misslyckas

I den politiska demokratin finns flera problem. Ett av dem är att dåliga idéer oftast har de mest högljudda förespråkarna. Ingenstans är detta tydligare än i EU.

Den som vill förbjuda något är som regel mer högljudd än den som tycker att allt är bra som det är. Särintressen är oftast mer energiska än allmänheten. Alarmism gör sig bra i media och ger våra makthavare dumma idéer. Människor som är på moraliska korståg har ett driv som är mycket större än alla som har en leva-och-låta-leva-inställning.

Det bakgrundsmaterial som förbudsivrare, alarmister, särintressen och nymoralister hänvisar till har ofta ett inbyggt fel. De redovisar bara en sida av frågan. Dels för att det passar prussiluskornas syfte. Men även för att hälsan tiger still.

Till exempel kan vi få fram rätt bra siffror på hur många som dör och utsätts för våldsbrott på grund av alkoholen. Detta är förvisso ett problem. Men sakens andra sida ligger i skugga. Ingen vet till exempel i vilken omfattning sprit framgångsrikt används för ångest- och stressdämpande självmedicinering. Vi kan ana, men inte veta, i vilken utsträckning alkohol används av blyga människor för att komma över sina hämningar. Hur mäter man all den kreativitet som kommer ur bruk av alkohol? Och så vidare.

Det fenomen jag försöker peka på är att det är lätt för våra politiker, byråkrater och andra beslutsfattare att falla för dem som skriker högst, även om de som tiger nöjt kanske är fler.

Exempel på detta ser vi varje dag i media och i politiken. Det hela blir extra tydligt på EU-nivå.

Bönder är en minoritet som lyckas hota och skrika sig till jordbruksstöd, trots att detta bara är ett sätt att snedvrida marknaden och att göra maten dyrare för de allra flesta medborgare. De svenska försöken att exportera sexköpslagen är ett annat exempel, där bara en sida av en fråga blir belyst. Eller fildelningsdebatten, där man hör få röster tala om vad ett stort och tillgängligt kulturutbud betyder för ett samhälle.

Särintressenas krypskytte visar sig även i form av ändamålsglidning. Ett exempel: Redan innan beslut har fattats om internetcensur av den förbannade barnporren får vi veta att man även funderar på att använda samma verktyg för att försvara nationella spelmonopol mot konkurrens online.

Det som gör denna process extra jobbig på EU-nivå är dels att besluten drabbar 500 miljoner människor. Dels att de olika medlemsstaterna har sina speciella käpphästar och väderkvarnar. Dels att man har och göra med fler och mer välorganiserade särintressen. Sammantaget blir det väldigt mycket.

Det engelska uttrycket är worst practice. Det vill säga vad vi får när fransk jorbrukspolitik, svensk folkhälsopaternalism, belgisk byråkrati, brittisk övervakning, spansk internetpolitik, polsk sexualpolitisk dubbelmoral och dansk invandringspolitik rullas ut över hela EU. När nöjesindustrins advokater bestämmer över upphovsrätten, när tillverkningsindustrin säljer in tullar och handelshinder, när franska mjölkbönder skriker sig till subventioner och när Föräldraföreningen Mot Narkotika får ratta den europeiska drogpolitiken.

Varje dag möter man många exempel på allt detta. Och vansinnet tycks tillta. Tills dess vi får ett EU som ingen vill ha.