Att hålla tre saker i huvudet på samma gång

Det har varit en muppig vecka och jag försöker fortfarande beta av inför nästa veckas EP-session i Strasbourg. Men jag känner att jag måste sätta mig ner och försöka koppla greppet på nytt vad gäller Assange-fallet och Wikileaks.

Och även där börjar det bli mycket nu. Låt mig dela in det hela i tre delar: Assanges kufighet, rättsfallet mot Assange och – det viktigaste – Wikileaks arbete.

Att Wikileaks grundare Julian Assange är en särling och en smula kufig är varken en nyhet eller speciellt konstigt.

Mediecirkusen gör bara saken värre. Alla som någonsin, om så bara för en stund, har varit i fokus för ett intensivt medieintresse förstår vad jag talar om. Alla andra får tro mig. Det är som att åka torktumlare.

Sedan blir det ännu rörigare när det pågår en kampanj för att misskreditera Assange och Wikileaks. Att en sådan kampanj pågår finns det tydliga belägg för. Detta skapar ett gungfly, där det är svårt att veta vad som är sant och vad som är desinformation.

Veckans eruption bestod i att Assange skall ha uttalat sig osedvanligt korkat om judar och deras makt över media. Uppgiften kommer visserligen från en skandaltidning. Men låt oss anta att inte ens den vågar gå ut med en sådan sak utan att ha det hela på band.

I så fall var det naturligtvis jävligt dumt, fördomsfullt och konspirationsteoretiskt av Assange. Han borde veta bättre, ur flera perspektiv. Vi, som i någon mening är på "hans sida" har all anledning att tydligt ta avstånd från sådana här dumheter.

Men det innebär inte att man för den sakens skull måste tappa koncepten helt. Det gäller att hålla mer än en sak i huvudet. Vilket leder mig in på rättsprocessen mot Assange.

Utlämningsärendet är överklagat och kommer att dra ut på tiden. Med största säkerhet kommer det att landa i att Assange blir utlämnad till Sverige.

I Sverige har åklagare Finné sagt att brott inte föreligger. Men inte ens åklagare Ny har påstått att något brott har begåtts. Vad det handlar om är att Assange skall förhöras i en utredning. Ännu är inget åtal väckt och det är långt ifrån säkert att så kommer att ske. Det är viktigt att komma ihåg.

Den som har läst utredningen (som än så länge huvudsakligen bygger på en parts uppgifter) har skäl att tro att Assange inte är någon perfekt gentleman. Vilket dock inte är olagligt. Han har ungefär samma divalater som vilken popstjärna, topppolitiker eller megakändis som helst. Inte heller det är olagligt. Det är synnerligen tveksamt om det finns något åtalbart i det som skett.

Hur som helst. Man kan tycka vad man vill om Assange. Och om Wikileaks. Den rättsliga processen och prövningen skall vara oberoende, rättvis och rättssäker. Så väl i Storbritannien som i Sverige. Här finns det all anledning att vara vaksam och principfast.

Sedan kan jag fortfarande tycka att det enklaste vore att svenska åklagare reser till London för att höra Assange där. Men i den frågan verkar positionerna låsta och prestigen allt för stor.

Samtidigt bör Assange själv ta sig en funderare på om inte denna cirkus skadar något större, nämligen Wikileaks verksamhet som sådan. Assange skulle kunna överväga komma till Sverige för egen maskin. Det kan bli en jobbig, möjligen pinsam och säkert utdragen process. Så jag förstår om han inte vill. Men det viktiga är att få den här historien ur världen.

Vad gäller risken för att Assange skall bli utlämnad från Sverige till USA, så vågar jag påstå att den är mikroskopisk. Risken för utlämning till jänkarna lär vara betydligt större om han stannar i England.

Då – äntligen – till det som är viktigt i den här historien: Wikileaks verksamhet.

De läckta amerikanska telegrammen och Wikileaks material från andra källor är viktiga saker.

Läckorna ger oss insikt i vad våra politiska ledare gör och säger i vårt namn – utan att vi medborgare var tänkta att få reda på det.

Hemlig maktutövning är oacceptabel i en demokrati. Politikerna skall inte få ägna sig åt dold, politisk dubbel bokföring. Vi medborgare måste få veta vad de politiker vi röstar på tänker göra. Och vi måste kunna ställa våra makthavare till ansvar i efterhand för vad de gjort.

Naturligtvis kan det finnas behov av sekretess i en akut, pågående process. Ingen har hävdat något annat. Men det är inget försvar för att sedan hemlighålla det som skett för all framtid. Speciellt när våra politiker spelar under bordet och gör saker som de sedan inte vill stå för eller ta ansvar för.

Viker vi på den punkten, då är det fritt fram för politikerna att utöva sin makt bakom stängda dörrar – utan insyn, ansvar, granskning och krav på rimlighet.

Detta är kärnan i historien, det som är viktigt. Och om skyms av så väldigt mycket annat.