2016-03-27

Till våldsmonopolets förvar


En avgörande skillnad mellan de västerländska demokratierna och många länder i till exempel Mellanöstern och Afrika är att vi har ett (demokratiskt kontrollerat) våldsmonopol – till skillnad från klansystem.

Fördelarna med ett statligt våldsmonopol är flera. Reglerna är förutsägbara och gäller lika för alla. Alla har samma rätt till hjälp från ordningsmakten. Med ett fungerande rättsväsende som sköter bestraffningar är det tänkt att vi skall slippa blodshämnd, klanfejder och andra former av hämnd som ofta resulterar i spiraler av våld.

Så vad händer då när polisen inte räcker till? Vi vill ju ha något slags trygghet. Vi vill att vår säkerhet och egendom skall vara garanterad.

Ibland blir lösningen att till exempel ett köpcentrum, kollektivtrafiken eller ett bostadsområde tar in privata vakter. Det är som regel bättre än inget alls. Men det är samtidigt att ta ett steg bort från demokratisk kontroll, opartiskt upprätthållande av ordningen och det symboliska värdet i att ordningen upprätthålls av staten. Oftast är detta inga större problem, men vi måste vara medvetna om riskerna.

(Det finns positiva bilder värda att titta närmare på. I till exempel Detroit sägs privata vaktbolag som verkar enligt icke-våldsprincipen vara så väl omtyckta som mycket framgångsrika.)

Ibland är lösningen civila sammanslutningar av människor som tar på sig att upprätthålla ordningen. Det kan handla om till exempel grannsamverkan eller nattvandrare. Eller om något slags medborgargarden. Lagen gäller givetvis för dem på samma sätt som för alla andra. Men i vissa situationer ställs man helt uppenbart inför problem. Om en skarp situation uppstår, då är det en mycket delikat fråga hur mycket våld som får användas.

Dessutom blir detta på något sätt en återgång till klansamhällets modell där säkerheten är beroende av vilken grupp man tillhör, var man bor eller kanske vilka man är släkt med.

Våldsmonopolet som princip är en garant för vår individualistiska livsstil. Man skall inte behöva tillhöra en viss grupp eller klan för att kunna känna sig trygg i samhället.

Detta förutsätter naturligtvis att polisen är synlig på gator och torg – och att den verkligen förmår att hantera vardagsbrott mot säkerhet och egendom.

Det förutsätter dessutom att den demokratiska styrningen och lagstiftningen är rimlig och fokuserar på det som är viktigt. Våldsmonopolet skall inte vara åsiktspolis, inte ägna sig åt moraliskt pekpinneri, inte åt brott utan offer – och inte åt att gå maktens politiska ärenden. Här måste man vara oerhört uppmärksam.

Det mesta i vårt samhälle skulle fungera bättre om det hanterades genom frivilligt samarbete, spontan ordning och marknadens osynliga hand. Men just vad gäller statens våldsmonopol och att upprätthålla rättsstaten vill jag att det sköts gemensamt och att det sköts bra.

Som minarkist vill jag att staten ägnar sig åt ett fåtal centrala samhällsfunktioner, som inre och yttre säkerhet.

Därmed inte annat sagt än att våldsmonopolet ständigt måste granskas, ifrågasättas och ansas. Det får aldrig bli en stat i staten eller ett verktyg för förtryck.

1 kommentar:

  1. Det är rätt. Som klassiskt liberal uppskattar jag att gränsen mot anarkism ständigt hålls aktuell.
    /DNg

    SvaraRadera

Kommentarer skall vara sakliga och hålla god ton. De skall föra diskussionen framåt - och får gärna vara intressanta, underhållande och intelligenta. Se det som en insändarsida: Kvalitet ökar chansen att kommentarer publiceras.