Det är lite motigt för förre justitieministern Thomas Bodström (s).
Samtidigt som han med en dåres envishet försvarar den så kallade Egypten-affären (när två män med CIA:s hjälp utvisades till tortyr och skenrätt i Egypten) så har Göran Persson nu mer eller mindre erkänt att det hela var ett stort misstag.
Dels pekar detta på hur socialdemokrater aldrig kan förmå sig att erkänna att de gjort en tavla - förrän de avgår.
Dels är den nya sprickan inom (s) i denna fråga intressant i sig.
Dels visar historien hur en före detta justitieminister, tillika advokat, inte förmår skilja på anklagelser och bevis. Eftersom de två männen, till sist, aldrig dömdes för det Bodström anklagar dem för så fanns det - uppenbarligen - inte tillräckliga bevis, bara varm luft. Det är anmärkningsvärt att den man som i dag är ordförande i riksdagens justitieutskott inte kan göra den distinktionen och dra rimliga slutsatser.
För det borde ju vara så enkelt...
Det godtyckliga påståendet "Thomas Bodström sägs ha sålt hasch när han gick i gymnasiet" är en lös anklagelse, som knappast kan eller bör få några följder för honom. På sin höjd kan den föranleda frågor, till honom och till den som framför anklagelsen.
Om någon däremot framlägger fakta som visar att "Det finns vittnen och bildbevis för att Thomas Bodström sålde hasch när han gick i gymnasiet" - då är det att betrakta som bevis, som skulle kunna leda till en rättslig prövning, eventuellt straff och andra konsekvenser.
Så... Vem vill bli dömd på lösa anklagelser? Vad är det för samhälle vi lever i om endast anklagelser leder till att människor utsätts för kränkningar av sina rättigheter och för rättsövergrepp - av staten?
Rättssäkerhet och socialdemokrati är som olja och vatten.
Bolinerna är faktiskt ovanligt lösa i år. Undrar hur det kan kännas att vara i opposition och tvingas att basha förslag som man innerst inne känner är riktiga. Borde göra mer ont så kanske...
SvaraRadera