EU:s protektionism

Eftermiddagen och delar av kvällen har jag tillbringat i EU-Parlamentet. Där har utskottet för internationell handel haft en hearing om TDI – Trade Defence Instruments. Det var en stundtals märklig övning.

Vicechefen för Generaldirektoratet för Trade Defence (!), Peter Balas, lät till att börja med meddela att han hoppas på ett nytt globalt frihandelsavtal. Det är lätt att säga. Men faktum är att EU:s eget jordbruksstöd och protektionism är ett av de största hindren för ett sådant avtal.

Han hävdade även att EU har bland världens bästa TDI. Med det menar han, förmodligen, att vi har de mest effektiva handelshindren. Vilket man nog måste vara EU-byråkrat för att kunna vara stolt över. För framtiden lovade han "realistiska, pragmatiska och balanserade förslag" på området. Ur kommissionens perspektiv, alltså.

Professor Brian Hindley var lite roligare att lyssna till. Han påpekade bland annat att EU inte har klart för sig om dess TDI skall gynna konsumenterna eller producenterna; att en imperfekt internationell konkurrens i sig inte är något skäl för TDI; att EU:s TDI rent allmänt saknar rationella skäl och påvisbara positiva resultat. Och förutom att sakna logik är den europeiska protektionismen inte heller rättvis på något sätt.

Under Hindleys anförande gick utskottets ordförande, den gamle DDR-kommunisten Helmuth Markov, demonstrativt ut. Han ville väl inte höra...

Bland de argument som anfördes för europeisk protektionism märktes bland annat att konsumenternas fördelar är underordnade konkurrensaspekterna (!); att det är orättvist att andra länder har lägre produktionskostnader på grund av lägre skatter, mindre byråkrati, mindre utvecklad välfärdsstat med mera; att marknadskrafterna bara kan fungera inom, men inte utom avgränsade områden som EU; att "rättvis handel" borde vara ett kriterium för om vi skall sätta upp handelshinder och att "solidaritet och europeiskt ägande" också skall spela roll för vilka varor vi försöker stänga ute. Man tar sig för pannan!

På andra sidan – mot protektionism – stod, förutom professor Hindley, främst Stewart Newman från Foreign Trade Association. Han krävde transparens och förutsägbarhet vad gäller TDI-instrumenten. Bland annat påpekade han att företag i princip aldrig får någon förvarning när EU klipper till med skyddstullar och importkvoter. Varorna kan redan vara beställda och skeppade. Och man har ingen chans att ifrågasätta, kritisera eller begära överprövning av besluten innan de är verklighet. Och när en vara, hux flux, belagts med skyddstullar är det inte alltid säkert att detta bara tas ut genom högre priser för oss konsumenter, i affärerna. Minst lika vanligt är att butikerna skär i sina kostnader, till exempel genom att minska sin personal. Eller en kombination – att EU tvingar konsumenterna att betala för att unionen skapar arbetslöshet.

På det hela taget lät det tyvärr som om protektionisterna hade fler vänner än förespråkarna av frihandel, i utskottet.

Nu skall det författas en initiativrapport om TDI – av den svenske moderaten Christofer Fjellner. Frågan är om han kommer att stå upp envist för frihandelns principer, för att sedan bli nedröstad med flaggan i topp – eller om han kommer att försöka göra det bästa möjliga av situationen och arbeta fram en kompromiss som i vart fall inte är frihandelsfientlig...

Det finns skäl att återkomma i ärendet.