Dags att starta ett nytt parti? Njaee...

Det är många som hör av sig med funderingar kring om det inte är dags för ett nytt politiskt parti i Sverige i dag. Det vore lätt att säga "Ja för fan. Nu kör vi!" Men dumdristigt.

I politiken tvingas man ofta välja mellan två dåliga alternativ, när man själv inte har majoritet. Och bums har man en svekdebatt.

I alla partier, till och med de mest frihetliga, har varenda kotte sina egna käpphästar – som de lackar till om de sedan inte får driva på skattebetalarnas bekostnad.

Och politiska organisationer lamslås alltid av intern maktkamp, byråkrati och paragrafrytteri.

Det parti som får vittring på reell makt riskerar också att bli teknokratiska pragmatiker som säljer sin själ. Som Miljöpartiet, ungefär.

Partipolitik är förlamande, själsdödande och en pina för alla som tar idéer på allvar.

Politik är the dark side of the Force.

Därför är jag inte partipolitiskt aktiv. (Och jag tror faktiskt att jag har större inflytande på debatten i Sverige som frifräsare, än vad jag skulle ha haft som riksdagsman.)

Om – om! – man skulle starta ett politiskt parti, då måste man tänka nytt i grunden. Man måste sätta sig på tvären med den politiska kulturen och med hela den svenska folkrörelsetraditionen.

Man skulle behöva driva verksamheten nästan som ett företag. Vilket rimmar rätt illa med tanken på att politiska partier skall vara demokratiskt uppbyggda och ha en väl utvecklad interndemokrati. (Även om just det kan ifrågasättas hos de flesta av dagens riksdagspartier.)

Risken är också att det blir mycket enmansshow för att verksamheten skall fungera rationellt. Och människor som får makten över ett parti blir inte sällan stolliga, maktfullkomliga och principlösa. (Se till exempel hur Fremskrittspartiet i Norge har utvecklats under Carl I. Hagen – från ett närmast libertarianskt parti till skränig populism och röstknipande främlingsfientlighet.)

Även om jag gillar Piratpartiet i många avseenden, så är jag tveksam till deras strategi. Att rösta med majoriteten i allt annat bara man får igenom sina nyckelfrågor, det känns varken klokt eller bra. Även om man naturligtvis kan resonera som så att det är bättre att få skräppolitik och framgång i sina hjärtefrågor än bara skräppolitik.

Klassiskt liberala partiet (som jag mycket väl kan komma att rösta på i nästa riksdagsval, om jag inte röstskolkar) verkar vara för låst i gängse modeller för hur politik skall bedrivas, något för naivt, lite amatörmässigt och med förutsägbara problem. KLP:s förhållningssätt får mig att tänka på amerikanska Libertarian Party, som genom åren haft mycket interna problem, varit en något för stark kufmagnet och emellanåt gjort väl pragmatiska utflykter.

Sedan är det det där med ekonomi. Det är ingen idé att ens försöka ställa upp i ett riksdagsval om man inte har minst sisådär 25 miljoner i kampanjkassan. Speciellt viktigt är detta om man inte har väl fungerande lokalorganisationer redan i ruta ett.

Det krävs helt nya grepp för att kunna kombinera principfasthet med effektivitet och en god demokratisk bas i ett parti. Jag funderar ofta på hur det skulle kunna gå till. Men jag har tyvärr ingen modell som jag tror tillräckligt mycket på.

Men det hindrar naturligtvis inte att någon där ute – till exempel någon läsare av denna bloggpost – har goda och fungerande idéer. Kommentarsfältet är öppet.

I vart fall tills vidare tror jag att man kan påverka politiken mer genom att påverka samhällsdebatten och den allmänna opinionen. Då följer politikerna så småningom efter, i sin jakt på väljare.

Men det är inte heller helt enkelt.