Reinfeldts värsta vurpa återstår

Skall man sätta ett namn på statsminister Fredrik Reinfeldts ledarstil, då skulle man kunna beskriva den som "arrogant feghet". Samtidigt som det inte tycks finnas några gränser för moderaternas glidning åt vänster – så kan nyporna vara oerhört hårda i andra sammanhang.

Till att börja med vill jag understryka att det de nya moderaterna ägnar sig åt inte är triangulering. Möjligen frontförkortning. Triangulering innebär att man mutar in motståndarens hjärtefrågor med egna lösningar. Men att ge upp sina egna principer är inte triangulering. Det är reträtt. Och har man börjat använda reträtt som arbetsmetod är risken att man kommer att tvingas retirera mycket längre än man från början tänkt sig.

Fredrik Reinfeldt är helt enkelt undfallande i sak-, idé- och principdebatten mot socialdemokraterna. Han lyckas visserligen få en och annan sosse att byta block. Men han avsäger sig samtidigt oerhört mycket av sitt förändringsmandat.

Ett annat exempel på undfallenhet är att Reinfeldt ständigt försöker tiga ihjäl kritik och problem. Ibland kan det fungera. Men långt ifrån alltid. Man får en känsla av att han duckar – ibland så till den milda grad att det blir rent fånigt.

Statsministerns andra sida är hans arrogans. Ända sedan åren i ungdomsförbundet har han varit en maktspelare som inte dragit sig för att krossa eller kasta ut människor som står i hans väg. På senare tid har detta bubblat upp till ytan till exempel i hans tal om att vädra ut och om att driva ut de onda andarna ur partiet. Det vill säga dem som har ideologisk kompass, integritet och principer. På så sätt har moderaterna tappat många av sina bästa begåvningar.

Detta passar särskilt dåligt med att leda en alliansregering. Resultatet blir att folk drar sig för att ta egna initiativ och att man skapar byråkratiska processer för att förankra allt innan någon vågar säga ett ljud. Effekten blir den samma som under Göran Perssons tid som ststsminister – statsråd som är skotträdda och som inte vågar ta egna initiativ.

Och nu har Reinfeldt även börjat bli arrogant i sakfrågor. Dessutom i sällsynt illa valda sakfrågor. Försvaret. FRA-avlyssningen. Frågor där han hånar partiets kärnväljare, pratare och tänkare. På så sätt har han lyckats reta upp så väl de konservativa som liberala stödtrupperna.

Och när kärnan krymper, då blir det än mer enmansshow och toppstyrning. Vilket bådar illa för denna mandatperiods riktigt stora fråga – en ny grundlag.

Här finns i dag en politisk majoritet för viktiga reformer – bestående av de borgerliga partierna och miljöpartiet i riksdagen. Reformer som skulle kunna stärka demokratin, rättsstaten och de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Men redan nu flaggar Fredrik Reinfeldt för att socialdemokraterna kan komma att få veto i alla grundlagsfrågor. För att han menar att de kräver samförstånd.

Det kommer dock aldrig att gå att uppnå konsensus med (s) i grundlagsfrågorna. I vart fall inte med mindre än att man lägger sig platt för dem. Och då blir det inga reformer av betydelse.

Så det är inte läge att lägga sig eller att lämna walk-over i grundlagsfrågan. Det är just för att de är så viktiga som grundlagsändringar måste fattas av två på varandra följande riksdagar med ett ordinarie riksdagsval emellan. Så att folket får säga sitt. Och att folket får säga sin mening, det är faktiskt viktigare än om socialdemokraterna blir kinkiga.

Men detta är alltså en fråga där Fredrik Reinfeldt redan håller på att kapitulera. Om ingen kan få honom att ta reson på den punkten – då finns det ingen större anledning att rösta borgerligt längre. Eller att rösta över huvud taget.

Förmodligen vill Reinfeldt inte ha eller ta en principiell debatt om centrala grundlagsfrågor. Han är helt enkelt inte tillräckligt intresserad. Och han har inte den ideologiska klangbotten som krävs.