FRA: Vad händer? Del 2.

En sak till...

Det är, som sagt, skillnad på att ha rätt och att få rätt.

Lindberg, Federley, Johansson m.fl. har säkert gjort vad de kan för att få till allt så bra som möjligt. Och det är vi aktivister som har drivit dem framför oss, fram till FRA 2.0. Vi är i princip lika ansvariga för FRA 2.0 – dess förtjänster och brister – som vad de är. Utan vårt kampanjande hade vi förmodligen varit kvar vid FRA 1.01 i dag. (Vilket, möjligen, hade varit lättare att hantera. Men det är numera bara en hypotetisk observation.)

FRA 2.0 är kanske en halv seger och en halv förlust. Ungefär.

Det intressanta just nu är det politiska spelet. Inte planlöst gormande. FRA 2.0 går kanske, kanske att vrida rätt. Men då måste vi backa upp de politiker som vi drivit framför oss. Då måste vi hålla trycket i opinionen uppe så att de som skriver slutförslaget skärper till sig. Då måste vi varje dag ägna krypskytte mot samverkanspunkterna och peka på något slags vettigt alternativ ("brevlådemodellen"). Då måste vi ställa de listiga och relevanta frågorna. Då måste vi överträffa oss själva.

Man kan önska att politiken fungerade annorlunda. Men nu är det så här: Vi / opinionen drev ett antal riksdagsledamöter framför oss. De satsade tid, kraft och prestige på att få fram ett alternativ som i vart fall är delvis nytt istället för att bara vara rent påhäng på något som är allt igenom dåligt.

Jag tror att det är att hoppas för mycket att dessa ledamöter – efter att försökt ha gått oss till mötes – kommer att rösta för (s) motion om att riva upp FRA-lagen. Tyvärr. Det kommer att bli mycket buller på vägen, men jag tror att FRA 2.x blir vad som kommer att beslutas.

Och just därför måste vi ligga på och tvinga fram preciseringar, förtydliganden och svar. Anständigheten kräver att vi försöker göra vår del av jobbet – nu när vi fått ett antal riksdagsledamöter att ta hela frågan ett steg till. Det duger inte att bara gnälla.

Det är nu som vi kommit till den kritika punkten. Det är nu det gäller om vi har uthållighet och energi nog att få frågan mer eller mindre i hamn.

Sedan är det en helt annan fråga att FRA-avlyssningen som sådan är skit. Jag kommer att kämpa för att sossarnas motion om att riva upp lagen går igenom. Men det är den andra fronten.

Värsta tänkbara utfall är att sossemotionen avslås – och att vi inte har ägnat FRA 2.0 den uppmärksamhet vi borde. I så fall står vi där med skägget i brevlådan.

Vi FRA-motståndare står för principerna. Vi står för svenska folkets rätt till integritet. Vi har rätt. Men för att få rätt krävs en något mer raffinerad strategi än att bara vara vresig.

Läget är alltså mycket jobbigare och långt mer komplicerat än någonsin tidigare under den här resan.

(Detta sagt tänker jag brottas med mitt samvete resten av dagen. Att göra det bästa möjliga – eller att gå till botten med flaggan i topp... Det är som vanligt frågan. Och den känns på något sätt väldigt olustig.)