Jönssons lördagsvideo: SVT:s vinklade siffror

Youtube »

Bonusvideo: Fear and Social Control

Youtube »

Bilden av verkligheten vs. verkligheten

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Bilden av verkligheten vs. verkligheten »

Bilden av vad som sker i USA genom svensk media, amerikansk mainstreammedia respektive amerikansk alternativmedia.

När det goda blir det bästas fiende

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

När det goda blir det bästas fiende »

"Ta till exempel den vänsteranarkistiska tesen om ett samhälle utan stat, pengar eller klasser. Om folk så bara fick en skål ris per dag, så skulle snart ojämlikhet uppstå eftersom vissa människor kan antas vara mer sparsamma än andra. Då blir ris ett slags »pengar« i en bytesekonomi. Varpå ett slags klasser uppstår. Skall man kunna förhindra det – då krävs en stat och en ordningsmakt som griper in för att kontrollera och styra människors liv i detalj. Och då har hela tesen fallit."

Jönssons lördagsvideo: BRÅ - Vad händer när statens siffror misstros?

Youtube »

Det demokratiska samtalet är ett grupparbete

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Det demokratiska samtalet är ett grupparbete »

"Att skriva under någorlunda ordnade former tvingar människor att tänka. Vilket är en bra sak. Folk borde skriva mer och oftare."

Den grunda svenska samhällsdebatten

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Den grunda svenska samhällsdebatten »

Jag saknar en bred mediekanal med genomslag som ger en allsidig och fördjupande analys. På denna punkt har i princip all svensk systemmedia misslyckats. Frågan är om det går att göra något åt saken.

Är medias makt ett samhällsproblem?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Är medias makt ett samhällsproblem? »

"I min värld är medias uppgift saklig, oberoende och allsidig nyhetsrapportering – samt att granska makten. Båda dessa uppgifter åsidosätts när media istället bestämmer sig för att driva samhällsdebatten, politiken och sina egna maktambitioner."

Det grälsjuka Sverige

Någonstans på vägen har jag plockat upp en del tips om hur man bäst tillrättavisar människor – om man vill vara konstruktiv och uppnå positiva resultat.

Föga förvånande går dessa tips helt på tvärs mot hur det fungerar i sociala media, i svensk samhällsdebatt och i politiken.

Fritt ur minnet:

• Kritik skall helst bara framföras utifrån personliga upplevelser. Rykten, skvaller och andrahandsuppgifter är alltid i varierande utsträckning fel – och då riskerar diskussionen att handla om fel saker.
• Kritik skall framföras så snart som möjligt, medan alla detaljer är i färskt minne.
• Kritik skall framföras personligen – och i enskildhet. Sker det genom ombud eller inför publik kommer de inblandade att sätta sin egen prestige framför resultat.
• Kritik skall fokusera på den aktuella handlingen, inte på personen.
• Kritik måste tydligt förklara varför en viss handling är problematisk och vilka konsekvenser den kan få.
• Kritik skall i möjligaste mån utmynna i en konkret överenskommelse om ett förändrat beteende.
• Om önskat resultat uppnås – ta aldrig upp saken igen. Att vara långsint skapar oro, dålig stämning och är inte konstruktivt.
• Gör en ansträngning för att avsluta i en positiv anda.

Detta gäller kanske inte alltid, i alla situationer. Men det brukar fungera.

Visserligen är dessa tips inte i alla delar direkt överförbara till politiken och samhällsdebatten. Men här finns saker värda att ta fasta på – som det konstruktiva förhållningssättet.

Sett ur detta perspektiv är det inte att undra över att svensk samhällsdebatt – som den ser ut i dag – är ett hopplöst träsk.

Religion måste få – och bör – kritiseras

SR P4 Skaraborg rapporterar:

Var tredje politiker i Skaraborg tycker att det ska vara förbjudet att publicera bilder som kan vara kränkande för religionsutövare. 

Det är den stora undersökning som P4 Skaraborg gjort tillsammans med Mariestadstidningen, Nya Lidköpingstidningen och Skaraborgs Allehanda som visar politikernas ståndpunkt. 

Centerpartistiska kommunalrådet Leif Walterum i Skövde är en av de som tycker att ett sådant förbud vore mycket bra. 

– Det är egentligen onödigt med den typen av provokationer, för det leder ju egentligen inte till något positivt, säger han.

Länk »

Det är skrämmande att denna uppfattning tycks omfattas av en tredjedel av lokalpolitikerna.

Religionen gör anspråk på att vilja styra och ställa över människor, reglera hur de skall leva sina liv och i många fall även föreskriva hur samhället skall vara organiserat.

Religionen har påbud om vad man får äta, hur man skall klä sig, vem man får ha sex med, hur man får ha sex, vilka ritualer man skall iakta vid olika tidpunkter, hur man skall behandla kvinnor, om reproduktiva rättigheter, om brott och straff och om liv och död.

I många samhällen är religionen den statsbärande läran – vilket leder till förtryck, omänskliga straff för sådant som borde vara privatsaker, censur, förföljelse av fritänkare och oliktänkande, klanvälde och teokrati.

Att hävda att man inte skall få kritisera religion är absurt. Det är som att säga att man inte skall få kritisera vissa politiska åsikter.

Religion måste få – och bör – kritiseras på samma sätt som alla andra idéer som gör anspråk på att vilja styra hur människor skall leva sina liv.

Det rimliga förhållningssättet är att alla människor istälet skall ha så stor frihet som möjligt att leva sina liv och göra fria val efter eget huvud. Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet. Till detta kan läggas att alla skall ha lika rättigheter inför staten / den offentliga makten.

Notera att detta ger religiösa människor frihet att ägna sig åt sitt kufande (så länge de inte stör eller tvingar någon annan) – vilket är en frihet som de inte är beredda att tillerkänna alla oss andra.

Frihet är den idé som jag anser vara överlägsen. Men jag kommer inte att flippa ur eller bli våldsam om någon annan kritiserar eller hånar min uppfattning. Det hör till spelets regler.

Debatten om sexuella övergrepp behöver hyfsas

Den nu så aktuella frågan om sexuella övergrepp har många bottnar – och den är minerad med obesvarade frågor och inneboende motsättningar.

Till att börja med har vi en klassisk identitetspolitisk konflikt. Vissa debattörer intar en feministisk position i frågan – samtidigt som de försöker tona ner det förhållande att problemen i vart fall delvis tycks hänga samman med kulturkrockar som följer med invandringen. Detta orsakar kognitiv dissonans och gör debatten än mer förvirrad. Inget blir bättre av att man försöker förtränga verkligheten som den är, även om den kanske är komplicerad och obekväm.

En annan sida av frågan är vad som egentligen sker. Handlar det om en verklig, explosionsartad ökning av antalet sexuella övergrepp? Hur stor del av ökningen beror på en ökad benägenhet att anmäla sexuella ofredanden i det offentliga rummet, till följd av att frågan fått mer uppmärksamhet? Bidrar media till att göra tafsande till en häftig grej bland vissa grupper av unga män? Kan tafsandet rent av vara en reaktion mot feminismen? Är det en reaktion mot ny-puritanismen? Vilka är de underliggande mekanismerna?

Sedan är frågan vad som egentligen utgör sexuellt ofredande. Naturligtvis skall ingen behöva utsättas för oönskade handlingar av sexuell natur. Men jag får en känsla av att det handlar om ett rätt brett spektrum – där allt från en klapp på rumpan till direkt sexuella handlingar ingår. Har ribban måhända sänkts? Finns det kanske skäl att skilja mellan (och reagera olika på) bagatellartade och grövre händelser? Det är svårt att få en allsidig bild av vad som verkligen sker och på vilken nivå det ligger.

Denna debatt har många frågor och aspekter som över huvud taget inte vädras öppet. Vilket är problematiskt. Då landar diskussionen lätt i absurditeter som att skuldbelägga alla män.

Jag vill inte alls förringa frågan om sexuella övergrepp. Människor skall respektera varandras personliga integritet. Punkt.

Men jag har en stark känsla av att bilden är ofullständig – och att debatten därmed blir förvirrad, till den grad där den riskerar att tappa kontakten med verkliga förhållanden, logik och rimlighet. Risken blir då att man diskuterar fel saker, vilket i sin tur leder till att de åtgärder som sätts in kan bli meningslösa eller rent av kontraproduktiva.


(För övrigt noterar jag – med viss tillfredsställelse – att mängden sexuella övergrepp, antalet fall av våld och tillgrepp verkar vara mindre på festivaler som är associerade med lättare droger, som cannabis. Detta är dock inget som politiker och ordningsmakten vill kännas vid eller dra några som helst slutsatser av.)

Myten om den oberoende journalistiken

I grundskolan hade vi en samhällskunskapslärare som bankade in följande budskap i oss: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.

Precis. Så kallat oberoende journalistik är en vacker idé, men inte mer än en myt. Det gäller alla, inte minst statliga så kallade public service-media.

Det handlar om allt från att media är en del av det allmänna åsiktsdrevet till att enstaka journalisters personliga erfarenheter, åsikter, hangups och intressen styr vinkel, urval och frågor.

Alternativa nyheter, analyser och åsikter får vi i dag från bloggar, utländska media och alternativmedia som Flashback. Det finns även nyhetsaggregatorer (som bubb.la) som samlar upp sådan alternativ information på ett ställe och gör den överblickbar.

Det hela är egentligen rätt enkelt: Du måste själv söka information, värdera källor och göra en analys – om du verkligen vill veta vad som sker i din stad, ditt land eller i världen.

För att ta ett aktuellt exempel: Den som bara läser Aftonbladet eller DN kan lätt få ett intryck av att nationalekonomen Tino Sanandaji är en högljudd men oseriös deltagare i migrationsdebatten. Och den som bara läser hans blogg (och de som länkar till honom) får bilden av att flera av landets ledande mainstreammedia medvetet blundar för fakta, statistik och ekonomiska realiteter.

Här kan man inta en typisk, fjantigt svensk position och säga att sanningen är varken det ena eller andra, utan ligger i mitten. Det är med största säkerhet fel. Någon av de två bilder som förmedlas är sannolikt betydligt mer korrekt än den andra.

Detta är något man, som intresserad samhällsmedborgare, måste sätta sig in i och analysera på egen hand. Vilket kan vara jobbigt, så väl på ett praktiskt som mentalt plan. (Inte minst när åsikter ställs mot fakta.)

Men det handlar inte bara om vinkel, utan även om urval.

Övervakningsfrågorna är viktiga och angelägna. Det handlar om våra fri- och rättigheter och ytterst om vår demokrati. Nya former av övervakning som föreslås utgör dessutom ett hot mot hela vårt IT-samhälle. Och Miljöpartiets svek i dessa frågor är direkt spektakulärt.

Men i gammelmedia är det i stort sett tyst. (Utom när någon enstaka journalist får glänsa med att ha träffat Edward Snowden, utan att för den sakens skull lyckas ställa de verkligt intressanta frågorna – eller när man pliktskyldigast rapporterar om någon form av pågående rättslig prövning.)

Den svenska journalistkåren är kanske okunnig eller farligt ointresserad. Eller också är detta ett tecken på ett – medvetet eller omedvetet – urval. Undersökningar av journalisters partisympatier ger vid handen att väldigt många av dem sympatiserar med MP. Möjligen gör detta dem mindre benägna att granska partiets svek – trots att det är öppet mål.

Vad media inte rapporterar är ofta minst lika avslöjande om deras agenda som vad de rapporterar. Även den som döljer något har ett syfte.

Det finns många andra exempel. Men slutsatsen är att vi aldrig kan eller ens bör vänta oss att medias rapportering är opartisk, neutral eller balanserad. Aldrig. Denna insikt är viktig i sig. Den är en förutsättning för att vi alls skall kunna förstå vad som sker i vårt samhälle och i vår omvärld.

Som sagt: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.

Vad de inte berättar om klimatförändringarna

Ett par ord från Patric Moore, grundare av Greenpeace. Diskutera.

Youtube »

Sossesverige skapar terrorister och IS-krigare

I Sverige är det stat och kommun – det offentliga – som förväntas hantera nyanländas integration i samhället. (Civilsamhället tycks i sammanhanget mest betraktas som en störande faktor.) Detta blir dåligt och galet på samma sätt som mycket annat som hanteras av politiker och byråkrater blir dåligt och galet. Det offentliga kan bara tillhandahålla en, standardiserad modell för integration – och en enda modell passar inte för alla. Kanske inte ens för någon.

I Sverige motverkar även bostadspolitiken integrationen. (Låt oss i sammanhanget se bortom det påträngande faktum att det inte byggs bostäder i en omfattning som möter efterfrågan.) Mycket hänger samman med miljonprogrammet – där man byggde "öar" av förorter utanför stadskärnorna. Tråkiga betongöar, från vilka resten av samhället i dag till stor del har retirerat. Att detta skapar problem är inget att förvånas över. (Alternativet vore att låta våra städer expandera på ett levande, samanhängande och dynamiskt sätt. Men sådant tillåts inte i Sossesverige. Här skall politiker och byråkrater detaljplanera, ägna sig år micro management, styra och ställa.)

Den offentligt styrda och planerade skolan misslyckas ofta med att ge barnen den kunskap man kan kräva och förvänta sig. Den erbjuder inte heller den skolning in i samhället och vuxenvärlden som den skulle kunna ge. Vilket handikappar de elever som drabbas för livet.

Ordningsmakten kompenserar det krympande antalet poliser ute i verkligheten genom att militärisera kåren. Färre, tyngre utrustade poliser som sätts att hantera allt större problem skapar dock tråkiga attityder hos en del konstaplar. Vilket skruvar upp konflikter och gör de problem som finns värre. (Betydligt fler, men kanske inte fullt så adrenalinstinna poliser kan vara en väg till ökad ordning och trygghet i samhället. I vart fall är det så i en del andra länder.)

Samtidigt är Sverige ett samhälle som reagerar överdrivet och neurotiskt i många situationer. Vilket landar i orimligheter som att människor som har narkotiska preparat i kroppen blir en fråga för polisen snarare än för vården. (I många fall är brukarna över huvud taget inte problematiska, inte för någon. Men de skall ändå jagas av polisen.) Att plocka in folk för innehav av droger är lågt hängande frukt – vilket leder till att polisen inte sällan trakasserar unga människor, ofta sådana med invandrarbakgrund, ofta i förorterna. Detta skapar en mycket dålig grund för att bygga ett ömsesidigt förtroende mellan medborgarna och ordningsmakten.

Människor söker mening, sammanhang och gemenskap. Vilket socialförvaltning, Migrationsverk och polis inte kan tillhandahålla. Det kan däremot ungdomsgäng och religiösa samfund. Vad gäller de fundamentalistiska islamska krafter som vill radikalisera unga människor, så är de synnerligen medvetna om – och utnyttjar – detta faktum. Det är inte alls svårt att locka nya följare till vad det vara må när alternativet är ett tråkigt och meningslöst tomrum.

Givet allt det ovanstående är det inte ett dugg förvånande att unga människor i invandrartäta förorter ibland driver in i gängkriminalitet eller radikaliseras – och kan drivas att göra riktigt djävla dumma och farliga saker.

Vill vi komma till rätta med detta då måste vi tänka nytt.

För vad är alternativet? Att gång på gång upprepa ett misslyckat beteende och ändå hoppas på ett nytt och annorlunda resultat – det är bara ett tecken på galenskap.

Läs även: The Psychological Roots of Terrorism »

Stöd denna blogg »

Klimatdogmen

Det stora klimattoppmötet i Paris är igång – under buller och bång. Jag har en del tankar...

Men först: Jo, klimatet förändras. Men det är ingen nyhet. Jordens klimat har alltid förändrats. Vi gör klokt i att förbereda oss på detta.

Det som stör mig med klimatfrågan är bland annat synen på vetenskap. Att de flesta vetenskapsmän sägs tycka en sak är förvisso intressant. Men... om vetenskap skall ske enligt något slags modell med majoritetsbeslut, då skulle jorden fortfarande vara platt och solen fortfarande snurra runt vår planet. Vetenskapliga framsteg bryter inte sällan mot konsensus. Vilket vi bör vara ödmjuka inför.

Den inbyggda bias som finns i klimatfrågan gör mig orolig. Alla forskare som vill ha anslag måste redan i förväg deklarera att de tror på den rådande klimatdogmen. Alla journalister som vill bli publicerade måste tycka "rätt". Alla politiker känner sig tvingade att vara med på klimattåget. Alla förväntas bekräfta, ingen får ifrågasätta eller söka alternativa svar.

För det finns faktiskt alternativa teorier. (T.ex. Svendsmarks forskning om solen, den kosmiska strålningen och molnbildningen.) Det är tråkigt att sådan forskning helt blockeras i samhällsdebatt och media. Och även om den rådande CO2-skräcken skulle vara befogad, så rättfärdigar detta inte ett tankeförbud. Tvärt om – om något skall accepteras som något slags sanning, då måste tesen på ett öppet och trovärdigt sätt kunna prövas mot alternativa teorier.

Naturligtvis är det bra om vi minskar vårt oljeberoende. Om inte annat för att snuva saudierna på pengar som de annars skulle använda för terrorfinansiering och religiös imperialism. Eller ryssen. CO2 är inte det enda problemet med förbränning av fossila bränslen.

Vad gäller alternativa energikällor – då är det självklart bra om vi kan ta vara på sol, vind och vatten på ett kostnadseffektivt sätt. Men där är vi inte. I vart fall inte ännu. (I debatten överdrivs för övrigt ofta siffrorna för "förnybar" energi. Det sker genom att man räknar in vedeldning i fattiga länder, vars föroreningar gör folk sjuka och som dödar miljontals människor.)

Vill vi göra oss oberoende av fossila bränslen – då finns det än så länge bara ett trovärdigt alternativ. Det är modern kärnkraft. Den är bättre, mer effektiv och har betydligt färre problem än tidigare. Med dagens tillgång till bränsle kan den ge mänskligheten all den elektricitet vi behöver i tusen år. [ Länk 1 » | Länk 2» ]

Till slut: Grupparbete. Det är en sak jag funderar över. Så fort media skall illustrera klimatförändringar – då använder man bilder på kalvande glaciärer som under stor dramatik störtar i havet. Är inte det lite märkligt? Vad jag förstår är det främst expanderande glaciärer som kalvar, när dess kanter trycks ut mot det varmare havet. Smältande glaciärer borde snarare vara rätt tråkiga att titta på. De krymper vanligtvis bara ihop, vilket inte alls gör sig lika bra i tv. Eller?

En alternativ syn på drogberoende

Youtube »

Fyra anföranden om drogpolitik

Här är några av alla anföranden under Svenska Brukarföreningens seminarium om drogpolitik den 23 september.



Magnus Linton om boken Knark - En Svensk Historia | Youtube »



Ted Goldberg: Synen på substitutionsbehandling | Youtube »



Christina Gynnå-Oguz: Vad är UNGASS 2016? | Youtube »



Damon Barrett: Sweden and human rights | Youtube »

Svensk drogpolitik dödar fler än någonsin

Enligt Socialstyrelsen ökar antalet drogrelaterade dödsfall i Sverige kraftigt. [Länk»]

Som vi redan vet har Sverige en betydligt högre drogrelaterad dödlighet än länder som har en liberal och human drogpolitik. [Länk»] Vi vet också att riksdagspartierna tycker att allt är bra som det är. [Länk»] Samtidigt finns det tydliga tecken som pekar på att det inte är drogerna i sig, utan missbrukarnas livssituation som är den verkliga orsaken till missbruk. [Länk»]

Allt pekar på att den repressiva svenska drogpolitiken har misslyckats. Totalt. Den gör ingen nytta. Men den orsakar stor skada.

Samtidigt finns inga som helst tecken som tyder på att de politiska partierna har förstått detta.

Frågan är vad man skall göra för att få politikerna att lyssna. De tar inte till sig information. De vägrar debattera. De håller stenhårt fast vid en politik som – bevisligen – har misslyckats.

Om man istället legaliserar drogerna – då kommer vi att få minskat lidande, färre dödsfall, minskad brottslighet, minskat gängvåld samt ett tryggare och mer humant samhälle.

Eller det näst bästa: Legalisera innehav av droger för eget bruk. Det skulle innebära en rimligare livssituation för missbrukarna, i vilken de kan söka vård istället för att jagas av polisen. Och det skulle innebära att man slutar göra brottslingar av människor som inte skadar någon annan.

Goda nyheter eller dåliga?

Det har uppstått en debatt om huruvida det dödliga våldet i Sverige har minskat eller ej.

Själv följer jag debatten och noterar att statistik – föga förvånande – kan tolkas på olika sätt. Speciellt när de som debatterar använder olika tidsintervall för sina siffror.

Intressant. Men en detalj lämnar dålig eftersmak: På något sätt verkar det som om vissa som tycker till i debatten är besvikna över att det dödliga våldet kanske har minskat.

Sverige är fanatiskt.

Vägen framåt...

Demokratifabriken - fyra dagar kvar!

Nu är det fyra dagar kvar på crowdfundingkampanjen för boken "Demokratifabriken - EU från insidan".

Om du är intresserad av att bidra, klicka här »

Och om du inte kan eller vill använda den vanliga insamlingssidan, då finner du alternativa betalningskanaler här »

Tack för ditt stöd!