Mörkrets hjärta, del 1: Europaparlamentet

Europaparlamentet krävde i veckan att förhandlingarna om det så kallade ACTA-avtalet skall ske öppet och med insyn. Själva omröstningen ställde en intressant sak i blixtbelysning.

Skälet till att det blev ett, i mitt tycke, bra beslut är att just denna omröstning ägde rum med handuppräckning. Då förs inga röstprotokoll. Ingen kan i efterhand kontrollera hur en enskild ledamot röstade. Då vågar de folkvalda trotsa sina partigrupper. Då kan de rösta efter sitt samvete. Eller efter vad de tror att deras väljare vill ha.

Å andra sidan är det naturligtvis rätt orimligt att vi medborgare inte kan få veta hur de ledamöter vi har valt har röstat. Är man folkvald skall det gå att få reda på vad man har gjort, vad man har tyckt och hur man har röstat. Man måste vara ansvarig inför sina väljare. Därför skulle man samtidigt kunna tycka att det vore mer rimligt om alla voteringar avgjordes genom knapptryckning. Även om det skulle vara obehagligt för ledamöterna.

Samtidigt vet många svenska ledamöter sällan vad de röstar om. De är vana vid den svenska ordningen. I Sverige skrivs lagförslag som rimligt tydligt berättar vad de går ut på.

I Europaparlamentet är allt inlindat. Man måste läsa mellan raderna. Placeringen av ett kommatecken kan ha dramatisk betydelse. Och lika viktigt som det som står att läsa är ofta det som inte står att läsa. I detta sammanhang är de flesta svenskar allmänfarligt godtrogna.

Sedan har vi det där med initiativrapporter. Det är ett paket med åsikter och krav som enskilda ledamöter får i uppdrag att skriva. Sedan knådas dessa i andra inblandade utskott och behandlas slutligen av parlamentet i plenum. Detta är inte lagstiftning. Men långt ifrån ofarligt. Ofta används sådana rapporter för att bana väg för saker som kommer att komma från kommissionen. Och allt som passerar Europaparlamentet granskas av kommissionen, där det, om det faller tjänstemännen i smaken, betraktas som en beställning av lagstiftning. Fulspelet om vem som skall skriva rapporter, om vad och varför skulle man kunna skriva en bok om. Och uppfinningsrikedomen när det gäller vad man kan kasta sig över tycks outsinlig.

Europaparlamentets ledamöter är annars som de flesta andra parlamentariker. De går till jobbet i ett samhälle som på sätt och vis fungerar hyggligt. Men de känner att de måste göra något. Därför kastar de sig med liv och lust över allt, stort och smått – även sådant som skulle må bäst av att slippa politiska beslut över huvud taget. För var dag som går flyttar de fram politikens positioner. Varje dag fattar de beslut som ger medborgarna mindre makt över sina egna liv. Varje dag ökar de politikens makt och likriktningen. De kallar det ofta för "harmonisering". (Och jag brukar undra vad det är för vits med fri rörlighet om allt skall vara precis likadant överallt.)

Det viktiga i EU är den fria rörligheten. Fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Det är vad vi svenskar röstade ja till i folkomröstningen om medlemskap. Och den fria rörligheten mår bäst av – och kan bara gynnas av – att i stort sett lämnas i fred. Men varje dag går EU-parlamentets ledamöter till jobbet för att lägga förslag som inskränker denna fria rörlighet. Ett fåtal stretar emot. Men förgäves. Och alla de andra tror faktiskt, uppriktigt, att de gör något bra och viktigt.

EU-parlamentet borde bara sammanträda ett par veckor varje år. Och det borde bara ägna sig åt saker som stärker den fria rörligheten. Resten av tiden kan ledamöterna stanna hemma. De kan till och med få behålla sina feta arvoden – så länge de håller sig lugna och låter bli att reglera sönder 500 miljoner människors liv.