EU och demokratin, del 2

Nej, det är förmodligen inte möjligt att hitta någon politiker som säger att EU borde bli en centralstyrd, genombyråkratiserad superstat. (Det skulle väl vara någon enstaka fransman, då.)

Ändå blir det ofta så fel. Så vad är det för krafter som är i spel?

Till att börja med är det så här politik fungerar. Om man ger politiker makt på ett område, då kommer de att sträva efter att utvidga den. De tar tillfället i akt att driva sina egna käpphästar. De plockar upp sakfrågor som de tror engagerar väljarna (eller i vart fall media). De vill visa sig "duktiga". De tror att de kan lösa alla samhällsproblem genom att stifta lagar och kasta pengar på dem. Och de handlar utifrån egenintresse (makt är sexigt och ingen säger nej till pengar).

De flesta politiker drivs samtidigt på av särintressen. Det kan vara enskilda branscher, fackföreningar, bönder eller byråkratin. Att säga ja är lätt. Då blir man populär, får fina luncher och vinner röster. Att säga nej är värre, även när det vore det rätta att göra.

Komplexa system måste alltid lappas. Om man har en massiv detaljreglering, då finns det alltid "luckor i lagen". Detta är ett evighetsarbete, eftersom varje lucka som täpps igen som regel ersätts med två nya. Ett grepp om det som sker – det kan politikerna och byråkraterna inte få med mindre än att de kontrollerar och reglerar nästan allt mänskligt beteende.

I EU gäller som regel principen "worst practice". Det är nämligen alltid den som har något jävulskap för sig som är mest högljudd. Till exempel försvaras jordbruksstödet med hetta, men kritiken är halvljummen. De som vill övervaka oss är gåpåiga, medan andra sidan är på tok för mild. De som slåss för skyddstullar och handelshinder gör det med frenesi, medan frihandelns vänner håller seminarier. Den som vill ha pengar till ditt eller datt är alltid mer angelägen än den som vill vara sparsam med skattebetalarnas pengar. Ja, du förstår principen...

Sedan blir det så fel när politikerna får skriva sina egna regler. Som Lissabonfördraget, som ger EU och dess politiker rätt att ta sig mer makt på egen hand. Skall man ha ett regelverk (eller en konstitution, som fördraget tidigare kallades) – då skall det väl sätta upp regler? Då skall det väl definiera och begränsa makten – och inte ge makthavarna fria tyglar? Kan man tycka.

Och politikernas demokratisyn, ja den skall vi bara inte nämna.

Att det samtidigt, i alla EU:s fördrag, finns en uttalad ambition för federalism och överstatlighet gör det bara värre. Det ger politikerna en ursäkt för nästan vad som helst.

Så man skall kanske inte bli förvånad över att EU faktiskt håller på att utvecklas till en centralstyrd, genombyråkratiserad superstat...