Ibland tycker jag lite synd om politikerna

Gammelpartiernas politiker har väldigt sällan haft örnkoll på vad de sysslat med. De flesta har hamnat i byråkraternas våld. Samtidigt är olika, organiserade särintressen de enda som har haft råd och kraft att ge sig in i den politiska processen utifrån.

Fram till alldeles nyss var det bara politiker med hög profil som, frivilligt, valde att ta matcher i riksdagens talarstol eller något debattprogram. Men de flesta behövde inte oroa sig för mer än någon enstaka taskig torgmötesfråga, ett och annat brev från bekymrade väljare och kanske något enstaka telefonsamtal från en sådan där engagerad medborgare.

Det var då. Sedan kom internet och mobila kommunikationer. I dag bloggar, twittrar och samarbetar medborgarna hej vilt på nätet. Och inte nog med det. Informationssamhället har skapat en deltagarkultur där grupparbeten sätts ihop blixtsnabbt. Grupparbeten som kan granska och torpedera vilken politiker som helst. Grupparbeten som till och med slår byråkratin, PR-byråerna och gammelmedia på fingrarna. I vart fall hyfsat ofta.

I detta nya informationslandskap inträffar det intressanta att politikerna vill börja reglera, kontrollera, styra och begränsa det nya, fria informationsflödet. En femåring kan begripa att människor blir förbannade när staten försöker ta tillbaka något som alla redan gillar och har vant sig till med. Nätet gav oss en ny frihet, nya debattvägar, nya källor till kunskap, nya sätt att hämta in och sprida information, en kunskapsrevolution, nya sätt att driva företag och helt nya vägar för kulturen.

Det kräver ett visst mått av dumdristighet och dödsförakt för att försöka få in den tandkrämen i tuben igen. Speciellt som internets vänner och förlöpare är både smarta, väl pålästa, energiska, visionära och envisa. Man sätter sig liksom inte på Rasmus, Oscar, Gun, Rick, Patrik, Emma, Niklas och allt vad de heter. I vart fall inte ostraffat.

För politikerna är detta ett moment 22. Informationssamhället hotar deras makt, på flera olika sätt. Och alla försök att sätta koppel på teknologin och det fria informationsutbytet kastar bara mer bensin på brasan.

Damned if You Do, Doomed if You Don’t.

Det vi ser just nu är nog till och med större än vad många av de inblandade själva riktigt har fattat. En liknelse som faller mig in är feodalsamhällets sammanbrott. Plötsligt räcker det inte längre med att vara "utvald" för att ha makt.

Makten har haft många dräkter genom tiden – styrka, titlar, tro, pengar och nätverk. Nu är makt lika med information och en förmåga att handla. Detta är något som är tillgängligt för så gott som alla medborgare.

Och som vid alla tidigare skiften kämpar det gamla – frenetiskt men förgäves – mot alla förändringar.