Den svenska demokratin är på inget sätt perfekt. Den skulle behöva betydligt mer konstitutionell stadga. Den har öppnat för politiker och byråkrater att ta sig makt över allt mellan himmel och jord – och att sätta sprätt på andra människors pengar. Till råga på allt förefaller den härskande politiska klassen vara inkompetent vad gäller att sköta statens kärnverksamhet.
Men denna demokrati är det bästa som för tillfället står till buds. (Även en liten och rimlig stat, som respekterar individen och fokuserar på kärnverksamhet bör vila på ett demokratiskt mandat.)
Därför har jag känselspröten ute. Hur är tidsandan?
Alla talar om Sverigedemokraterna som hotet mot svensk demokrati. Kan så vara. Trots det gör alla politiker i alla riksdagens övriga partier just nu
allt för att SD skall bli största parti efter nästa val.
Jag litar inte på SD. Jag minns cirkusen när de försökte ta över Skattebetalarnas förening. Jag tycker inte om deras ton. Deras partiprogram gör mig uppgiven och misstänksam. Vissa av deras företrädare gör mig obehaglig till mods. Å andra sidan har de väl nu hunnit bli en så etablerad del av det politiska systemet att de även blivit dess fångar.
Däremot måste jag medge att SD fyller en viss demokratisk funktion som riksdagens tredje block. Det minskar antalet förslag, när inget av blocken kan göra som det vill på egen hand.
För tillfället ser det dock ut som om vänsteraktivism (och vänstervåld) är ett mer akut problem. Dessa människor har inte bara satt igång en massa stolligheter. De uppvisar dessutom auktoritära tendenser.
Det är det Socialistiska Lyckoriket, igen: Den nya människan som tänker rätt, tycker rätt, säger rätt, äter rätt, går i takt och möter gryningen under röda fanor. Under tvång. Tanken går till östtyska väggmålningar med folkets hjältar.
Det är vad de vill ha. Det är därför de stör andras möten. Det är därför de inte drar sig för våld. Det är därför de vill inskränka meningsmotståndares yttrandefrihet.
Benhårt övertygade om att de själva är de goda och att alla andra är de onda finns det inga gränser för vad de kan ta sig för. Politisk postmodernism och identitetspolitik är två av deras verktyg.
Man hittar nu för tiden denna vänster inte bara inom förvaltningen och i olika organisationer för särintressen (där de lever på skattebetalarnas pengar) – utan även ute i näringslivet, på diffusa tjänster som handlar mer om att vara ängsligt politiskt korrekt än om kärnverksamheten.
De har även ett grepp om gammelmedia. De arbetar sedan slutet på 60-talet målmedvetet med att inta den ena samhälleliga kommandohöjden efter den andra.
De här människorna vill skapa ett samhälle som endast har plats för den som håller med överheten. Vilket är demokratins själva antites.
Men det verkligt stora hotet mot demokratin, det kommer från annat håll – inifrån de demokratiska institutionerna själva. Och det kommer att handla om beslut som fattas i god demokratisk ordning, i vart fall rent formellt sett.
Terroristerna, fildelarna, droghandlarna, snuskgubbarna, skattesmitarna, de obekväma... Det finns inga gränser för de ursäkter som används för att inskränka informationens frihet och de medborgerliga fri- & rättigheterna. Staten har full insyn i och kontroll över alla medborgares ekonomi. Allt och alla registreras och övervakningsstaten expanderas ständigt. Att folket finner sig i detta förfärar mig.
Men det är bara början. I takt med att allt mer makt överförs från enskilda människor till staten ökar tvånget. För att rädda systemet. För att upprätthålla skattebasen. För att konsolidera den härskande politiska klassens makt. Alla skall med. Ständigt, dessa DDR-vibbar.
Om det dessutom är så att människors säkerhet och egendom hotas genom att våldsmonopolet har byråkratiserats så till den milda grad att det längre inte kan fullgöra sitt samhälleliga uppdrag – då är det illa. Då får vi ett maffia-, klan-, gäng- och säkerhetsbolagssamhälle. Då är samhällskontraktet slutligen brutet. Då har staten förverkat sitt existensberättigande.
Kom dessutom ihåg att sossarna är en av spelarna. De har aldrig visat någon djupare förståelse för medborgerliga fri- & rättigheter, rättsstaten och demokratins djupare värden – i Sverige. Deras politik går ut på att bestämma över folk, med tvång. Skillnaden mellan dem och rödgardisterna är bara en skillnad i grad, inte i art. De ser inte demokrati som ett sätt att leva i fredligt samförstånd – utan som ett verktyg för partiets makt och agenda.
Vårt land skulle verkligen behöva en helt ny form av opposition.
