Självbehärskning - en politisk dygd

Jag tycker ju som bekant att människor skall få göra som de vill. Så länge de inte skadar, hotar eller tvingar någon annan. Och så anser jag att det är viktigt att alla skall ha lika rättigheter i förhållandet till staten.

Detta gör mig, med dagens svenska politiska måttstock mätt, till extremist. Vissa skulle till och med kalla mig samhällsfarlig. Faktiskt.

Men jag är glad ändå. Och påstridig. I mitt samhälle har vi en liten, men stark stat. Vi har få, men viktiga, tydliga och begripliga lagar. Färre lagar och mer ordning, typ.


Men nu fungerar det ju inte så.

Politik är en manisk verksamhet.

Vi formligen dränks i en strid ström av lagar, regler, förbud, påbud och förmaningar.

Politik, som den bedrivs i dag, är en helt enkelt en rätt hämningslös och karaktärssvag verksamhet. Vilket blir så... fel.


Vissa politiker vill förbjuda sådant som de själva ogillar. Och de får ogilla vad de vill, för min del. Men det är en våldsam skillnad mellan att ogilla och att förbjuda. Att förbjuda är att inskränka människors möjlighet att göra de val som de känner passar just dem, deras önskemål, livsstil, drömmar och behov. Att förvägra människor denna frihet att välja, det tycker jag är oerhört arrogant.

Andra, eller ofta samma, politiker försöker emellanåt göra sådant som de själva gillar obligatoriskt för alla. De utgår från att deras egna preferenser kan och skall vara styrande för andra människors beteende. Det är inte bara arrogant. Det är rent ut sagt enfaldigt. Det är att blunda för att alla människor är olika och att folk i allmänhet är fullt kapabla att göra sina egna val.

Och ibland bestämmer politikerna saker bara för att de... kan. Ofta är de den självsvällande byråkratins fångar. Vid andra tillfällen gör politikerna sig till för att hålla olika särintressen (speciellt sådana som representerar grupper vars röster de kan muta sig till) på gott humör. Detta är ett självspelande piano.


Därför växer den politiska makten – på medborgarnas bekostnad. Politikerna kan till och med upprätthålla sin makt över oss med tvång, om det inte räcker med pekpinnar. De blir samtidigt allt mer intresserade av att övervaka oss, för att kontrollera att vi håller oss på mattan.

Ack! Det där med frihet verkar emellanåt vara en förlorad sak. I vart fall tills den dag då väljarna börjar kräva att få bli lämnade i fred – istället för att komma med långa önskelistor på mer politik och skattepengar i varje valrörelse. Om den dagen kommer att komma, det vet jag inte. Det skulle liksom kräva ett helt annat mind set i vårt land.

Och att politikerna skulle lägga band på sig själva? Glöm det! Självbehärskning är förvisso en politisk dygd. Men det är helt enkelt inte politikernas grej.

Så tills vidare får vi nog leva med ökad politisering av våra liv, fler morallagar, mer tvång, höga skatter, ivrigt förmynderi, lagstiftning på syra och en allt mer omfattande övervakning. Det är ju faktiskt det val de allra flesta svenskar gör.

Folk borde kanske fundera lite över den amerikanske politiske humoristen P.J. O'Rourkes ord. Han har gjort den bästa och enklaste sammanfattningen hitintills...

"Giving money and power to government is like giving whiskey and car keys to teenage boys."